Desperata efter bostad

Samtidigt finns en ny generation unga som vill leva och bo på Kosteröarna, men som desperat söker bostad.

En av dem är Miriam Öhrn, 36 år, är född och uppvuxen på Sydkoster. Redan när hon möter mig vid passagerarbåten och vi åker tillsammans på hennes flakmoped upp till den vinterbonade sommarstugan, som hon och hennes sambo hyr av släktingar, berättar hon om sin beslutsamhet att den här trenden behöver vändas. Hon pekar på de olika husen vi kör förbi. Många är stora villor som blivit uppköpta som semesterboende. I få hus lyser lampor. 

Kommer det någonsin bo barn i dessa hus igen, frågar sig Miriam Öhrn.

Därför har hon startat Facebookgruppen Ung kust och landsbygd. Den bedriver opinionsbildning och har närmare 400 medlemmar idag. Även om det är en blygsam början ser Miriam Öhrn ett växande intresse och att människor från olika delar av landet hör av sig, för att de delar hennes oro.

Hon är medveten om att just tanken om en boplikt är kontroversiell. Vi slår oss ner i det kombinerade köket och vardagsrummet i den lilla stugan och Miriam Öhrn förklarar:

– Många slår bakut, ska man inskränka äganderätten? Det är ingen lätt fråga, eftersom det inkräktar på individens frihet. Men jag tänker att vi faktiskt lever i en ny tid och vi förstår att vi måste leva annorlunda. Stora hus på turistorter som Smögen, Grebbestad och Koster kan inte vara reserverade för en rik elit. Om det fortsätter så här kommer inga kustsamhällen att finnas kvar. All kultur och historia som har med platserna att göra kommer att försvinna.

Naturen först

Den Facebookgrupp Miriam Öhrn startat utgår därför ifrån att naturen och miljön står först, sedan kommer helårs-samhället, och först därefter kommer deltidsboende och turister – som också är viktiga resurser.

– Agenda 2030 är en bra början, jag ser ingen poäng att skrika att vi ska bo här om vi inte gör det på ett hållbart sätt. Vi behöver framkalla en stor omställning. Det handlar om att utveckla lokal mat, solceller, och att konsumera mindre. Marken kan användas på ett hållbart sätt, för två generationer sedan var man självförsörjande på jordbruk och fiske här på Koster. Om man kan plocka upp och modernisera de erfarenheterna tror jag att vi har enorma möjlig­heter att leva utan att förbruka naturresurser som idag.

”Vi måste berätta”

I Facebookgruppen finns en formulering om att aktivister behövs för att driva opinionen att konsumera mindre – men också för att skapa en dialog med de rika ”10-procentarna”, som styr skärgård och glesbygd med kapitalet för att bevaka sina fastighetsinvesteringar och mark för fritidsbehov.

Miriam Öhrn tänker sig att det är möjligt att nå fram till åtminstone några i den gruppen av rika och få dem att förstå att vi måste fördela resurserna mellan oss, på ett sätt som naturen tål.

– Det handlar om att vi behöver nya konsumtionsmönster. Många som drömmer om ett fint hus förstår inte påverkan i samhället där de köper. De vill ha huset som fritidsboende – men till priset av att skolan på Koster dör? Vissa bryr sig inte, men andra kanske hajar till. De som är på väg att köpa behöver tänka igenom detta. Vi måste berätta vad som händer, jag tror faktiskt inte att alla vet det.

Miriam Öhrn konstaterar att sommar och vinter är som två helt olika världar på Koster, till följd av att allt färre på öarna bor året runt. Hon ser en påtaglig risk att det levande året-runt-samhället ebbar ut, kanske rent av dör.

– Det kommer att göra det om vi inte får till en förändring. När jag var liten fanns mycket mer liv här, fler föreningar och aktiviteter. Det krymper, för att unga och barnfamiljer med normala inkomster som vill leva och bo här inte har råd.

Stuga värd sex miljoner

Att hon själv kan bo på Koster beror på att hon nått en överenskommelse med släktingar om att få hyra en stuga till ett rimligt pris. Hennes farmor köpte den en gång för fyra kronor kvadratmetern, idag kan den vara värd uppåt sex miljoner kronor. Miriam Öhrn har inte möjlighet att köpa stugan till det priset, men hon har kommit överens med sina släktingar om att få hyra. 

