Klimat.

2021-07-18 12:00
”Ingen ska behöva bli statslös på grund av  klimatförändringarna”, säger Jamila Schäfer. Bild: Marzena Skubatz
”Ingen ska behöva bli statslös på grund av klimatförändringarna”, säger Jamila Schäfer.
Puffetikett
Dagens ETC

Nu blåser en grön vind genom Tyskland: ”Frågan är om vi kan ta den här chansen”

De Gröna tar sikte på kanslerposten när Tyskland går till val i september. Jamila Schäfer, 28, sitter i partistyrelsen och tillhör en ny generation tyskar vars hela politiska liv präglats av en och samma person vid makten: Angela Merkel.

– Vi ser slutet på en era, säger Jamila Schäfer.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

När Angela Merkel blev Tysklands förbunds­kansler 2005 var Jamila Schäfer tolv år. 16 år senare kandiderar hon själv till landets förbunds­dag som ungt politikerlöfte i De Gröna.

– Många av oss unga ser det här som en chans till något nytt, säger Jamila Schäfer, som också ingår ingår i partistyrelsen som ställföreträdande partiordförande, bara 28 år gammal.

Ett tecken på att en ny generation tyska politiker håller på att skolas in i ett sammanhang som länge präglats av erfarenhet, kontinuitet och förutsägbarhet. De senaste 40 åren har utöver Merkel enbart två ytterligare personer, Helmut Kohl och Gerhard Schröder, innehaft posten som tysk regeringschef.

– Frågan är om vi kan ta den här chansen till en politik som är rättvis för kommande generationer, eller om vi väljer att fortsätta med samma förvaltande politikstil som tidigare, säger Jamila Schäfer.

Frågan är också om det blir med eller utan De Gröna vid makten.

 

Uppmanas träda tillbaka

Under de senaste åren har partiet gjort en rekordresa i opinionsmätningarna. Och för första gången har partiet utnämnt en egen kandidat till posten som förbundskansler: Annalena Baerbock, partiledare sedan 2018 jämte Robert Habeck.

Valet utlöste en närmast grön eufori i Tyskland när det tillkännagavs i våras. I början av maj var De Gröna till och med största parti med omkring 26 procent i opinionsmätningarna, jämfört med det senaste valet 2017 då partiet endast uppnådde 8,9 procent – minst av alla i den tyska förbundsdagen.

Efter vårens framgångar har dock den gröna yran kommit av sig. Annalena Baer­bock har skadeskjutits med anklagelser om att ha kryddat sitt cv och plagierat flera textstycken i sin nyutgivna bok ”Jetzt” (på svenska: ”Nu”).

Kombinerat med ett aggressivt och nedsättande tonläge i sociala medier har anklagelserna blivit en allt tyngre börda för De Gröna. Hatet på nätet har liknats vid det som Angela Merkel utsattes för under flyktingåret 2015. Men attackerna är inte begränsade till Twitter och andra nät­forum. Samma vecka som Dagens ETC träffar Jamila Schäfer i particentralen i Berlin höjs det röster i flera traditionella medier, bland annat i den vänstergröna dagstidningen Taz, om att Annalena Baerbock bör träda tillbaka som kandidat till posten som förbundskansler och lämna över till sin partiledarkollega Robert Habeck.

 

Kallar det hetskampanj

Den tyska valrörelsen har fått en smutsig start. Jamila Schäfer beskriver de gångna veckorna delvis som en hetskampanj, som inte bara riktas mot Annalena Baerbock, utan också används för att frånta unga och kvinnor i politiken känslan av självbestämmande och inflytande.

– Jag måste helt ärligt säga att det som skett de senaste veckorna har något av disempowerment över sig. Det är ett bakslag, inte bara för oss som parti, utan också för vår demokrati eftersom det avskräcker många människor från att vilja ta ansvar, säger Jamila Schäfer.

Tonläget har fått även politiker från andra partier att reagera.

”Det journalistiska skummet runt munnen döljer bara voyeurismen i att ännu en gång få se en kvinna misslyckas som vågar vilja något”, skrev socialdemokratiska ­SPD:s före detta partiledare, Sigmar Gabriel, på Twitter.

Till och med inrikesministern Horst Seehofer från kristdemokratiska CSU ryckte ut till Baerbocks försvar. I en intervju i Süddeutsche Zeitung den 7 juli kallade han anklagelserna för ”överdrivna” och upp­manade till ”mer behärskning”.

