Politikerna strider om pensionerna – här är de som kämpar för att klara vardagen

I en opinionsmätning från Novus i år sa sig 54 procent vara ”mycket” eller ”ganska” oroliga för att deras framtida pension (eller faktiska, för de svarande som redan var pensionärer) skulle bli för låg. Mest oroliga var gruppen som började närma sig 65, men redan under 30 börjar en betydande andel (över 40 procent) oroa sig för storleken på pensionen. 

Tog hand om fyra barn

85-åriga Lisa Andersson, som med sin man Allan bor i Kalix i Norrbotten, är en som märkt av det ”enda problemet” i det nya pensionssystemet. 

– Vi har fostrat fyra barn till bra samhällsmedborgare som aldrig någonsin har legat samhället till last. Men det är som att de som bestämmer inte bryr sig om det, säger hon. Hennes pension är på drygt 9 000 kronor i månaden.

Ambitionen när Göran Perssons socialdemokrati och de fyra borgerliga partierna gjorde den stora pensionsuppgöresen under 90-talet var att människor i Sverige skulle få ut en pension på 60 procent av sin slutlön. Så blev det inte. Utfallet idag är 54 procent, alltså 90 procent av det målet. 

En betydande skillnad i sig, men ännu större har kritiken varit mot hur ojämnt systemet fördelar mellan olika grupper.

Lisa Andersson är ett exempel på en ganska typisk livshistoria för en av systemets förlorare. 

Hon har uppfostrat fyra barn och har likt många andra kvinnor i sin generation arbetat i hemmet under perioder av sitt liv, i hennes fall från 1957, då hon och hennes man gifte sig, fram till att familjens yngsta barn började i skolan i mitten av 70-talet. Arbetsuppgifterna i ett hem är både verkliga och nyttiga, men räknas förstås inte som ett jobb när pensionen ska beräknas.

När barnen var utflugna och hon var 48 år utbildade hon sig via Komvux inom vården, och jobbade som elevassistent på en särskola och på ett äldreboende – också en ganska typisk arbetslivshistoria bland kvinnor i hennes generation. 

– Det är bland de sämst betalda yrkena och det är därför pensionen har blivit som den har blivit, säger hon.

Vem är fattig?

Lisa Anderssons ekonomi är tajt, men är hon fattig? Ett sätt att mäta fattigdom är vad SCB kallar ”låg relativ ekonomisk standard”, som innebär 60 procent eller mindre av median­inkomsten i landet (även EU mäter relativ fattigdom så). Lisa Anderssons inkomst på 9 000 kronor kommer definitivt inte upp i 60 procent av medianlönsen, som i Sverige 2020 var 32­ 400, enligt SCB. För att göra det skulle hon behövt ha en lön på drygt 19 000 kronor. Nej, hennes pension landar i själva verket på knappt 28 procent av medianlönen.

Hon är inte ensam. När SCB och Pensionsmyndigheten gav ut en rapport 2018 visade siffrorna att 12,1 procent av de äldre faller under gränsen för relativ fattigom, vilket var mer än en fördubbling sedan 90-talets mitt. Bland ensamstående kvinnor hade närmare 25 procent, alltså var fjärde, så låga inkomster att de lever i relativ fattigdom. 2020 visade statistik från Eurostat att andelen fortsatt öka. 

I internationell jämförelse ligger Sverige ungefär kring snittet i EU – trots att vi tillhör de rikare länderna – och i pensionshänseende klart sämst av alla de nordiska länderna. Samtidigt har bland annat Svenskt näringsliv i flera rapporter ifrågasatt bilden och pekat på att andelen pensionärer som faller under en smalare fattigdomsdefinition – de som inte når till socialbidragsnormen – har minskat över tid och ligger under en procent.

Hela arbetslivet räknas

Mot det kan man invända att det numera är fastställt (exempelvis i den forskning som redovisas i boken Jämställdhetsanden) att relativ levnadsstandard i förhållande till normen i samhället är avgörande för vårt välbefinnande och att socialbidragsnormen av många har kritiserats för att släpa efter och vara i behov av höjningar sedan årtionden tillbaka; 2021 ligger normen på drygt 4 000 kronor i månaden plus hyra, en höjning med bara 0,3 procent jämfört med året före.

Den gamla ATP-systemet utgick från de 15 bästa intjänandeåren – väl anpassat just för kvinnor som Lisa Andersson, som ofta bara lönearbetade (eller bara lönearbetade heltid), några år i ungdomen innan de skaffade familj och sedan de sista 15–20 åren av arbetslivet när barnen växt upp. Men det ändrades i grunden med den stora pensionsuppgörelsen under 1990-talet.

– Grundprincipen blev istället att varje arbetat år skulle räknas. Det betyder att den som inte arbetat heltid, den som varit frånvarande från arbetsmarknaden under längre perioder oavsett orsak, och den som blir tvungen att lämna arbetslivet tidigare än riktmärket, straffas för det, säger Lisa Gemmel, som utrett pensionsfrågan för tankesmedjan Katalys.