– Att köpa en bostad på Koster är i princip omöjligt för den som inte rik, konstaterar Miriam Öhrn.

Vill inte tillbaka

Hon är inte ensam om sin oro.

Emanuel Eriksson, 24 år, hör till Kosters unga generation. Han flyttade till ön 2018 efter en svår bilolycka. Då bodde och arbetade han i Borås och under en bilresa mot Stockholm drabbades han av ett stressrelaterat krampanfall. Kollegan som satt bredvid i bilen fick kasta sig mot förarplatsen, tvinga Emanuels fot från gasen och vrida ratten så att bilen körde av vägen, för att undvika en frontalkrock. 

Emanuel Eriksson skadade ryggen illa i olyckan.

– Fyra kotor skadades, man kan väl säga att jag såg ut ungefär som Quasimodo, sammanfattar han.

De många månaderna av rehabilitering valde han att tillbringa med sin schäfervalp i föräldrarnas sommarstuga på Koster. Så småningom insåg han att han inte ville tillbaka till sitt gamla liv.

Våren 2019, när han sökte ett heltidsboende på Koster, blev han närmast chockad av hur svårt det var – och är.

– När jag kontaktade ägare till olika hus blev jag erbjuden orimliga priser. Som en pytteliten stuga med bara ett rum, för 15 000 kronor i månaden.

Så småningom hittade han ändå ett boende för höst-vinter-vår att hyra till ett rimligt pris – men sommarmånaderna får han varje år tränga ihop sig med släktingar i föräldrarnas sommarstuga.

– Det kanske inte låter så jobbigt, men jag måste ju packa ihop mina samtliga ägodelar. Det kan funka när du är 24 år, men om jag vill dela mitt liv med en partner och skaffa barn – är det rimligt?

Idag är Emanuel Eriksson delägare i både ett hotell och en restaurang på Koster. Boende till personalen över sommaren är ett svårt pussel.

– Folk bor i båtar, pyttesmå rum i våningssängar. Det är helt omöjligt! Personalen bor på hotellet i vissa krissituationer, men i juli är det ju fullt. Det är hela tiden nödlösningar som gäller, som till exempel att tälta i någons trädgård.

Drömmer om hyreslägenhet

Emanuel Erikssons dröm är en hyreslägenhet. Han ser positivt på Miriam Öhrns engagemang för ett året-runt-samhälle på Koster. Boplikt ser han som en långsiktig möjlig lösning – men som han själv kallar orimlig.

– I en drömvärld hade det varit okej, men det är inte realistiskt. Om det skulle gå igenom så tar det ändå ex antal år. Säkert kommer många att vara emot och överklaga, oavsett resultat kommer Koster att hinna dö, skolan läggas ner och mataffären hinner stänga.

Hans hopp står därför till att det byggs fler hyreslägenheter på ön, idag finns endast ett fåtal. Men han oroas av konflikterna runt de planer som finns. Kommunen har sålt en bit mark till ett privat företag som planerar att bygga både sommarstugor, bostadsrättslägenheter och några hyresrätter. Konflikterna runt detta gäller att många på ön har velat se att marken används främst till hyreslägenheter.

– För mig är det viktiga är att det kommer en lösning. En realistisk sådan. Jag ser ingen mening att bråka mer med kommunen. Byggs det några lägenheter är det ju bättre än inga. För om inget händer snart, så dör året-runt-samhället. Om skolan läggs ner och jag har barn, kan jag sätta en 6-åring på båten till skolan varje morgon? Nej, min drömframtid är en hyreslägenhet där jag kan bilda familj och där barnen kan gå i skola här.

Kan ett företag växa?

På Koster finns ett antal småföretagare. En av dem är Christian Vorbeck, VD för Ostrea Aquaculutre. Företaget har upparbetat både teknologi och metodik för odling av ostron och mikroalger i sin odlingsanläggning. Idag är de bara fem anställda, men Christian Vorbeck ser en stor potential. Målsättningen är att de närmaste åren skala upp bolagets odlingskapacitet och att utöka produktionssortimentet med försäljning av ostron till hela världen och även till odlare för renaturaliseringsprogram inom EU, för att rädda det utrotningshotade inhemska ostronet ostrea edulis.

– Vi vill sätta Sverige på kartan som största producent av ostrea edulis i världen och samtidigt medverka till att bygga en modern och hållbar bruksindustri på landsbygden. 2 000 ton per år är vårt mål på lång sikt, om vi får ihop kapital och stöd ifrån öbefolkningen på Koster.