– Jag tror att vi kommer att hitta tillbaka till en saklig debatt, framför allt när man nu ser vilka värmerekord som uppmäts i olika länder, eller hur ännu en oljeledning exploderar i havet med fruktansvärda ekologiska konsekvenser. Temana är där. Nu måste vi prata om vad vi ska göra, säger Jamila Schäfer.

 

Slut som protestparti?

Precis som många andra gröna partier i ­Europa bildades tyska De Gröna genom att en rad olika grupperingar inom fredsrörelsen, kärnkraftsmotståndet och miljörörelsen gick samman. I dåvarande Västtyskland tog det unga partiet 1983 för första gången plats i förbundsdagen i Bonn. Med skogsförsurning och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl etablerade sig De Gröna i det västtyska ­politiska landskapet, fram till återföreningen 1990, då partiet hamnade under spärren till förbundsdagen.

Samtidigt tog en sammanslutning av organisationer ur östtyska medborgarrättsrörelsen plats i parlamentet under namnet Bündnis 90. 1993 gick de samman med De Gröna och än idag heter partiet officiellt Bündnis 90/Die Grünen.

Även om det nu är första gången som De Gröna ställer upp med en egen kanslerkandidat, en utnämning som av tradition bara görs av de partier som anser sig ha chansen att få bilda regering, betyder det inte att De Gröna saknar regeringserfarenhet. 1998 bildade de en koalition med SPD, en tumultartad tid då partiet genom sin egen utrikesminister, Joschka Fischer, drev igenom ett tyskt deltagande i Natos insats i Kosovokriget 1999.

Beslutet var ett tabubrott inte bara för ett parti med pacifistisk bakgrund, utan också för Tyskland i stort, som för första gången sedan andra världskriget medverkade i ett krig med egna marktrupper. När beslutet skulle förankras i partiet på en extrainsatt partidag attackerades Joschka Fischer med färg. Under burop och visslingar höll sedan Fischer, med spräckt trumhinna och färgfläckad kavaj, ett eldfängt tal till stöd för Natoinsatsen.

En majoritet av delegaterna röstade för, ett resultat som ofta beskrivs som slutet på De Gröna som protestparti. I striden mellan partiets två huvudströmningar, de så kallade Realos och Fundis, ett ur-motiv i berättelsen om De Gröna, segrade realpolitiken.

 

”Vi står fast enade”

Idag återfinns partiets kompromissvilja framför allt i delstaten Baden-Würtemberg, där De Grönas  Winfried Kretschmann regerar sedan tio år tillbaka, först ihop med SPD, och sedan 2016 med CDU. Kretschmann har i Stuttgart fört den sydvästtyska delen av sitt parti i en konservativ riktning, med stora eftergifter till den dominerande bilindustrin i förbundslandet.

Kretschmann är en av anledningarna till att De Gröna i ett svenskt sammanhang ibland liknas mer vid Centerpartiet än sitt systerparti, Miljöpartiet. I sin bok ”Die grüne Macht” (”Den gröna makten”) pekar Ulrich Schulte, en av partiets främsta kännare, att De Gröna förlorat mycket av sin profil som systemkritiskt parti.

Med två torra somrar 2018 och 2019, en ny förödande skogsdöd som delvis förändrat landskapet i landet, samt ett stort genomslag för klimatrörelser som Fridays For ­Future, efterfrågas ofta ett mer progressivt grönt parti i Tyskland.

– Vi står fast enade, säger Jamila Schäfer på frågan om vilken riktning De Gröna kommer att ta i en eventuell regeringsställning. Den enighet vi har nu har vi inte haft på länge, menar hon och pekar på både parti- och valprogrammet som en bred ansträngning där flera grupper i samhället involverats.

– Vi har pratat med vårdpersonal om sjukhussituationen, med den tyska industrin för att uppnå både planeringssäkerhet och klimatskydd, vi har byggt ut kontakten med facken. Vi vill visa att vi har något att erbjuda hela samhället.

 

Finns i vänsterflygeln

Jamila Schäfer, som kom till partistyrelsen efter en tid som språkrör för De Grönas ungdomsparti, brukar sorteras in i partiets vänsterflygel. Innan hon blev partimedlem 2011 demonstrerade hon mot G8, i det här fallet beteckningen på en gymnasiereform, inte en sammanslutning av industrinationer. Migrationspolitik och internationella relationer hör till Schäfers hjärtefrågor. Till förbundsdagen kandiderar hon på plats sju på De Grönas lista i Bayern och anses därmed vara garanterad en plats i parlamentet.

