Kommentar / Jens Ergon.

2019-12-30 16:59
Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Nattsvarta siffror – men allt är inte hopplöst

2019 blev året då nattsvarta siffror blandades med överraskande hopp. Vi lever i uppvak­nandets tid, skriver Dagens ETC:s klimat­redaktör Jens Ergon.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

2019 kommer att bli det näst varmaste år som hittills uppmätts, koldioxidhalten i atmosfären är förmodligen den högsta på tre miljoner år, FN-toppmötet i Madrid slutade i fiasko och utsläppen i världen fortsätter att växa. Trump härskar i USA, Bolsonaro i Brasilien, och de politiska ambitionerna i världen räcker för närvarande som bäst för att begränsa den globala uppvärmningen till tre grader.

Det är sannerligen lätt att misströsta. Men det är också lätt att bli fatalist. Att förlora sig i en slags febrig samtidsapokalyps, där människan förvandlas till hjälplös syndare och civilisationen ödesbundet antas tuffa på mot undergången. 

Att se sanningen i vitögat är en sak, fatalism en annan. 

Jordens medeltemperatur år 2019 är de facto 1,2 grader högre än under slutet av 1800-talet. Vi är på väg att passera 1,5 graders ­uppvärmning någon gång under 2030-talet. Och ny forskning har under året på nytt understrukit att vi gör klokt i att sätta just 1,5 grader – eller så nära som möjligt – som säkerhetsgräns för klimatet.

För en hygglig (66 procent) chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader så kan vi som mest pytsa ut ytterligare 335 miljarder ton koldioxid i atmosfären, från och med den 1 januari 2020. Under 2019 landade utsläppen runt 43 miljarder ton. Med dagens utsläppstakt är den återstående koldioxidbudgeten uttömd inom åtta år. Vilket innebär att utsläppen måste skruvas ner till noll på typ 16 år. Läggs optimistiska antaganden till om så kallade minusutsläpp så kan världen möjligen klara uppgiften genom att halvera utsläppen kommande tio år, utradera dom till år 2050 – och ägna resten av århundradet åt att suga koldioxid ur atmosfären.

Så ser läget ut – året då klimatkris och klimatnödläge blev allmängods. Men det finns också en kompletterande bild.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

Under 2019 förvandlade en av historiens snabbast växande rörelser – klimatstrejkarna – hela det offentliga samtalet om klimatet. Politiken har tvingats acceptera klimatkrisen som ett faktum – eller åtminstone förhålla sig till den. Det här är en avgörande förändring, vars konsekvenser vi bara har sett början av.

Samtidigt föll användningen av kol under året som en sten i Europa och USA. De fossila utsläppen växte förvisso globalt – framför allt på grund av ökad användning av fossilgas – men bara med 0,6 procent. Under 10-talet har utsläppskurvan för världen bromsat in. Det här beror delvis på haltande ekonomisk tillväxt. Men också ett antal länders målmedvetna satsningar på förnybar energi. Sol- och vindenergi har knuffats över krönet för kommersiell gångbarhet och är numera de billigaste energislagen i stora delar av världen.

Allt är inte hopplöshet. Det går att göra något – om den politiska viljan finns. 

De dystra kurvor som präglar vår samtid har byggts upp under decennier. Problemen har ackumulerats. Det här gäller koldioxiden i atmosfären. Men det gäller också de ekonomiska klyftorna och den demokratiska kris som lett till högerpopulismens framgångar.

I dag lever vi i uppvaknandets tid – både ekologiskt och socialt. Den nyliberala globaliseringen har havererat som tankesystem. Det är en orolig tid. Men i grund och botten bådar det gott. 

2019 blev året då Green new deal slog igenom – förslaget om storskaliga offentliga satsningar för att tackla både klimatkrisen och de växande klyftorna. Under 2020 kan förslaget ställas mot Trump, i ett presidentval med hisnande betydelse för världen. 

I Europa har EU-kommissionen lyft en egen version: ”Green deal”. Förslaget är för klent för klimatet och saknar de sociala ambitioner som kännetecknar en Green new deal. Men det pekar vart vinden blåser. 

Så upp med hakan i mörkret. Det kommer att slås nya värmerekord under 2020. Men trycket för förändring kommer också att växa – lika obönhörligt.