Det ska ställas mot att hans företag kommer att producera cirka 50 ton ostron per år från och med 2023, men Christian Vorbeck är övertygad om att hållbart vattenbruk är en framtidsindustri. Koster är en ytterst lämpad plats, tack vare tillgång till rent oceaniskt havsvatten som kommer in till Kosterfjorden via en djupränna från Nordsjön.

– Jag är eld och lågor över detta! Vi utvecklar cirkulär ekonomi på landsbygden, där skal från musslor och ostron dessutom kan bli viktiga komponenter för material som cement och plast. Alla är positiva till hållbara arbetstillfällen, vi har en sådan affärsmodell.

Skulle Christian Vorbecks storskaliga planer bli verklighet utesluter han inte att företaget över tid kan komma att behöva ha över 100 anställda. 

– Ingen av oss på Ostrea bor på Koster idag, alla tar båten från Strömstad klockan 6.20 varje morgon.

Han konstaterar att fastighetspriserna är ett problem och att boplikt kan vara en positiv förändring – men att få landsbygden att leva handlar om mycket mer, inte minst satsningar på hyreslägenheter, infrastruktur – och skolan.

– Hur ska jag kunna locka anställda hit om de varken hittar bostäder eller har en skola till sina barn, frågar sig Christian Vorbeck.

Fyra elever i skolan

När Miriam Öhrn var barn var de cirka 25 elever i skolan. Skolbyggnaden på Koster är rejäl. En gång i tiden gick här så många som 80 barn, berättar Bisse Hultin, fritidspedagog och en av två anställda på skolan, som startades 1951. I dag har de bara fyra elever som går i en 1-3-klass. Dessutom två barn i förskoleålder.

– Vi ser för varje år att det blir färre och färre. Känslan är fortfarande bra, vi tycker att gruppen och undervisningen fungerar bra, men vi frågar oss hur det ska gå. Det är lite skört.

Bisse Hultin, som själv har turen att bo i en hyreslägenhet, försöker undvika att tänka på framtiden, leva i nuet och inte fundera över hur länge skolan kan finnas kvar.

– Finns det varken bostäder eller skola så finns inget helårs-samhälle kvar. Så är det. Det skulle vara väldigt tråkigt, för man kan leva ett så gott liv här, som stämmer överens med omställningstankar. Vi har nära till naturen och vi har till exempel startat en tillsammansodling, där vi försöker odla mat. Här hjälper man varandra, det är en härlig gemenskap, på riktigt.

Tidskrävande ideellt arbete

Tanken om boplikt är inte ny. Ett av de samhällen som stått i fokus för debatten är Resö, i grannkommunen Tanum. Även detta en ö i vacker skärgårdsidyll, där nu ungefär 75 procent av husen används som sommarbostäder och endast 230 personer idag är året-runt-boende. Där har Marie Svahn, idag 61 år, blivit något av en frontfigur för kampen att rädda året-runt-samhället. En av strategierna var att åtminstone få frågan om – frivillig – boplikt utredd.

– Jag vet inte hur många timmar jag och andra lagt ner på detta. Kampen för en levande landsbygd kräver mycket stora ideella insatser och det politiska arbete som vi gjorde med frivllig boplikt under 2–3 år var mycket tidskrävande. Det är ju kanon om Kosterborna blåser liv i frågan igen, men jag är väldigt luttrad.

På Resö utvecklade de redan för snart 20 år sedan samarbeten utanför lokalsamhällets engagemang, med forskare, författare, politiker och debattörer. De kom att synas brett i tv, radio och tidningar. Och lyckades även med det till synes omöjliga, nämligen att få ett möte med regeringens företrädare för att diskutera möjligheten. Plan och bygglagen skulle utredas och Resöbornas önskan kunde tyckas modest: att även frågan om en frivillig boplikt skulle utredas inom ramen för den aktuella utredningen.

– Vi fick faktiskt en audiens, vilket inte var helt lätt. Vi reste till Stockholm och hade ett möte på hela 45 minuter, där vi fick träffa tre tjänstemän på finansdepartementet. Vad ska jag säga om hur det gick? Vi fick deras gehör, de uttryckte att de förstod oss till fullo!