De konservativa, det vill säga unionen mellan Merkels CDU och det bayerska systerpartiet CSU, vill Jamila Schäfer helst skicka i opposition.

– Naturligtvis är den en utmaning för oss om vi kommer att behöva ingå sonderingssamtal med de konservativa. Men vi har en god utgångsposition och frågor kring social sammanhållning, klimatskydd och investeringar är mer angelägna hos befolkningen nu än tidigare.

En av de frågor som De Gröna går till val på är en reform av den så kallade skuldbromsen, en bestämmelse i grundlagen som begränsar statens möjlighet att skuldsätta sig. Med pandemin har den här mekanismen redan satts ur spel. Att öka statsskulden för nödvändiga reformer är inte längre otänkbart. Detta gynnar De Gröna, som vill sjösätta ett akut klimat­skyddsprogram och investera i bland annat tågnätet, skolorna, digitaliseringen, cykelvägar och kollektivtrafiken.

 

Kritiseras för låga ambitioner

Därutöver tillkommer en reform av de sociala systemen, en höjning av minimi­lönen och en möjlighet att lokalt begränsa av hyresnivån på både bostäder och kommersiella fastigheter. Det sistnämnda kan ses som en reaktion på det internationellt uppmärksammade fallet där Berlins försök att bromsa stadens galopperande hyror revs upp av författningsdomstolen.

Förutom skuldbromsen har ytterligare en händelse banat väg för en mer progressiv grön politik i Tyskland. I våras dömde  landets författningsdomstol ut den nuvarande regeringskoalitionens klimatpolitik. I ett överraskande beslut ansåg domstolen de planerade åtgärderna efter 2030 vara för vaga. Därmed riskerade ansvaret för klimatet att skjutas över på kommande generationer, vilket skulle strida mot landets grundlagar.

I rekordfart tvingades regeringen skärpa sin klimatpolitik. Och när Schäfer och De Gröna nu talar om en ”generationsrättvis” politik kan de numera göra det med Tysklands författning som stöd.

– Vi vänder oss bort från en nyliberal tidsanda. För oss är inte amorterings­kvoten på statsskulden avgörande för om vi ska kunna ha en generationsrättvis politik, utan frågan om hur vi ska klara klimat­målen och om hur vi som samhälle ska hålla vår demokrati och sociala sam­varo stabil, säger Jamila Schäfer.

Samtidigt kritiseras De Gröna av klimatrörelsen för att inte vara ambitiösa nog. De Gröna vill höja priset på koldioxid­utsläppen till 60 euro per ton till 2023, medan en vetenskaplig studie beställd av Fridays For Future pekar på den reella kostnaden i själva verket är 180 euro per ton.

– Det stämmer att den faktiska kostnaden för samhället är 180 euro per ton. Vi vill inte bara använda marknadsekonomiska instrument för att minska koldioxid­utsläppen. Vi vill också göra det genom nya incitament och ordningsrättsliga verktyg. Till exempel vill vi begränsa hastigheten på Autobahn till 130 kilometer i timmen, något som sparar många ton koldioxid per år. Med 180 euro per ton hade det uppstått en social obalans. Vi måste akta oss för att gå tillbaka i de gamla skyttegravarna mellan klimatpolitik och socialpolitik, säger Jamila Schäfer.

 

Inte individens ansvar

En annan fråga är Parisavtalets mål om att begränsa den globala temperaturhöjningen till under 2 grader, och allra helst under 1,5 grader. I De Grönas valprogram heter det att partiet vill föra in Tyskland på ”1,5 graders-spåret”. Det innebär bland annat en åtta år tidigare nedstängning av kolkraften än nuvarande regeringsbeslut och en skarp gräns för utfasningen av förbränningsmotorer i trafiken till 2030.

Men om 1,5 gradersmålet faktiskt kommer att uppnås säger inte programmet.

– Vi kommer att använda hela registret av vår politiska kraft för att uppnå 1,5 gradersmålet. Men vi vet också att de konservativa och deras nuvarande koalition med SPD har försummat så många chanser att det i slutändan kommer att bli en enorm utmaning att landa vid det målet. Det är heller inte något som vi kan göra ensamt i Tyskland. Det är en global ansträngning, säger Jamila Schäfer.

