Kommentar / George Monbiot.

2020-05-08 09:40
”Att resa mindre hjälper, men inte tillräckligt. För att lyckas med de nödvändiga nedskärningarna behöver vi strukturell förändring. Detta innebär en helt ny industripolitik”, skriver George Monbiot. Blid: Marit Hommedal/TT, Michel Spingler/AP och Johan Nilsson/TT
”Att resa mindre hjälper, men inte tillräckligt. För att lyckas med de nödvändiga nedskärningarna behöver vi strukturell förändring. Detta innebär en helt ny industripolitik”, skriver George Monbiot.
Puffetikett
Dagens ETC

Fossiljättarna kommer falla – erbjud dem ingen livlina

Låt oss få det som många krävde långt innan denna katastrof slog till: en grön new deal. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Återuppliva ej. Detta budskap borde stämplas på olje-, flyg- och bilindustrin. Regeringar borde erbjuda ekonomiskt stöd till arbetstagare i dessa industrier och samtidigt omforma ekonomin för att erbjuda nya jobb i andra sektorer. De borde enbart stötta de sektorer som kommer bidra till att säkra mänsklighetens överlevnad och resten av den levande världen.

Regeringar borde antingen köpa loss de smutsiga industrierna och implementera ren teknologi, eller göra just det som de ofta kräver men aldrig verkar vilja: låta marknaden styra. Med andra ord, låta dessa företag misslyckas.

Detta är vår andra stora chans att göra saker annorlunda. Det kan bli vår sista. Den första, år 2008, sumpades på ett spektakulärt sätt. Enorma mängder skattepengar spenderades på att återställa den gamla, smutsiga ekonomin, samtidigt som man skyddade de rikas förmögenhet. Idag verkar många regeringar vara fast beslutna att upprepa detta katastrofala misstag.

Den ”fria marknaden” har alltid varit en produkt; ett resultat av regeringens politik. Om konkurrenslagar är svaga överlever några få kolosser medan alla andra dukar under. Om smutsiga industrier är hårt reglerade blomstrar istället rena. Om inte, så vinner den som tar genvägar. Men företagens beroende av offentlig politik har sällan varit större i kapitalistiska länder än idag. Många stora industrier har helt och hållet staten att tacka för sin överlevnad.

Regeringar har nu ett gyllene tillfälle att agera mot oljeindustrin, som har hundratals miljoner osäljbara oljefat, precis som de hade tillfälle att agera mot bankerna 2008. Då misslyckades regeringar med att använda sin makt för att avskaffa denna sektors skadliga metoder och återuppbygga den kring mänskliga behov. Idag begår de samma misstag.

Den brittiska centralbanken Bank of England har beslutat att köpa upp skuld från oljeföretag som BP, Shell och Total. Regeringen har gett flygbolaget Easyjet ett lån på drygt sex miljarder kronor, trots att företaget för bara några veckor sedan sjabblade bort nästan två miljarder kronor i utdelningar. Vinst privatiseras, risk socialiseras. I USA inkluderar det första räddningspaketet 250 miljarder kronor till flygbolag. Sammantaget syftar räddningspaketet till att placera så mycket olja som möjligt i strategisk bränsleförvaring och undanröja lagstiftning som reglerar utsläpp, samtidigt som förnybar energi utesluts. Flera europeiska länder försöker rädda sina flygbolag och biltillverkare.


Prenumerera på ETC:s Klimatnyhetsbrev

 

Tro inte på dem när de säger att detta sker för vår skull. Enligt en undersökning som nyligen genomfördes av Ipsos i 14 länder, vill i genomsnitt 65 procent av invånarna att klimatfrågan ska prioriteras i den ekonomiska återhämtningen. Överallt måste väljare kämpa för att övertyga regeringar att agera i folkets intresse, snarare än företagens och miljardärernas som finansierar och bedriver lobbyverksamhet gentemot dem. Den ständiga demokratiska utmaningen är att bryta banden mellan politiker och de ekonomiska sektorer som de borde reglera, eller, i detta fall, stänga ner.

Även när lagstiftare försöker ta itu med dessa problem är deras ansträngningar ofta klena och naiva. Det brev som nyligen skrevs av en tvärpolitisk grupp parlamentsledamöter i Storbritannien, med uppmaningen att regeringen endast bör erbjuda flygbolagen ett räddningspaket om de ”gör mer för att hantera klimatkrisen”, kunde ha skrivits 1990. Flygresor är i sin natur förorenande. Det finns inga realistiska åtgärder som, ens på medellång sikt, kan göra en betydande skillnad. Vi vet nu att de klimatkompensatoriska åtgärder som parlamentsledamöterna kräver är värdelösa. Varje ekonomisk sektor måste maximera nedskärningen av växthusgaser, att förflytta ansvar från en sektor till en annan löser ingenting. Den enda meningsfulla reformen är färre flygningar. Allt som hindrar att flygindustrin krymper hindrar lösningen till dess konsekvenser.

Den nuvarande krisen ger en inblick i hur mycket vi behöver göra för att ändra kurs på vår katastrofala bana. Trots de stora förändringar vi har gjort i våra liv kommer de globala koldioxidutsläppen sannolikt endast att minska med cirka 5,5 procent i år. En FN-rapport visar att vi måste minska utsläppen med 7,6 procent per år under det kommande decenniet för att ha en rimlig chans att undvika 1,5 grader eller mer av global uppvärmning. Det vill säga, den pågående nedstängningen avslöjar gränserna för individuella åtgärder. Att resa mindre hjälper, men inte tillräckligt. För att lyckas med de nödvändiga nedskärningarna behöver vi strukturell förändring. Detta innebär en helt ny industripolitik, skapad och styrd av regeringen.

Regeringar som Storbritanniens bör överge sina vägbyggnadsplaner. I stället för att expandera flygplatser borde de utveckla planer för att minska antalet landningsplatser. De borde förbinda sig till en tydlig policy som syftar till att lämna fossila bränslen i marken.

Under pandemin har många av oss börjat upptäcka hur mycket av vårt resande som är onödigt. Regeringar kan utnyttja detta för att skapa planer för att minska behovet av förflyttning, parallellt med investeringar i infrastruktur som främjar gående, cykling och – när fysisk distansering är mindre nödvändigt – kollektivtrafik. Detta innebär bredare trottoarer, bättre cykelbanor och att bussar kör för service istället för vinst. Regeringar borde göra rejäla investeringar i grön energi och lansera ännu kraftigare åtgärder för att minska energiförbrukning, till exempel genom isolering av hus och bättre värme och belysning. Pandemin avslöjar behovet av bättre planering av våra grannskap, med mindre offentligt utrymme tillägnat bilar och mer till människor. Situationen visar också hur desperat vi behöver den typ av trygghet som en lätt beskattad, avreglerad ekonomi inte kan leverera.

Med andra ord, låt oss få det som många krävde långt innan denna katastrof slog till: en grön new deal. Men snälla, låt oss sluta beskriva det som ett stimulanspaket. Vi har stimulerat konsumtion för mycket under det senaste århundradet, därför står vi nu inför en miljökatastrof. Låt oss kalla det ett överlevnadspaket, vars syfte är att säkerställa inkomster, fördela rikedom och undvika katastrof, utan att uppmuntra evig ekonomisk tillväxt.

Rädda folket, inte företagen.

Rädda den levande världen, inte dess förstörare.

Låt oss inte slösa bort vår andra chans.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Corinne Platten

800dagar