Nyheten om det missade klimatmålet kommer inte som någon blixt från klar himmel. Bara 24 av 193 länder har med sig vad som kallats för skärpta klimatlöften till det pågående klimattoppmötet i Egypten. Och den överväldigande majoriteten av de löften som har gjorts är otillräckliga. Det har vi vetat. Men Parisavtalets mål är vad alla har hängt upp vårt hopp på. Trots det – tystnad. Och Sverige fortsätter att prata om den förrymda ormen på Skansen.

Kräver att vi agerar

Greta Thunbergs purfärska ”Klimat­boken” består av essäer skrivna av över 100 experter: geofysiker och matematiker, oceanografer och meteorologer, ingenjörer, ekonomer, psykologer och filosofer. Texterna utgör inga nyheter för den klimatpolitiskt intresserade. Ändå utgör de tillsammans klimatpolitiskt sprängstoff. Styrkan i sammanställningen ligger i experternas samstämmighet, som ofta förs fram med försiktiga och i sammanhanget därför blytunga argument: Om inget av kolossal vikt görs för att hejda utvecklingen går det käpprätt åt helvete med att rädda civilisationen som vi känner den.

De sista delarna av boken fokuseras helt på att identifiera vägar ur krisen. Mellan experternas texter tillåter sig Greta Thunberg ställa mer aktivistiskt formulerade krav på oss – både som individer och som samhälle. Hon ger oss kunskapen och kräver att vi agerar därefter.

Hon kräver att vi genomskådar kapitalets lögner om att tillräckliga åtgärder vidtas. Hon bönfaller oss att lyssna på forskningen. Att inte tro på fossilindustrins blanka broschyrer om att riktningen går åt rätt håll. För det gör den inte. Hon vill få oss att inse att skogsindustrin har vilselett politikerna om att biomassa är räddningen, medan allt fler kalhyggen förintar livsviktiga kolsänkor. Att teknisk koldioxid­lagring och geoengineering än så länge knappt är något annat än greenwashing.

Hot mot mänskligheten

Greta Thunberg låter journalisten och författaren George Monbiot kräva att vi journalister måste börja fokusera på mänsklighetens hittills största existentiella hot. Inte genom att bjuda in till debatter för eller emot kärnkraft, eller för eller emot politiska krav på att begränsa utsläppen, utan genom att ställa ansvariga till svars för att nästan ingenting görs. George Monbiot skriver:

”Massmedierna är övertalningsmotorn som gör det möjligt för vårt planetförstörande system att bestå.”

Greta Thunberg lägger till:

”Stå på dig. Våra så kallade ledare tror att de kan förhandla med naturen och kompromissa med fysikens lagar. De talar till blommor och skogar med dollarns och den kortsiktiga ekonomins språk. De läser upp sina kvartalsrapporter för att imponera på de vilda djuren. De visar upp aktiekurser för vågorna på oceanerna, som dårar. Vi närmar oss ett stup, och jag uppmanar de av oss som ännu inte har blivit greenwashed bortom vårt förnuft att stå emot. Låt dem inte dra oss en millimeter närmare kanten.”

Risk för förlamning

När jag får frågan om att skriva om Greta Thunbergs bok ligger jag på en solstol i södra Spanien. Framför mig reflekteras himlens moln i en swimmingpool. Jag har precis avstått frestelsen att lägga ut en traditionell fot-mot-­vattenbild på nätet eftersom jag inte riktigt vill stå för att jag befinner mig där jag är. Så ­uppenbart ju att släkten inte tog tåget hit. Ändå ligger jag här och silar solljuset mellan ögon­fransarna. Tänker att detta minsann är den sista flygresan jag gör. Och att det inte är semestrande som utgör den främsta klimatboven.

I slutet av boken är jag illa­mående. Jag inser att jag utgör ett parodiskt perfekt illustrerande exempel på en individ från den välmående enprocentvärld som envisas med att förstöra för de 99 procenten och negligera sitt eget ansvar.

I brist på mer passande ord: Förlåt.

Men ursäkter räddar inga världshav, inga skogar och inga klimatflyktingars liv.

Vi vinner inte heller något på att förlamas av den totala depression som alltid ligger nära till hands de korta stunder då ­klimatinsikten drar över ens kropp som en liksvepning.

Medicin mot förlamningen

Greta Thunbergs medicin mot förlamningen är att agera till­sammans. Bränslet i den processen är att vi når krisinsikt, vilket är själva syftet med hennes spränglärda bok.

Greta Thunberg är humanist och demokrat: hon tror blint på att upplysta människor kan åstadkomma förändring.

