Här är våldet mot kvinnor värst – ny metod ska sätta stopp

Hudiksvall tillhör Polisregionen Mitt, där partnervåldet mot kvinnor är dödligare än gängvåldet. Gävleborgs län sticker ut extra i statistiken över såväl misshandel, våldtäkt och mord. Polisen i regionen ska nu införa en ny metod för att stoppa våldet: en lista över farliga män som kan vara en risk för sina nuvarande eller tidigare partners.

Listan omfattar i dagsläget ungefär 25 män berättar Jale Poljarevius, underrättelsechef på polisen i region Mitt. Metoden ska både fungera avskräckande och för att kunna få till en inlåsning av män som har öppna ärenden hos polisen för våldsbrott.

– Vi söker upp individer som har en tidigare bakgrund med våld som vi ser har ett nytt förhållande och berättar att vi vet vem du är, du flyger inte under radarn. Det handlar om att medvetandegöra männen och slå udden av att mannen tror att han är anonym och kan begå brott i lugn och ro, säger Jale Poljarevius.

Metoden har tidigare fungerat i Linköpingsmodellen, för att fånga upp unga kriminella och används även i kampen mot terrorism. Men i kampen mot våldet mot kvinnor har den fått kritik, berättar Jale Poljarevius.  

– Det är väldigt konstigt att när vi försöker jobba mot våld mot kvinnor så kommer kritiken från alla håll. Det finns en slags kultur där våld mot kvinnor är normaliserat. Att våldet mot kvinnor inte kom upp på agendan i valrörelsen är ett exempel på det. Inom Polismyndigheten görs det kontinuerliga kartläggningar avseende gängvåld, vilket är positivt, men liknande, kontinuerliga kartläggningar avseende kvinnovåld lyser med sin frånvaro. Detta borde ändras å det snaraste. 

En del av kritiken mot metoden är att den kan trigga våld. Polisen kommer därför vara extra noggranna med riskbedömning och även utvärdera metoden och ändra den om den visar sig vara ineffektiv eller farlig för brottsoffren.

– Men vi måste pröva nya metoder och visa de män som utövar våld att det får konsekvenser. Jag brinner för det här! Polishjärtat ska klappa extra för de särskilt utsatta, de kvinnor och barn som lever med psykiskt eller fysiskt våld måste veta att de i alla fall kan få hjälp av oss, säger Jale Poljarevius.

Olga Persson, ordförande för kvinnojourernas riksförbund Unizon, tycker att regionens nya grepp är bra.

– Allt arbete som sker med våldsutövande män måste vara tryggt för kvinnor och barn deras närhet och man måste vara uppmärksam på vad man sätter igång, men det är mannen som ska hållas ansvarig för sitt våld och vi måste vara mer offensiva. Det vi vet säkert är att det inte fungerar att göra som nu – ingenting. 

Statistiken över mördade kvinnor i regionen visar också att ingen ålder går säker, offren är mellan 18 och 80 år. 

– De äldre kvinnorna är en grupp som ofta glöms när man pratar om våldet mot kvinnor. Vi tänker ofta att kriminalitet handlar om unga människor och ser på äldre män som en snäll morfar eller farfar, men vi glömmer att många kvinnor kan ha levt i en våldsam relation i kanske fyrtio år och till sist dödar han henne. Polisen i regionen har berättat att många män har funnits i registret länge, säger Olga Persson.

Här i Hudiksvall finns dock även civila motkrafter mot våldet. Kvinnojouren Vändpunkten i Hudiksvall och Nordanstig är en av landets äldsta och ”firade” i höstas 40 år. I samband med det hölls en gala med paneldebatt. Under hösten hölls också en företagargala, Hylla Hudik, där Emmy Blom talade om mäns våld mot kvinnor. I samband med det gjordes en insamling där kvinnojouren fick in drygt en kvarts miljon kronor.

– Det visar att viljan finns, men som med alla insamlingar handlar det kanske om dåligt samvete, att man inte engagerar sig mer. Men jag ser ändå ett hopp, både i insamlingen och att medierna häromkring lyfter upp våldet mot kvinnor på agendan, säger Emmy Blom.

Hon låser upp dörren till Vändpunktens trivsamma lokaler. Det skyddade boendet finns av säkerhetsskäl på en helt annan plats, men här hålls bland annat en jourutbildning på tolv träffar som sträcker sig mellan att beskriva vad våld är, till vilken hjälp som finns att få från samhället. Man går också igenom vilka lagar som gäller, hur en rättegång går till, ungas utsatthet och våld på nätet. Inbjudna föreläsare har bland annat varit polisen, socialtjänsten, familjerätten och Krismottagningen Stickan från Gävle. 

