Det snålblåser i Uppland. På Källingby gård har kor och kalvar parkerat sig i lä bakom en klipphäll i vilken en ansenlig solfångare är fastbultad. Några av de yngsta kalvarna har lagt sig tillrätta för en middagslur i ströbädden av halm som Håkan Carlborg lagt ut.
Håkan Carlborg är andra generationen ekobonde på Källingby gård. Sedan han tog över efter sina föräldrar 1999 jobbar han tålmodigt mot ett miljövänligt lantbruk.
– Vi kan inte bränna upp jorden i den här takten. För mig handlar det om att göra det bästa möjliga med min gård så att det blir så bra som möjligt i framtiden. Min förhoppning är att jag kan inspirera andra att göra samma sak. Om vi ska göra skillnad måste fler jobba åt samma håll. Problemet är att systemet med fossila bränslen är bekvämt. Många hittar på ursäkter för att inte ställa om, säger han.
Hans intresse för klimatfrågan väcktes 1988 då hans föräldrar valde att ställa om gården till ekologisk produktion.
– På den tiden handlade det mest om att sluta spruta och inte använda konstgödning. Då tyckte man att det var optimalt. Men efter att ha gått lantmästarutbildningen och praktiserat utomlands ett par år insåg jag att jag hade väldigt mycket mer att lära.
Sedan dess är hans strategi är att ta in idéer från många olika håll. Att alltid ha tentaklerna ute och lyssna på hur andra i branschen arbetar, vara öppen och ifrågasätta saker och ting.
– Alltid lär man sig något. Sen kan man plocka russinen och bygga sin egen kaka, säger han.
Från biodiesel till elfordon
Hans resa mot en grönare framtid tog fart i samma veva som han tog över driften. Då, 1999, förbrukade gården 50 000 kilowattimmar el per år.
– Jag tänkte att det måste ju gå att göra något åt, så jag började med att släcka lampor. I nästa steg bytte jag till lågenergilampor och installerade ljusautomatik. Och när jag insåg att det hade effekt, när jag kunde se hur antalet timmar började ticka ner, blev det en sport.
Han började räkna på vad han kunde vinna på att byta till effektivare varmvattenberedare. När dessa var utbytta började han titta på dieselförbrukning vilket ledde till att han började köra mer sparsamt. 2015 började han köra gårdens maskiner på HVO-diesel, vilket fungerat utan problem.
– Att tillverkarna inte rekommenderar det har nog mer att göra med att de vill sälja nya maskiner. Bekymret är snarare att det inte finns tillräckligt med råvara för att alla ska kunna ersätta sin dieselförbrukning med HVO-diesel. Så personligen ser jag HVO som ett delsteg.
För närvarande är han därför i färd med att uppdatera sin maskinpark genom att investera i elfordon. Hittills har han bytt ut sin privata bil och gårdsbilen. Samtliga småmaskiner, som röjsåg, motorsåg och inplastare går på el. Han har köpt en eldriven fyrhjuling och beställt en batteridriven hjullastare, som kan arbeta i åtta timmar på en enda laddning.
– Den använder bara en fjärdedel så mycket energi som en dieselmaskin. Dessutom har den ett relativt stort batteri som kan lagra 39 kilowattimmar. Det innebär att jag genom att hålla batteriet laddat kan utnyttja mer av min egenproducerade solel. Och arbetsmiljömässigt är den optimal. Lätthanterlig och tystgående. Det enda som hörs från den är ett svagt vinande.
Håkan Carlborg anser att de maskiner som används i dagens jordbruk är alltför stora och tunga.
– De packar sönder marken vilket bidrar till sämre bördighet. Jag strävar efter så små och lätta maskiner som möjligt, men som ändå klarar jobbet.
Gården ett ekosystem
Den el som krävs för att hålla maskinerna igång kommer från gårdens egna solpaneler: Takpaneler och en solföljare som gemensamt producerar 34 000 kilowattimmar per år, vilket innebär att gården, sett över året, är självförsörjande på el.
Bostäderna, verkstaden och spannmålstorken värms sedan länge med en flispanna. Bränslet utgörs av spillvirke från åkerkanter, beteshagar och skogsbryn.
Håkan Carlborg ser sin gård som en helhet, ett ekosystem där allt hänger ihop.
– Jag producerar el, värme och mat i form av kött och vegetabilier. Idisslarna äter gräs, vilket innebär att jag får in vall till vinterfoder i växtföljden. Vallen i växtföljden gynnar marken, vilket jag i sin tur kan utnyttja i den övriga växtodlingen. Genom att skapa synergier mellan systemen blir gården mer resilient, och kan stå emot förändringar som torka och andra krissituationer bättre. I och med att djuren går på naturbete bidrar jag också till biologisk mångfald, säger Håkan Carlborg som ser många fördelar med smågårdar.
– I dagsläget är det mer lönsamt med storgårdar, i alla fall om man ska tro ekonomer. Men jag tycker att det är en tråkig utveckling. Inte minst eftersom det leder till att landskapen växer igen och den levande landsbygden försvinner. Om man vill utnyttja gårdens naturliga förutsättningar är det betydligt mer fördelaktigt med en liten gård.
Krävs stöd för miljötjänster
På frågan om var han befinner sig om fem–tio år svarar han:
– Då har jag dels en biokolanläggning som också kan producera el, dels en försöksverksamhet med vätgasdrift av fordon. Jag kan förstås ha fel, men jag tror att vätgasdrivna maskiner är det bästa för miljön. Dessutom är vätgas något jag kan tillverka själv här hemma på gården.
Han tror att lantbruket kan göra mycket för klimatet. Men för att bli av krävs statliga satsningar:
– För att vi ska kunna göra genuina satsningar måste vi bli kompenserade för de investeringar som krävs. Vi måste också få någon slags betalning för de miljötjänster vi kan generera, antingen i form av statligt miljöstöd, alternativt genom att höja våra priser gentemot kund. Problemet är att konsumenterna inte är beredda att betala vad det kostar att producera miljövänlig mat. De förstår inte alltid vilken tid och vilket jobb som ligger bakom. Ett sätt att komma runt det, åtminstone på sikt, skulle vara att lägga undervisning i hur mat kan produceras på olika sätt på skolschemat, säger han.