Problemet är att vissa av oss är mindre lättantändliga. Kalla det tröghet, lättja eller rent av egoism. Oförmåga till inlevelse. Troligtvis kommer vissa aldrig nå insikt, alldeles oavsett hur ­mycket kunskap som görs tillgänglig.

Detta beror, fastslår bokens experter, på en mängd olika faktorer. Exempelvis ”shifting baseline syndrome” – på svenska ungefär ”förskjutet normalitetssyndrom”. En åttafilig motorväg skulle nog ha varit helt otänkbar för min mormors mormor, men ses som något helt normalt idag. Omvänt kan det kännas obegripligt för nutidens generationer att tänka bort den lyx och det materiella överflöd som var otänkbart bara för några generationer sedan. Och att det gick helt okej att leva utan den, vilket vi därför behöver påminnas om.

Myller av ställningstaganden

Vad vi ska göra med folk som vägrar se sanningen i vitögat får jag inget svar på i boken. Att våra barns framtid står på spel verkar inte hjälpa. Jag gissar att våra egna liv och privilegier måste hotas för att nåt ska hända på riktigt.

Med boken önskar Greta ­Thunberg motverka den destruktiva hopplösheten. Inte genom att visa att makthavare gör bra saker, för deras initiativ är fortfarande nästintill obefintliga i sammanhanget, utan genom att berätta om att det finns alternativ – och många, många som längtar efter dem.

Men den bestående känslan av läsningen är – alldeles oavsett om man vänder bladen i Andalusien eller i ett hem i Sverige – ­förtvivlan.

Speciellt eftersom boken kräver så stora förändringar av samhället och av individen.

Stuart Capstick och Lorraine Whitmarsh skriver i ett av bokens viktigare bidrag att vi bör vi sluta ställa individens ansvar mot systemets och makthavarnas. För däremellan finns allt det sociala samspelet oss människor emellan. Och det är just i det utrymmet som förändringsprocesser sätts i rullning där du som individ kan utgöra goda exempel. Motsättningen som ibland målas upp mellan att hålla individen eller makten ansvarig för förändring är alltså falsk. Ett myller av ställningstaganden behövs – förutsatt att de tvingar oss att bryta mot det rådande.

Beredd att förändra dig?

Erica Chenoweth skriver i sitt kapitel och hänvisar till sociologen Damon Centola att den kritiska tröskelpunkten för att förändra allas beteende är en hängiven minoritet på 25 procent. Om den siffran går att applicera på klimatrörelsen behöver en fjärdedel av befolkningen synbart ändra sitt sätt att leva för att dess segrar skulle bli mer allmänt accepterade och bestående.

I september 2019 marscherade över 7,5 miljoner människor på världens gator och krävde klimaträttvisa under veckan runt FN:s klimatkonferens i New York. Det är en oerhörd siffra. Kan vi maxa den?

Orkar vi sätta denna tilltro till oss själva och våra medmänniskor? Orkar vi ens börja drömma om cirkulär ekonomi och ett sam­hälle fritt från kapitalismens rovdrift och konsumism när vi nyss röstat fram Sveriges svar på Bolsonaro till statsminister? När den svenska varianten på den så kallade Greta-generationen ratar det enda parti som håller ­klimatfrågan högst?

Greta Thunberg skriver:

”… istället för att fråga andra om det fortfarande finns hopp, fråga dig själv: Är du beredd att förändra dig? Är du beredd att kliva utanför din bekvämlighetszon och bli en del av en rörelse som kan skapa de nödvändiga systemförändringarna?”

Vågar vi tacka nej till den bekvämlighet som status quo erbjuder? Vågar jag själv vara den bökiga jäveln som tackar nej till släktresan med flyg? Jag blickar ut över den spegelblanka swimmingpoolen och tänker att det kanske är just här, i bristen på tilltro till min egen förmåga till uppoffring, som mitt eget hopp sviker mig. Att tro på en lösning av krisen – som Greta Thunberg lär oss är så mycket djupare än vi vill acceptera – är att tro på mänskligheten.

Radikaliserande promenad

Tur att naturen finns. Förtrollningen som kan uppstå i en skog eller intill ett hav i solnedgången. Jag är övertygad om att en skogspromenad eller ett morgondopp kan vara lika radikaliserande som en klimatdemonstration. Vill tro på att människor till sist väljer det vackra, vilda och otämjda före det fula.

Och som Per Espen Stoknes skriver finns det goda skäl att känna glädje, entusiasm och – tacksamhet. Vi är fortfarande här, vi lever ännu – precis som blommorna, bina, skogen och allt annat vackert i den levande världen. Varannan sekund andas vi in den livgivande, levande luften. Lägg märke till vinden.