Alla klarar sig inte. Alan, 3 år, sköljdes upp på stranden. Fasan, rädslan som denna lilla pojke upplevt, ska ingen någonsin behöva uppleva. Jag sörjer honom och alla andra barn som dör på flykt och i krig. Jag sörjer med hans föräldrar och anhöriga. Jag sörjer med mänskligheten, när detta sker inför våra ögon.
Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”
2015 exploderade Sverige av solidaritet med flyktingar. Citatet ovan är från Stefan Löfvens tal på Medborgarplatsen i Stockholm. En tid när kyrkor och föreningar hade köer av människor som frågade vad de kunde göra, ett land som hjälptes åt, där solidaritet blev högstatus. Jag var stolt över att vara sosse. Ett tal, och en rörelse som fick de auktoritära nationalisterna att se rött. De motmobiliserade. De använde härskartekniker, de började samarbeta och tog i med hårdhandskarna. Bara några månader senare hade Stefan Löfven en helt annan linje, nu skulle vi göra mindre, hans Europa skulle bygga murar, flyktingar skulle hejdas vid Europas gränser, med kulor om nödvändigt, vi skulle lägga oss i bottenligan av Europas länder och skämmas för vår långa och framgångsrika solidaritet med flyktingar. I symbios med de diktatorer som med hjälp av samma stängda gränser får det mycket enklare att hålla bråkiga demokrater i schack. Jag började skämmas för att vara sosse.
Tankesmedjan Tiden gick i bräschen för opinionsbildningen kring den nya linjen inom arbetarrörelsen. Alla vi som engagerat oss i flyktingrörelsen fattade att det var en kovändning, men det beskrevs som ”traditionell socialdemokratisk politik”. Och den uteblivna solidariteten med flyktingar är bara första tecknet, bara lackmustestet på vartåt det barkar.
Därför är det på ett sätt, trots att hjärtat brister, skönt, när en av Stefan Löfvens närmaste medarbetare, Joel Stade, nu öppet erkänner (i en debattartikel i webbtidningen Rörelsen) att det faktiskt var en strategisk omsvängning som skedde då, 2015. S skulle bli ”vänster-TAN”. Dvs mer traditionella, auktoritära och nationalistiska (jo, han skriver faktiskt just de orden!) men med välfärd – eftersom ”arbetarklassen” gillar det. Grunden var inte längre frågan om vilket samhälle vi ville bygga, vilket Europa vi skulle vara eller vilken värld vi ville leva i, nej, i grunden skulle nu vara frågan ”vad vill väljarna ha”.
Men TAN, i betydelsen "kulturell likriktning" är arsenik för den religiösa och kulturella pluralismen, gräsrotsdemokratin, folkrörelserna, folkbildningen, och en mycket farlig politik i ett mångetniskt land som Sverige.
Det är kanske en bra strategi om det bara handlar om att ens eget lag ska få sitta på maktpositionerna. Men om målet är samhället som ett grönt växande hem, om målet är ett samhälle som en familj utan styvbarn och kelgrisar, om målet är jämlikhet och demokrati, ja, då är det en usel strategi.
I sex år har de aktivt valt bort oss andra, för de har räknat med att vi kommer tolerera detta. Vi alternativa, internationalistiska och frihetliga, vi som hurrade åt Löfven på Medborgarplatsen 2015, vi som bor i storstaden, vi som pluggat, vi som är kvinnor, vi som vet hur det är att leva som minoritet.
De nya sossarna tror att de har råd med att folk lämnar rörelsen. När TAN tar över tänkandet är folkrörelser ändå inte önskvärda. De nya sossarna kommer inte sörja att jag nu väljer att lämna partiet. Men jag sörjer, djupt. Jag sörjer att så mångas livsverk, så mångas kamp, så mångas ideologi långsamt förvrängs till sin motsats, av tjänstemän och proffspolitiker.
Därför går jag nu, S.
Jag vill vara en del av den internationella rörelsen som arbetar för fred, frihet och jämlikhet, jag tror att det blir lättare så här.