Men att bli lyssnad på och bekräftad är inte samma sak som att faktiskt nå framgång. Någon utredning om boplikt eller frivillig boplikt, så som flera andra länder (se faktarutor) genomfört, har aldrig skett i Sverige. Marie Svahn bedömer att det bottnar i en politisk rädsla att tappa väljarstöd.

– Frågan om glesbygdens överlevnad är för liten för rikspolitikerna. Kanske spelar det också roll att en hel del människor i maktpositioner själva vill kunna köpa husen vi värnar om, som egna semesterhus? säger hon.

Prisutveckling pekar uppåt

Att införa boplikt eller frivillig boplikt kräver en lagändring på riksnivå. Jesper Havsberg, som driver Askengrens fastighetsmäklare, den största fastighetsförsäljningsbyrån i norra Bohuslän, kan förstå oron för att året-runt-samhällena är hotade av de stigande fastighetspriserna. 

– Vad man kan säga om prisutvecklingen är att det har ökat mycket. På en ö som Koster är utbudet lågt i relation till efterfrågan. Ett bra år kan vi sälja 10–12 fastigheter, sedan har vi ett år då vi kanske bara säjer ett enda hus. Skärgårdshusen är populära för både svenskar och norrmän. Ett objekt med havsutsikt kan gå upp över 10 miljoner, men det finns också bättre fritidshus och småhus som stannar runt fem miljoner kronor. Som du säkert förstår är det svårt för barnfamiljer att köpa till de här priserna. Jag vet att befolkningen opponerar sig.

Själv är han ingen förespråkare av boplikt, inte minst för att det skulle påverka priserna negativt och byrån skulle förlora en stor kundgrupp, men han tror inte heller att det är realistiskt. Om boplikt ska införas måste en ny taxeringskod upprättas.

– Vi har ju bara en taxering, 220 småhus, samma skattekod på alla, oavsett om det är sommarstugor eller vinterbonade småhus.

Enligt Jesper Havsberg är lösningen att bygga fler lägenheter bättre.

– Kommunen vill ju också att Koster ska blomstra, att inte bygga billigare hyreslägenheter rimmar illa med den visionen, om du frågar mig.

På Resö är det bland annat den strategin som fått samhället att överleva. När lokalborna stötte på patrull i kampen för att låta utreda frivillig boplikt fortsatte de att arbeta på flera andra sätt. När den lokala Konsumbutiken var nedläggningshotad köpte samhällsföreningen byggnaden. De lyckades få ta över hamnverksamheten från kommunen, byggde Hamnmagasinet, en lokal där de sköter hamnverksamheten, har en sommarrestaurang och fyra rum till uthyrning – och fick fart på föreningens ekonomi.

– Vi lyckades få upp de uthyrda hamndygnen från 800 till 2 400 per år. Nu blir ju båtarna allt större och därför har det gått ner till omkring 1 700, berättar Marie Svahn.

Men tack vare detta har de haft ekonomiska muskler att hålla den lokala matbutiken öppen. Samtidigt har de fortsatt påminna de folkvalda och privata ägare om behovet av bostäder. En vändpunkt kom när den lokala fastighets- och markägaren Sven Bohlinsson valde att agera. 

Startade ett förskolekooperativ

Sven Bohlinsson satt i Samhällsföreningens styrelse och var mycket aktiv och värdefull. 

– Unga vuxna uppvaktade honom redan på 1980-talet och visade intresse och engagemang för att bosätta sig här. Han lyssnade – och det gick bra, berättar Marie Svahn.

Sven Bohlinsson lät bygga ett antal hyresradhus med låga hyror där barnfamiljer fick företräde. Det ledde till att barnfamiljerna blev så pass många så att Resö kunde starta ett förskolekooperativ som idag har utvecklats till en kooperativt driven skola.

– Sven lever inte längre, men vi är oerhört glada för att hans arvingar verkar i hans anda och har låtit bygga ytterligare åtta lägenheter med låg hyra, framför allt för barnfamiljer, säger Marie Svahn.

Hon har genom åren haft kontakter med många som delar den oro hon känner för Resös överlevnad; det handlar om Marstrand, Åstol, Käringön, Sälen och många andra semesterintensiva orter. Hon ser att det finns fler framkomliga vägar än att införa boplikt, och nämner Hogslätt i närheten av Gerlesborg i Tanums kommun som ett positivt exempel. Där kämpade ett antal kvinnor med låga inkomster för billiga bostäder – och lyckades.