En viktig del av jourutbildningen är att ge deltagarna tid att smälta informationen, reflektera och dela med sig av sina tankar.

– Generellt kan man säga att alla, både kvinnor och män, som haft lite erfarenhet av våld mot kvinnor först blir chockade. Det krävs mycket bearbetning av statistiken. Ämnet är upprörande och väcker många och starka känslor, säger Emmy Blom.

Den vanligaste frågan är fortfarande ”Varför går inte kvinnan?” och en viktig del i utbildningen är att berätta om normaliseringsprocessen genom att beskriva hur ett händelseförlopp kan gå till. En annan viktig aspekt är att det inte finns några typiska förövare.

– Det syns inte utanpå, många är trevliga och charmiga. Det kan vara din kollega som du spelar padel med på tisdagar, säger Emmy Blom.

Under coronapandemin larmade WHO om en parallell pandemi i våld mot kvinnor. Även Vändpunkten i Hudiksvall märkte av det genom en nästan fördubbling av antalet nya stödsökande, från 59 kvinnor år 2020 till 109 kvinnor år 2021. 2022 landade siffran på 116 nya stödsökande.

– Då vet vi ändå att det finns ett stort mörkertal, de som söker hjälp är bara toppen av ett isberg. Vi har pratat med kvinnor som blev helt isolerade i veckor med sina män under pandemin, när det inte längre fanns några arbetskamrater som saknade dem på jobbet, berättar Emmy Blom.

I höstas var alltså män med på utbildningen för första gången och nästan hälften av deltagarna, fyra av nio, var män. Män får dock inte arbeta i jouren med att möta våldsutsatta kvinnor. Målet är att de som gått utbildningen ska fungera som ambassadörer och locka ytterligare män att utbilda sig och arbeta för att stoppa våldet.

– Män lyssnar på män, de lyssnar inte på kvinnor. Hade de gjort det skulle inte kvinnojouren behövas, konstaterar Emmy Blom.

Genom utbildningen bidrog också männen med sina erfarenheter, poängterar hon.

– Det finns en machokultur inom till exempel idrotts­föreningar där män och killar umgås i gäng och på typiskt manliga arbetsplatser. Nu har vi fått kunskap genom män som har erfarenhet av den. Vi fick en bra dynamik och kunskapsspridning åt båda håll, mellan män och kvinnor. 

Unizons ordförande Olga Persson tycker att initiativet är bra och ser gärna att de män som utbildat sig sprider kunskap och engagerar fler män.

– Alla måste med i kampen mot våldet mot kvinnor och framför allt behöver vi lägga ansvaret för våldet där det hör hemma – hos männen. Det är ett stort problem att det oftast bara är de som redan är engagerade som kommer på våra konferenser. Vi behöver nå ut till nyckelpersoner i andra organisationer. Det enda tråkiga är att när männen kommer med får det oftast stor uppmärksamhet och applåderas för det som kvinnor gjort länge i tysthet.

Att män måste engagera sig för att stoppa våldet mot kvinnor är ingen ny tanke. Män som inte känt sig hemma i en hård manlighet har organiserat sig i olika former sedan 1968. År 1993 bildades det som numera är den rikstäckande organisationen MÄN, som en motreaktion mot de bestialiska övergrepp som män begick mot kvinnor under kriget i forna Jugoslavien. 

MÄN arbetar för jämlikhet mellan könen genom att utveckla metoder, bygga kunskap och opinionsbilda. Sedan 2008 samarbetar föreningen med Unizon, bland annat med kampanjveckan ”En vecka fri från våld”. 

– Vi var väldigt beroende av att vara länkade med kvinnorörelsen i början, det handlade om trovärdighet. Det fanns en misstänksamhet mot män som vill jobba för jämställdhet, ”vad har de för lurt i bakfickan”, berättar Shahab Ahmadian, ordförande för MÄN.

Mansrörelsen kunde också dra nytta av kvinnorörelsens 150 års erfarenhet av hur man kan organisera sig kring jämlikhetsarbetet, poängterar han.

– Det är bara de senaste femton åren det har byggts en mansrörelse. Vår resa har varit ett experimenterande och det måste det vara. Men vi och Unizon har olika agendor. Det måste vara sjukt provocerande att vi som jobbar våldsförebyggande lär män att kramas, medan de är i effekterna av våldet. Men vi måste visa männen att vi vill dem väl, annars är det ingen som vill komma till oss. Kvinnojourerna har all rätt att vara arga och det kan ses som att vi daltar med männen, men jämställdhet måste byggas från en möjlighet att utvecklas. Det går inte om man från början känner sig anklagad.

