Yvonne Perkins: Ett riktigt hästjobb

Min första kärlek vägde ett halvt ton och var snabb som vinden. Han var skygg och vild, hade farit illa i livet. Jag var tio år och hade förläst mig på ”Svarta Hingsten” och ”Follyfoot”. Självklart satt jag timme efter timme i boxen hos unghästen som ridlärarna sagt att vi inte skulle gå in till. Efter att han kastat av dem en efter en blev jag tillfrågad om att hjälpa till med inridningen.

– Törs du?

Hjärtat svällde när jag hängde där över ryggen som en säck och han skrittade så försiktigt, så försiktigt. Att ha en vän som är så stor och kraftfull och samtidigt mild är något alldeles speciellt.

Hästarna blev en stor del av mitt liv.

Jag tävlingsred och utbildade mig till ridlärare. Men med åren började något gnaga. Maktordningen och tävlings­cirkusen.

Jag är kluven till hur vi människor använder oss av djuren. Utan att göra nytta för oss har djuren inget självklart existensberättigande. I flera länder klassas vildhästar som skadedjur.

Samtidigt mår de arbetshästar människan avlat fram för att jobba oftast bäst av att göra just det. Liksom människor som sitter för mycket stilla får de annars välfärdssjukdomar.

I veckans tidning skriver vi om hästar som en del av en grönare skogsvård. Hästar som drar fram de fällda träden utan att skada marken och går på fossilfritt bränsle. Människa och häst jobbar tillsammans, långa arbetsdagar, så som hästarna tjänat människan i alla tider. Det är ett riktigt hästjobb som börjar bli en allt viktigare del av en varsammare skogsvård.

Hästar väcker också något hos många av oss. Kuskarna i reportaget berättar alla om hur mycket av deras arbetstid som går år till att tala med människor som går förbi, låta dem klappa hästarna. De talar med respekt om och till sina hästar. Arbetskamraterna som är individer.

Hästarna som knegar i skogen tillsammans med sina människor är så långt ifrån stressade tävlingsmaskiner det går att komma. De gör ett riktigt och viktigt jobb. Jag blev glad av att möta dem.

Välkommen till veckans tidning!