– De fick köpa mark från kommunen till ett bra pris och samarbetade med en byggherre som hjälpte dem att hålla kostnaderna nere för att bygga små, kooperativa bostads/hyresrätter.

Kooperativa bostadsrätter betyder en låg insats plus en hyra, med villkoret att ägaren av bostadsrätten aldrig kan sälja till marknadspris. Den dagen någon vill sälja kan det bara göras tillbaka till föreningen, med en prisförändring som motsvarar inflation och eventuella kostnader för renovering.

Marie Svahn ser liknande initiativ på andra orter och hon tror att billiga bostäder som vanliga människor med vanliga inkomster har råd med är en oerhört viktig del av en politik för att landsbygden ska leva – även om hon fortfarande tycker att frågan om frivillig boplikt borde utredas och genomföras.

– Enligt min mening kommer bara gott ur det. Men självklart måste den som drabbas av att inte kunna sälja till marknadspris kompenseras på något sätt. Det måste utredas.

Miriam Öhrn på Koster är fast besluten att fortsätta opinionsbilda och hoppas kunna bilda ett nätverk mellan många orter som delar likartade problem. Hon tror att organiseringen kommer att leda till resultat.

– Jag ser framför mig två spår, det första är att skapa så pass mycket opinion att politikerna måste svara. Det måste byggas hyresrätter, bara för helårsboende. Jag tror att boplikten kommer att ta tid. Om boplikt införs kan det leda till att färre säljer under några år, det är mer av en långsiktig lösning. Kanske behövs ett pristak på bostäder också? Vi behöver jobba mindre, tjäna mindre och stressa mindre. Det är ett mönster som måste brytas och då måste fastigheterna kosta mindre.

Leker med tanken

Miriam Öhrn funderar även på om en begränsning av äganderätten, så att det inte längre är tillåtet för rika att ha flera hus, kan vara en möjlighet. Hon konstaterar att välbeställda ju kan ha både villa, sommarstuga, vinter­sportstuga och kanske ytterligare fastigheter utomlands.

– Om man leker med den tanken, att man inte får ha tre boenden, då får man fram jättemånga lediga husobjekt. Då kan landsbygden blomstra. 

Vad tycker du om boplikt på Koster?

Agneta Kalbratt, åretruntboende Sydkoster, 53 år, förskollärare. 

– Det låter bra! Då blir det inte sådana fantasisummor och då kan folk köpa för att bo där. Det borde gjorts för länge sedan. Det är sent nu, för priserna är redan jättehöga. 

– Jag tänker att med boplikt blir det inte flashiga hus. Vi behöver hus för folk som vill bo året runt – vi behöver turister också, men inte bara. De som har köpt dyrt vill man ju inte straffa, men vad är rättvist? Jag tror ju att det ändå kommer att vara möjligt att sälja.

Björn Andersson, fritidsboende på Sydkoster, 58 år, administratör. 

– Det beror på vad det innebär, men visst låter det rimligt. Om kommunen skulle expropriera vårt hus för en ringa summa skulle det vara surt. Men att den som har ett åretruntboende inte får sälja det som fritidsboende är inte orimligt. 

– Men jag tror inte att det kommer att ske, jag tror att 90 procent av riksdagen skulle rösta emot, eftersom det inskränker äganderätten. Annie Lööv skulle bli galen!

Johanna Johander, åretrunt­boende Nordkoster, 43 år, lärare. 

– Jag tycker att det verkar bra ut ett större perspektiv. Men ur ett egoistiskt perspektiv är det inte bra för mig. Om jag skulle sälja för att flytta till låt säga Stockholm, skulle jag behöva varje miljon. Så det är dubbelt. 

– Skulle detta gå till en folkomröstning skulle jag ändå rösta för, mot mig själv som skulle förlora massa pengar. Koster behöver fler året runt-boende, pensionärer, barnfamiljer, helt enkelt fler människor.

Håkan Eriksson, Sydkoster, 75 år, VD Koster Marin.

– Vi var några som drev den här frågan redan för 20 år sedan. Vi lyckades inte få igenom det, om det var i kommunen det tog stopp eller varför minns jag inte riktigt. 

– När mina barn en dag ärver huset så skulle jag bli glad om det fortfarande används året runt. Jag skulle bli ledsen om det blev ett sommarboende, för pengarnas skull. Vi har ett akut problem med bostäder på Koster, så jag skulle definitivt inte rösta emot.