Det händer att män är kritiska till samarbetet med Unizon och ser det som ett slags manshat, berättar Shahab Ahmadian.

– Då förklarar vi att vi tycker olika om en massa saker, men att det viktiga är att vi arbetar åt samma håll. Det finns en fara för civilsamhället i att fastna i detaljerna istället för att jobba tillsammans för de 95 procent av det som man är överens om.

I Hudiksvall snöar det stillsamt. Det ringer i Emmy Bloms telefon. Patrick Sving, som fastnat i trafiken, ber om att bli insläppt. 

– Jag hamnade bakom en timmerbil som körde i trettio kilometer i timmen och på den smala och slingriga vägen från Delsbo går det inte att köra om, ursäktar han sig lite andfått när han hänger av sig sin orangea jacka med trycket ”Trygga vandrare i Hälsingland”.

Männen som deltog i första utbildningen hade alla som mål att använda utbildningen praktiskt. Två av dem har ett personalansvar på sin arbetsplats och ville få redskap för att stötta sin kvinnliga personal. En är droginformatör och arbetar mycket med ungdomar. 

Patrick Sving arbetar på charkuterifabrik och valde att gå utbildningen för att få större förståelse för den verklighet han möter som nattvandrare. Utbildningen på kvinnojouren var en ögonöppnare, berättar han.

– Jag blev chockad över att problemet med våld mot kvinnor är så stort. Nu önskar jag att jag hade gått utbildningen innan valet, då hade jag nog röstat annorlunda, ställt andra krav på politikerna. 

Han är numera kritisk till att valrörelsen, som handlade så mycket om våld, ändå lyckades ignorera frågan om våldet mot kvinnor. Trots att det alltså i vissa delar av landet dödar fler människor än gängvåldet. En av förklaringarna kan vara att våldet som dödar kvinnor oftast begås av en man som är eller har varit tillsammans med kvinnan och att den vanligaste mordplatsen är i kvinnans egen säng, medan gängvåldet sker på öppen gata.

Men mest av allt handlar det om populism, menar Shahab Ahmadian.

– Det kändes som att politikerna helt hade tappat det i valrörelsen. Alla tävlade om vem som kunde vara tuffast och kräva hårdast tag. Ingen lyssnade på de forskare som lyfte det som vi också upplevt, att det går att arbeta våldsförebyggande. Men då krävs det stora omstruktureringar i samhället. Det måste vi vara beredda på, att ta kostnaden för att ha skolklasser med tjugo elever i stället för trettiofem.

En av de kunskaper Patrick Sving tog till sig och vill föra vidare till unga är att våld är betydligt mer än det som syns.

– Vi måste börja med språket. Att använda ord som är kvinnoföraktande är ett slags våld som också kan leda till grövre våld. Jag har tidigare varit rastvakt och hört sjuåringar kalla varandra för hora. Det gör mig så ledsen. Där har både föräldrarna och skolan ett stort ansvar, att lära barnen att det inte är okej.

Även Olga Persson poängterar hur viktigt språket är. Inte bara det sexualiserande och förnedrande måste bort utan även det neutraliserande och förmildrande.

– Vi måste kalla våldet för vad det är, våld mot kvinnor. Rättsväsendet och medierna har ett stort ansvar i det. Vad säger begreppet ”våld i nära relationer” om förövaren, som nästan alltid är en man? Och vem säger att relationen var nära, som i intim? Hur vet man att kvinnan upplevde den som det? 

Patrick Sving har nattvandrat på många orter runtom i Hälsingland under tre års tid och har varit med och startat föreningen ”Trygga vandrare i Hälsingland”. Engagemanget började när hans egna söner kom i tonåren och han ville veta vilken miljö de rörde sig i.

– Det var ett uppvaknande. Tidigare satt jag hemma och undrade vad polisen höll på med, nu vet jag vad som händer därute och deltar. Vår roll är att vara en trygg vuxen i natten, någon de unga kan vända sig till om de vill prata eller känner sig otrygga.

Som nattvandrare har han inte upplevt våld ute på gatorna, men han oroar sig för vad som sker i mörkret och innanför dörrar på bilar som körts långt ut i Hälsingeskogarna. 

– Otryggheten uppstår nog ofta när alkohol kommer med i bilden, när unga tjejer hamnar i bilar med många killar i. Häromkring har vi en stark EPA- och raggarkultur. Det kan sitta en ensam fjortonårig tjej i en bil med sex äldre killar, det vill vi få bort. Det gör ont i pappahjärtat att se, det är ingen rätt miljö. 

