För tänk om de flygande tefaten skulle vara utsända av en livsform som själv sedan länge är utdöd. Att farkosterna helt enkelt är obemannade, självreplikerande robotar. De far runt mellan himlakropparna, bryter mineraler, bygger kopior av sig själva. Blir fler och fler, fortsätter sin minutiösa kartläggning av galaxen, skickar hem sina observationer. Bara det att det inte på miljoner år har funnits någon där som kan ta emot informationen. Samma teknikutveckling som lät dem skicka ut robotar slog någonstans fel och ödelade förutsättningarna för liv på hemplaneten.

Då är vi människor likförbannat ensamma i universum. Men vi är inte det första exemplet på intelligent liv i galaxen, kanske inte heller det sista.

Rent ufologiskt har denna teori säkert sina svagheter. Jag bryr mig inte. Jag tror heller inte på flygande tefat, vilket kanske bör påpekas. Om teorin känns tilltalande, är det nog mest som en sedelärande fabel. Möjligen är sensmoralen bara alltför tydlig. Typ att varje intelligent livsform till slut kommer att drabbas av hybris, inte längre nöja sig med den egna planeten utan sikta mot stjärnorna – och samtidigt bli oförmögen att känna igen sin egen undergång. Diagnosen må stämma hyfsat på 2020-talets kapitalistiska mänsklighet, men jag vägrar att acceptera det som ett öde, något som är inneboende i det intelligenta livet som sådant.

Ändå vill jag hålla kvar vid denna tanke på herrelösa ufo:n som fortsätter att följa sina instruktioner trots att de inte längre kontrolleras av någon. Kanske kan detta tjäna som sinnebild för ett och annat som vi möter i vår digitala verklighet redan idag?

De sociala medierna är, som alla vet, fulla av robotar. De kan blanda sig i en nätdiskussion med kommentarer som ska sprida reklam eller så misstro. Men tänk om trollfabriken som sände ut boten redan är nedlagd – precis som civilisationen som sände ut det flygande tefatet! 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.