I Norge är till och med oljan ”grön”

Oljan blev klimaträddare

Lisa Röstlund synar noggrant och med lätt hand det stora nätverk av aktörer som utgör grunden för norsk fossilindustri, från bolagsstyrelser och lobbyorganisationer till myndigheter och regering och deras manövrar för att rättfärdiga den fortsatta  exploateringen. Det talas mycket om koldioxidinfångning men i fallet Norge, skriver Lisa Röstlund, tycks själva oljan i sig fungera som infångning. 

I rapporter som bland andra regeringen beställt lyckas konsulter räkna ut att norsk olja och gas som pumpas upp med el från land ger en global utsläppsminskning. Om den norska utvinningen begränsas kommer den ersättas av smutsigare utländska källor med högre klimatutsläpp är slutsatsen. Vips så blev norsk olja och gas en klimaträddare.

Likheter med Sverige

Lisa Röstlund har i boken Skogslandet tidigare granskat den svenska skogsindustrin, och hon ser stora likheter med norsk oljenäring.

– Både Sverige och Norge fortsätter sina verksamheter inom skog och olja i trots mot vetenskapen och båda hävdar att vi kan det här bättre än andra, så det är ändå bra att just vi gör det på det bästa och grönaste sättet. Den stora skillnaden är att pengarna från svensk skogsindustri framförallt går ner i några aktieägares fickor. Vinsterna kommer inte samhället till del, snarare tvärtom. Samhällen förstörs för att det inte längre går att bedriva turism där kalhyggena brer ut sig, säger hon.

Hela det norska samhället finansieras däremot av oljeindustrin.

– Det är det som är det paradoxala. Inget annat oljeland har en så fin socialistisk fördelning av vinsterna. Det är unikt med Norge. Men det gör också att hela befolkningen är väldigt positiv till oljeindustrin.

Till den norska självbilden hör också att stå upp för mänskliga rättigheter internationellt.

– När stora delar av västvärlden bojkottade FN:s biståndsorganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, så gav Norge tvärtom mer, konstaterar hon.

Knarkkungar

Alla norrmän är väl medvetna om att det är oljan som lyft den gamla fiske- och jordbruksnationen från bakvattnet till listan över världens rikaste länder. Lisa Röstlund visar i boken hur norska oljebolag i samarbete med biståndsmyndigheter erbjuder vägledning inom demokratisk oljenäring till fattigare länder med fyndigheter, som Angola, Ghana och Tanzania. Men, konstaterar Lisa Röstlund, befolkningen i alla länder som mottagit Norges oljebistånd är fortfarande fattig, medan flera av länderna blivit betydande inkomstkällor för Equinor, det statliga oljebolag som tidigare hette Statoil. 

Det har också uppmärksammats att ”den gröna norska oljan” inte är lika grön utanför Norge, där utvinning även kan ske med svårt förorenande metoder som fracking. 

Bara ett litet parti i Norge, Miljøpartiet De Grønne, vill sätta ett slutdatum för den norska oljeindustrin, år 2040. Landets miljöorganisationer är kritiska, annars drar hela offentligheten åt samma håll. 

Kevin Anderson, gästprofessor vid universitetet i Bergen och en av världens ledande klimatforskare, liknar i boken Norges politiska elit och oljenäringens befattningshavare vid knarkkungar, och menar att de använder samma typ av argument. ”Vår olja är grönare än deras” är som att säga ”Vårt heroin är renare än deras, det är inte utblandat”, resonerar han. 

– Jag tyckte den liknelsen var väldigt slående. Det är också intressant att nästan alla de jag har pratat med som har varit väldigt kritiska och raka när de beskriver den norska oljeindustrin inte är norrmän, utan forskare och andra som jobbar där men som kommer från andra länder. De som är födda i Norge har mycket svårare med det, säger Lisa Röstlund.

Sociala kostnader

Det är lätt att peka på Norge och andra länder som skyldiga till planetens klimatkris, men Lisa Röstlund tycker det är viktigt att understryka att vi alla i den rika delen av världen är ansvariga och insyltade i fossilsamhället. Vårt sätt att leva är ohållbart och måste förändras. Själv har hon slutat äta kött och flyga, men, säger hon och pekar ut genom fönstret mot den blå Skodan som glimmar i solskenet:

– Bensinbilen har jag ju till exempel inte gjort mig av med.

I boken beskriver hon hur vänner och bekanta diskuterar vilka destinationer de ska flyga till i år, och hur svårt det är att gå emot normen. I Norge är det ännu svårare.

– En norsk journalist beskrev det som att vi är i en sekt, där vi har våra trygga familjer, vänner och kollegor. Att hoppa av kostar väldigt mycket socialt. Ska man vara riktigt radikal och säga som det verkligen är, då finns risken att inte längre få vara en del av gemenskapen.

”Verkligen mörkt”

Det finns de – som exempelvis forskningsorganisationen Rethink X – som förutspår att fortsatt exponentiell utveckling av solceller, batterier och vindkraft kommer att konkurrera ut fossila bränslen inom några få år. Lisa Röstlund är tveksam.

– Omställningen kommer inte så länge vi fortsätter satsa på fossilsamhället. Norge gör rekordinvesteringar i olja nu, och lägger samtidigt ner investeringsplaner på sol- och vindkraftverk. Hur ska omställningen komma då? De svåraste besluten måste tas av de som kontrollerar resurserna och det Norge, och även vi, kallar gröna satsningar syftar egentligen till business as usual.

Mot slutet av boken vänder sig Lisa Röstlund till läsarna med en nyfiken fråga om huruvida de känner hopp efter läsningen. Känner hon själv hopp?

– Hoppet som journalister och alla andra kan hjälpas åt att sprida är att börja säga som det är. Innan vi gör det är det verkligen mörkt. Då finns ingen chans till förändring.

Om det finns något positivt i dessa tider när klimatet åker allt längre ner på den högervridna politiska agendan så är det att fler politiker idag säger rakt ut vad de gör. De har tagit av sig masken, anser hon.

– Tidigare var politiken lika klimatfientlig som idag men förklädd i fina ord. Nu påstår man inte ens att man har några klimatambitioner, då kanske det finns någonting konkret att ta spjärn mot, säger Lisa Röstlund.