Många unga verkar sakna en trygg vuxen och är kontaktsökande mot nattvandrarna, upplever han. 

– Var är föräldrarna? Många av ungdomarna har inga som helst regler kring när de ska gå hem. Jag träffar ibland tolv–trettonåringar som är ute klockan tre på natten. Föräldrar verkar tro att ”här händer ingenting för att det är så litet” men det gör det ju.

Genom sitt samarbete med polisen har kvinnojouren fått ta del av hur droger, alkohol och prostitution blivit allt vanligare bland unga.

– Det är prostitution och sexuella tjänster i utbyte mot alkohol, droger eller skjuts, vilket är oerhört viktigt att fånga upp tidigt. Vi har också fått information av polisen och akutmottagningar om väldigt unga tjejer, tolv-trettonåringar som utsatts för grovt sexuellt våld, berättar Emmy Blom.

Utöver sitt frivilligarbete i kvinnojouren påbörjar hon snart en anställning på ungdomsjouren där en del av arbetet kommer att bestå i att åka runt på skolorna och samtala om samtyckeslagen.

– Unga tjejer ska känna sig trygga i att de bestämmer själva om sin kropp. Unga killar behöver få prata om hur klimatet är för dem, vilka förväntningar som finns, hur de ser på sex och normen av att vara kille. Det låter jättetråkigt att säga, men vi behöver ge unga tjejer verktygen att kunna säga nej.

Det går inte att bortse från porrens roll när det gäller hur sexuellt våld breder ut sig och går ner i åldrarna, menar såväl Emmy Blom, Patrick Sving, Shahab Ahmadian och Olga Persson, som i sitt sommarprat i P1 kallade porr för ”kvinnohatets skyltfönster”.

– De som tycker att det är moraliserande att vara emot porren, som den ser ut idag där kvinnor stryps som en del av sexakten, borde behöva ta ansvaret för våldet som den normaliseringen leder till. Strypning är en vanlig dödsorsak bland de kvinnor som dödas av sina män, säger Olga Persson.

Om våldet mot kvinnor ska kunna stoppas krävs samhällsförändringar men också civilkurage i vardagen av både män och kvinnor, är de intervjuade ense om. Alla kan ringa till polisen om de oroar sig för att någon blir utsatt. I Hudiksvall har det kommunala bostadsbolaget Hudikhem infört Huskurage för att engagera grannar i att stoppa våldet.

– Vi har hört flera vittnesmål gällande många fall där kvinnor har blivit dödade i sina hem, att grannarna hade hört skrik och bråk. Hade någon agerat så hade kanske den kvinnan levt idag. Att bara ringa på dörren kan stoppa våldet tillräckligt länge för att kvinnan ska överleva, säger Emmy Blom.

Män måste också våga vara i det obekväma och vara de som säger ifrån i vardagen, poängterar Shahab Ahmadian. 

– Sexismen drabbar inte våra kroppar, därför har vi ett större ansvar. I MÄN använder oss av något som kallas för våldspyramiden för att förklara hur vi bär en kultur gemensamt, även om jag inte är den som våldtar eller mördar, säger han.

Detta sker genom en våldstrappa som börjar med sexistiska skämt. Stegen leder inte nödvändigtvis till att man själv blir mer våldsam, men för några ur gruppen kan det eskalera. 

– Några kommer att känna att de har gruppens stöd som legitimerar att ta det vidare till att tafsa och trakassera, säger Shahab Ahmadian.

Patrick Sving berättar att jourutbildningen förändrat honom och att han numera försöker säga ifrån när jargongen som han säger ”spårar ur”.

– Det känns ganska bra faktiskt, även om vissa reagerar med ”är du bög?” eller ”har du blivit rödstrumpa nu då?”. Jag har ju självt sagt de förnedrande orden förut och vet att man oftast inte menar något, det är en jargong. Men den är tråkig.

I Hudiksvall har fröet såtts för att starta en mansgrupp. Tre av männen som gått kvinnojourens utbildning ska vara med i ett projekt som snart startas upp i samarbete med Krismottagningen Stickan i Gävle. En av pionjärerna är Patrick Sving som ser fram mot att lära sig mer och få en trygg plats att tala med andra män om känslor. 

Han sätter på sig nattvandrarjackan och gör sig redo att ge sig ut i kvällsmörkret.

– Nattvandrandet och den här kursen har gjort att jag vuxit enormt mycket som människa. Istället för att sitta i soffan och knyta näven kan jag faktiskt göra något för att förändra i samhället. Kanske inte så mycket, men jag försöker i alla fall.