Låt det sjunka in en stund – och fundera kring vilka effekter det kan tänkas ge. 

Kulturskolan och dess unika möjligheter för barn och ungdomar att uttrycka sig konstnärligt blir ofta en första väg in till kreativa intressen som musik, teater, eller bild och form.

I kommuner med självrespekt och någon slags ambition att ge alla barn någorlunda samma möjligheter ligger prislappen för detta lågt. I borgerliga kommuner ligger den redan högt, som en granskning i Dagens ETC visade i september. Nu understryker det högra blocket med all tydlighet hur lite de tycker att tillgången till kultur är värd. 

100 miljoner är inte ens särskilt mycket pengar i budgetsammanhang utan blir nästan en ­symbolhandling. Men det är en halvering för kulturskolorna. De som drabbas hårdast är givetvis alla barn som inte råkar ha rika föräldrar. Att en billigare ­kulturskola har en utjämnande effekt och att en lägre tröskel gör att fler kan medverka skrev samtliga kulturskolechefer Dagens ETC pratade med under på. Även de i dyrare, borgerliga kommuner.  

Det kan vara knepigt att ställa saker mot varandra – men ­samtidigt satsar regeringen som bekant 6,7 miljarder på stöd för billigare diesel- och bensininköp.

Bensin istället för barnkultur. Låt även det sjunka in en stund. 

Folkbildningen får sig också en rungande lavett i den här budgeten. Anslaget tas ner från 5,2 miljarder i år till 4,6 miljarder under 2023. Under folkbildning ligger saker som våra studieförbund, och våra studieförbund är exempelvis själva navet för varenda drömmande källarband som existerat i det här landet. Det är det även för alla som vill ha en matcirkel, eller lära sig dreja eller ett nytt språk. Alla vi som mer eller mindre vuxit upp i olika replokaler vet att det är studiecirkellistorna till ABF, Sensus, NBV eller vilket förbund det nu kan vara som gör det möjligt att ha stora popdrömmar trots små plånböcker. ”Det svenska musikundret”, som även näringslivet tycker om att skryta om, vilar på detta system. 

Vad gäller både kulturskolor och studieförbund blir det nu upp till kommunerna att försöka jämka för mindre statliga anslag. Men hur många har möjlighet eller ens vilja att göra det? Landets kommuner kommer redan vara hårt pressade av krisen nästa år och det är stor risk att de istället kommer dra ner ytterligare på kultursektorn. 

Om vi ska rabbla lite mer otrevligheter mot kulturen så sänks satsningen på biblioteken från 150 miljoner 2022 till 75 ­miljoner. Man slopar även fri ­entré för vuxna på statliga ­museer. Där drabbas åtminstone inte barn och unga, men det är ännu en fingervisning om att det här är signalpolitik. Och signalen är tydlig: den nya regeringen ­skiter fullständigt i kulturen. 

Sammanlagt får kultur­området drygt en miljard mindre än i år.

Trots att alla åtstramningar så hade nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) mage att hävda att det är en budget som kommer att främja och prioritera svenskt kulturliv.

Jag tror att vi har olika ­definitioner av ordet ”prioritera”, jag och kulturministern. 

Hon sade även att hon vill att kulturen kan vara en ”samlande kraft” i en orolig ekonomisk och säkerhetspolitisk situation. 

Hur och när blev det kulturens uppgift att agera sköld mot en orolig säkerhetspolitisk situation? Och hur menar hon ens att den ska göra det? Vad menar hon alls, vår nya kulturminister, som aldrig förr jobbat med kultur?