De Gröna har länge dragits med stämpeln att vara ett livsstilsparti, ett parti för de som privilegierats med möjligheten att välja rätt, om det så är i mataffären eller bilhallen. Den som har råd och tid väljer såklart ett ekologiskt kött – eller inget kött alls – samt skjutsar barnen i lådcykel till skolan. Detta är en stämpel som partiet arbetar för att komma bort ifrån. ”Vi ser det som vår uppgift att skapa bättre regler, inte bättre människor”, står det nu i val­programmet.

– Vi anklagas för att göra klimatfrågan till en livsstilsfråga. Men egentligen är det tvärt om. Vi är partiet som säger att politiken har ansvaret att utforma regler på ett sådant sätt så att vi som samhälle kan uppnå klimatmålen. Och vi är partiet som har de klara reglerna för en socialt hållbar klimatpolitik. Det handlar om marknadsekonomiska incitament, det handlar om ordningspolitiska frågor, det handlar om investeringar. Istället är det de konservativa som försöker göra det till en livsstils­fråga genom att säga att varje konsument kan göra valet vid kassan i affären, säger Jamila Schäfer.

 

Det blev inget klimatpass

Trots att det brinner i kommentarsfälten och i tidningsspalterna kring De Grönas kanslerkandidat är det glest på parti­centralen i Berlin. Semesterstämning mitt i valkampen? Nej, försäkrar partiets presstalesperson. De flesta arbetar fortfarande hemifrån. Dagens ETC:s besök är ett av de första sedan pandemins utbrott. Schäfer vandrar ut ur de tomma korridorerna. Hemma väntar katten Momo, som hon tillsammans med sin pojkvän adopterade från det grekiska flyktinglägret Moria, strax efter den förödande branden där förra året.

Hon skakar på huvudet åt det faktum att det var lättare att ge en kattunge ett nytt hem, än barn som fastnat i ett havererat europeiskt flyktingmottagande. Med klimatförändringarna kommer ytterligare press sättas på systemet, menar Schäfer. De Gröna i Tyskland arbetade under en tid med förslaget att införa ett så kallat klimatpass. Passet skulle ge klimatflyktingar medborgerliga rättigheter i säkra länder. Frågan har drivits framför allt av ungdomspartiet. Och även om Schäfer nu sitter i moderpartiets styrelse får man leta förgäves efter klimatpasset i valprogrammet.

– Ingen ska behöva bli statslös på grund av klimatförändringarna. Ju mer och snabbare vi kan erbjuda en rättvis och konsekvent klimatpolitik, desto mindre behöver vi prata om hur människor måste bege sig på flykt i farliga båtar, säger Schäfer.•

Bündnis 90/Die Grünen

Bildades 1980.

Partiledare: Annalena Baerbock och Robert Habeck

Antalet medlemmar: cirka 107 000 (december 2020)

Valresultat 2017: 8,9 procent

Det här vill De Gröna i Tyskland – fem punkter ur valprogrammet

Klimatet

Minska de tyska koldioxidutsläppen med 70 procent till 2030. Den nuvarande regeringens mål är 65 procent.

Fasa ut landets kolbrytning och -energi till 2030 istället för det nuvarande målet 2038.

Höja priset för koldioxisdutsläppen till 60 euro per ton till 2023 och använda intäkterna till en ”energipeng” som betalas ut till var och en i landet.

Utbyggnad av sol- och vindenergi.

Stoppa Nord Stream 2.

Förbjuda nyregistrering av bilar med förbränningsmotor till 2030.

Arbete

Höjning av minimilönen till 12 euro i timmen. Idag är den tyska minimilönen
9,60 euro i timmen.

Stärka kollektivavtalen och hindra företag utan kollektivavtalsenliga löner
från att medverka vid offentliga upphandlingar.

Rätt att välja arbetstid i spannet mellan 30 och 40 timmar i veckan.

Socialförsäkringssystem

Fasa ut det nuvarande systemet för ekonomiskt bistånd –
det så kallade Hartz 4 – och ersätta det med en med garantiförsäkring.

Migration- och flyktingspolitik

Införa ett gemensamt asylsystem i EU.

En gemensam europeisk sjöräddning.

Stoppa utvisningar till Syrien och -Afghanistan.

Människor vars utvisning inte kunnat verkställas, så kallade Geduldete -(tolererade), ska efter fem år i landet
få uppehållstillstånd.

Förpliktiga länder som bidragit mest till klimatförändringen att bära störst ansvar vid klimatrelaterad migration.

Ekonomi

Fasa ut subventioner som leder till utsläpp och beskatta utsläpp hårdare.

Reformera den så kallade skuldbromsen.

Beskatta förmögenheter över två
miljoner euro med en procent per år.