I essän ”The case against travel”, publicerad i The New Yorker, kritiserar filosofen Agnes Callard den samtida resekulturen. Hon ifrågasätter den allmänt accepterade uppfattningen att resor är en väg till personlig utveckling och meningsfulla upplevelser.
Idéhistorikern Isabelle Ståhl tar vid i DN 25/4. Hon skriver att hon drabbas av ett slags Stendhals syndrom när hon reser. Alltså när man, överväldigad av vackra intryck, blir illamående och sen stänger av. Hon tänker på hur Kerstin Thorvall betraktar resan som ett kamouflerat självmord.
Jag är en enkel käft, jag ”älskar att resa”, svanhoppet mot världen. Se någon bro, bli dåligt behandlad av en fransk biluthyrare, följa efter övergivna katter. Få kameran snodd i Barcelona medan jag stirrar upp mot Gaudís balkonger, de där gräddiga dödskallarna. Sen trycka PAELLA hela kvällen och hoppas att tjuven inte ska tycka att mina selfies på kameran är fula. Hoppas att tjuven uppskattar bilden i gul klänning men gärna missar den från Park Güell där det ser ut som att jag har tre röda armar.
Däremot skyr jag innerligt resemeriter som måttstock för hur intressant någon är. För just nu i historien fungerar resor och trauman lite som garantier för en personlighet. Du är liksom automatiskt intressant om du har sett Bali (och äter antidepressiva). Den som har rest mycket och långt förväntas nämligen även ha korsat vida vidder i själen. Vi tillskriver utomlands väldigt mycket. Jag minns ett mediemingel där en gubbe tvärt slutade prata med mig för att jag inte hade bott i Paris. (Jag hade alltså varit i Paris, men aldrig bott där. Vulgärt, tyckte han.)
Callard kritiserar just resandet som genväg till upplysning. Givetvis kan resan berika oss och förse oss med vidsynthet, men huvudet vispas inte upp ur rövhålet per automatik för att man tillryggalägger några hundra mil. Det är bara själens överkammade flint.
Min hjälte, själaforskaren och diplomathustrun Clarice Lispector hatade att resa. ”Allt ser likadant ut, överallt”, skrev hon i ett brev till sin syster. Hon var inte imponerad av Egyptens sfinxer, Schweiz var alldeles för rent. Hon bodde i olika världsdelar under ett decennium men skrev aldrig om det. Däremot kunde hon skriva en roman om att betrakta en kackerlackas död.
I influencerkulturens era har resandet blivit till ett förhöjt tillstånd. Ingen vördas så mycket som den som poserat med utslagna armar vid olika berg. Framför allt är det visuellt engagerande content.
Vår tid behöver en egen Xavier de Maistre. I slutet av 1700-talet avtjänade han 42 dagar i husarrest för att ha deltagit i en olaglig duell, då skrev han ”Voyage autour de ma chambre” (”Resa runt i mitt rum”). Där drev han med sin tids populära resedagböcker. Han utmanade tanken att man måste ge sig ut i världen för att hitta nya perspektiv – och menade att man kan uppleva äventyr, reflektion och nyhet genom att bara uggla runt sitt eget rum.
För många är det nog en större utmaning än att ta sig an ett berg på Bali.