Ilyas Khan kom till Sverige för 44 år sedan och har jobbat 30 år på Telia Sonera. Även han tillhör gruppen som straffas, för att han ”bara” betalt skatt i Sverige i 30 år. Hans pension är 12 000 kronor i månaden, tjänstepensionen inkluderad.

– Jag tycker det känns lågt. Jag är hjärtopererad och har väldigt många mediciner som kostar. Men min fru hjälper till när det krisar hemma. 

Ilyas Khan får vara sparsam och snålar även in på tandläkar- och optikerbesök och tycker att pensionssystemet bör ses över:

– Pensionen borde vara skattefri, då skulle man ha råd att leva ett värdigare liv.

Tur som bor i hyreshus

285 000 äldre kompletterar sin pension med bostadstillägg, vilket man har rätt till under en viss inkomstnivå. 

Bloggaren Rolf Waltersson, som skriver att han själv har en pension på 11 600 kronor i månaden efter 48 års heltidsarbete, påpekar dock att många, kanske runt 100 000 personer, aldrig ansöker om det, antingen av okunskap eller för att det uppfattas som ett ovärdigt ”bidrag” att be om.

Lisa Andersson delar hans upprördhet:

– Jag vill att politikerna ska ta sitt förnuft till fånga. De ska höja pensionerna, vi ska inte ligga under 10 000 kronor. Jag fordrar en pension som ligger uppåt 15 000 kronor med de kostnaderna som vi har idag, titta bara på matpriserna som höjs hela tiden. Hyrorna, hur är de idag? Nu har vi tur och bor i ett hyreshus som inte har för höga hyror. Men vi skulle aldrig kunna bo i en ny lägenhet.

Hon menar att det som har räddat hennes ekonomi är att de är två i hushållet, vilket delvis jämnar ut kassan. Samtidigt har det med åren tillkommit krämpor, vilket kostar i form av mediciner och annat.

– Jag är reumatiker och behöver hjälpmedel, men det får jag bekosta själv. Jag behöver också hörapparat, tandläkaren kostar och det behövs mediciner. Varje månad behöver vi tänka oss för, aldrig göra ett impulsköp. Det är uträknat att vi klarar oss precis, månad efter månad, säger hon. 

Av den anledningen blir det också extra problematiskt när något oförutsett inträffar som måste ordnas, förklarar Lisa Andersson.

– Så fort det blir en extra utgift som vi inte har räknat med, som sist att köpa digitalbox till tv:n när vår gamla tv gick sönder. Då kan vi inte kan gå på bio eller något sådant den månaden. 500 kronor kanske är en veckopeng för andra, men inte för oss. Men jag vill inte framstå som en bitter pensionär. Vi har ett väldigt bra socialt liv, men vi kanske skulle kunna göra mer. Som det är nu tar vi dagen som den kommer och planerar för det närmaste.

Fungerar bra för vissa

Det nya pensionssystemet fungerar bra – för den som har haft en hyfsat hög lön, 28 000 och uppåt, som haft liten frånvaro från arbetslivet, har tjänstepension, och helst kan fortsätta arbeta ett tag efter 65, konstaterar Lisa Gemmel. Men så ser inte situationen ut för alla, framför allt inte för den stora grupp kvinnor som arbetat deltid under delar av sitt liv. Det handlar inte bara om kvinnors större ansvar för hem och barn, utan också om det arbetslivsforskningen visat; det är svårt att få heltidsjobb i många kvinnodominerade branscher.

Pensionären Annemi Skerfving i Stockholm, 75 år, konstaterar att även hon, som är akademiker, har doktorerat i socialt arbete och periodvis haft hög lön för sina olika forskningsuppdrag känner en besvikelse gentemot pensionssystemet. Efter skatt får hon ut cirka 15 000 kronor i månaden.

– Min generation kvinnor skanderade ”Ropen skalla, daghem åt alla!” och vi vann den kampen. Men inte för vår egen generation. När mina barn var små var det fortfarande ovanligt med kommunal barnomsorg. Jag hade visserligen tur att få daghemsplatser till mina två barn, men jag jobbade deltid och fortbildade mig under tiden jag arbetade, så jag kommer inte upp i de där 40 intjänande åren som krävs för full pension.  

Hon berättar att hon klarar sig på sin pension, men det blir ingenting över.

– Jag hade haft det mycket bättre om de femton bästa årens inkomst hade räknats. Jag konstaterar att det nuvarande pensionssystemet innebär en strukturell ojämlikhet där kvinnor i min generation, som har tagit större ansvar för barnen och haft lägre inkomster än männen hela sitt yrkesliv, missgynnas.

När hon arbetade bodde Annemi Skerfving i en trerums hyreslägenhet, men som pensionär behöver hon dra ner på kostnaderna och idag bor hon i en etta.

