Medan jag låg i solen låg männen i skuggan och insisterade på att läsa högt ur deras nyfunna bibel. Till en början lyssnade jag artigt men allteftersom blev jag mer och mer fundersam. När man nummer fem i raden vid en middag deklarerade vilken revolution Jonkmans bok varit för honom, bestämde jag mig för att läsa den. Vid det här laget tyckte jag mig ana ett mönster.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I boken ”Introvert – Den tysta revolutionen” beskriver Jonkman en introvert person som någon med ett stort behov av egentid, som tänker innan han talar, som hatar grupparbeten, stora fester, att följa med jobbarkompisarna på AW, pessimistiskt lagd, hyperfokuserad (a k a nörd) som hellre sitter ensam hemma med en bok än ger sig ut och reser. Uppfattas ofta som tyst och inbunden.

Med andra ord karaktärsdrag jag förknippar med de flesta män jag känner.

Extroverta däremot, är enligt Jonkman sociala, optimistiska, verbala, grupporienterade, med snabb reaktionsförmåga och förmåga till multitaskning. Egenskaper som stämmer in på de flesta av mina kvinnliga vänner.

Ja, jag generaliserar men det gör även Jonkman. De flesta av oss är varken eller utan snarare ambiverta, det vill säga har drag av både extroversion och introversion. Och självklart finns det kvinnor som passar in på den introverta beskrivningen och vice versa. Men om vi trots det återgår till generaliseringen så är könsroller uppenbarligen ingenting som Jonkman intresserar sig för i det här sammanhanget.

Istället menar han att det handlar om DNA, en uppsättning vi helt enkelt föds med. Något som män i min omgivning verkar ha tagit fasta på och betraktar som en upprättelse; Så här är jag, det ligger helt enkelt i mitt DNA och är ingenting jag kan göra något åt.

Det fick mig att tänka på bell hooks bok ”Allt om kärlek”, en bibel jag ofta återvänder till, där hon menar att så länge vi saknar en gemensam definition av kärlek så kommer många komma undan med sin kärlekslösa behandling av sina partners.

Ända sedan jag för första gången läste ”Allt om kärlek” liksom Carin Holmbergs avhandling ”Det kallas kärlek” har jag varit upptagen av att förstå varför de flesta kvinnor omkring mig (inklusive jag själv) upplever att de ger mer kärlek i sina relationer än deras partners, är mer romantiska, investerar mer tanketid såväl som faktisk tid till att ge omsorg åt det gemensamma hemmet likväl som till relationen. Medan så gott som samtliga män i min omgivning oftast varit mer än nöjda med det som deras relationer givit dem.

Ett mönster som också överensstämmer med professorn Anna G Jónasdóttirs teori om hur kvinnors kärlekskraft exploateras av män som grupp, något hon menar är en av anledningarna till att vårt samhälle fortfarande inte är jämställt trots den formella jämställdheten vi uppnått på pappret.

bell hooks använder begreppet sexistisk socialisering. Eftersom de flesta kvinnor tidigt lär sig omsorg, empati och att ta socialt ansvar medan män inte gör det, är det kanske inte så konstigt att de här trista mönstren uppstår även i våra intima kärleksrelationer.

Och om en vill dra resonemanget ett steg längre så finns det ett samband mellan den introverta mannen och våld. Den som håller inne med sina tankar bygger upp en tyst irritation ända tills det exploderar. De män som tar till våld är oftast de som är konflikträdda, som knutit näven i fickan ända fram till den punkt då det kokar över. De går från noll till hundra istället för att på tidigt stadium uttrycka det de känner.

Jonkman och de män som denna sommar försökt övertyga mig om de introvertas fördelar vill gärna hävda att de är de missförstådda, misskrediterade av samhällets förkärlek för extroverta egenskaper. Jag kan se att det stämmer i vissa avseenden, framförallt jobbsammanhang, men om vi går till kärleksrelationer vill jag ändå påstå att en introvert person har flest fördelar att vinna i maktspelet som kallas kärlek. Han sitter tyst tillbakalutad med ett lätt irriterat eller nollställt ansikte medan den extroverta försöker hålla igång ett samtal samtidigt som hon försöker förstå vad han tänker. För att använda Carin Holmbergs analys: hon relaterar och försöker sätta sig in i vad som kan tänkas pågå i hans huvud för att förstå honom.

Hans behov av egentid och pauser, till exempel små tupplurar då och då, gör att hon får ta ett större ansvar för barnen eller gästerna medan han drar sig undan för att ”fylla på”. Hans behov sätts ofta i första rummet eftersom hon inte tycks ha samma trötthetsbehov eller egentidsbehov. Och som de medberoende alkoholisthustrur som många kvinnor beter sig som i sina (våra) kärleksrelationer är vi ofta beredda att tassa på tå och tillgodose våra partners behov, av vilka slag de än må vara.

Det hade kunnat vara en fin kärlekshandling om det inte skedde så ensidigt.

Så medan männen ligger i skuggan och läser Jonkman ligger jag i solen och läser om bell hooks bibel och funderar på hur vi någonsin ska kunna mötas på riktigt. Minns åren runt 2005 då snubbar jag mötte läste Neil Strauss "The Game". En bok som gjorde alla intimare möten med män till en skärseld av förolämpningar med sina absurda raggningstips.

Nu har vår tids motsvarighet uppstått i form av begreppet introvert. Något snubbar kan dra till med som ursäkt för att få fortsätta sitta i skuggan med sina tysta stenansikten. Det sitter i DNA:et och är inte förhandlingsbart.