– Min räddning är att jag har pensionssparat lite själv, men när de pengarna är slut vet jag inte hur det ska gå. Jag klarar vardagen, men snålar. Jag prenumererar inte längre själv på morgontidningen, jag loggar in digitalt via min sons prenumeration. När jag behövde köpa en ny säng fick min son betala. Han har också hjälpt mig med glasögonen.

När pensionssystemet gjordes om var en ambition att sänka kostnaderna, och en annan att uppmuntra människor att arbeta mer.

– Man måste nog vara nationalekonom för att tro att det skulle fungera, att folk skulle fatta beslut att jobba mer för sin framtida pensions skull. I verkligheten ser nog valen snarare ut som till exempel ”jag måste jobba mindre annars bränner jag ut mig”. Resultatet blir bara att straffa de som inte kan jobba fullt ut av ena anledningen eller andra. 

– Därmed omfördelar pensionssystemet mellan grupper, men knappast i en riktning som hade fått stöd om det varit tydligt uttalat: från kvinnor till män och från arbetargrupper till akademiker och högre tjänstemän, säger Lisa Gemmel. 

Hon konstaterar att det främst är anställda i akademikeryrken som tycker att det känns acceptabelt eller till och med önskvärt att jobba vidare till 67 eller 69 års ålder; många i arbetaryrken har utslitna kroppar. 

– Vi ser en är avsevärt högre andel kroppsarbetande som pensionerar sig före 65, vilket resulterar i lägre månatlig pension.  

Men varför väljer man då att gå i pension i förtid? Här menar Lisa Gemmel att pensionssystemet inte ensamt skapar problemen, utan återspeglar problem i välfärden och samhället som helhet. Bland annat de skärpta villkoren i sjukförsäkringen med krav på prövning mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar, trots de ringa praktiska utsikterna att hitta ett arbete hos en ny arbetsgivare och i en ny bransch för någon som redan är över 60 och har hälsoproblem. Det kan då upplevas som rimligaste utvägen för äldre som upplever kraven från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som för stressande, eller som rakt av nekas ersättning.

– Man lägger över ett stort ansvar på individen att hantera ett samhälleligt problem, ett arbetsliv som sliter ut allt för många innan de når pensionsdagen, säger Lisa Gemmel.

Den nyblivna pensionären Björn Gustavsson, 65, är en annan av systemets förlorare, kanske ett mindre typiskt fall än Lisa Andersson. Men som gig-arbetare representerar han samtidigt en växande samhällsgrupp.

Han bor i ett litet hus utanför Rättvik i norra Dalarna, omgivet av kuperad terräng och stora skogar. Han har en gammal bil som han med nöd och näppe kan betala, han konstaterar att en resa för att träffa släktingar i södra Sverige är något han behöver planera oerhört noga och väga mot andra utgifter. 

Björn som har varit frilansande kulturskribent under hela sitt arbetsliv har haft det magert förr, men beskriver ändå sitt pensionsbesked som ”en chock”.

– Med garantipension blir det 9 200 kronor och jag får ut 6 900 kronor efter skatt. Jag får inget bostadstillägg och inget inkomstpensionstillägg.

Köper barnmatsburkar

Tillägget som infördes i september 2021 skulle vara till för de med pensioner på från 9 000 till 17 000 före skatt och ge upp till 600 kronor extra. En ganska blygsam summa, men som ändå har effekt för dem som har det sämst ställt. Men regelverket är komplicerat och långt ifrån alla pensionärer har rätt till tillägget. 

När Björn efterlyste förklaring från Pensionsmyndigheten fick han svaret att: ”beräkningsunderlaget för din inkomstgrundande pension är 5 318 kronor per månad. Din inkomstgrundande pension understiger gränsen för inkomstpensionstillägget och därför är beloppet 0 kronor”.

– Jag har alltså tjänat för lite för att få hjälp! De som har allra sämst ekonomi får tydligen ingenting, säger han besviket.

Björn Eriksson berättar att han till följd av den låga pensionen har blivit tvungen att lägga om stora delar av sitt liv.

– Jag tvingas minimera nöjen och kulturkonsumtion som teater och konserter. Jag har knappast heller råd att köpa nya kläder. Läget är jättetufft, jag gör en noggrann budget varje månad och kan konstatera att under de här få månaderna som jag har varit pensionär blir det ett stort minus, trots att jag snålar in på allt. Jag köper bara basmat, det allra enklaste. Vissa veckor får jag köpa barnmatsburkar som kostar 10–15 kronor styck. Då får jag åtminstone i mig den viktigaste näringen. Men det känns bedrövligt, kan jag säga. Det är svårt att vrida och vända på detta. Än så länge har jag kvar lite egna besparingar, men hur det blir om några år har jag ingen aning om.

Rättsmedvetandet störs

Björn Gustavssons räddning just nu är att han har fått en tjänst på 20 procent som allmänreporter på en lokaltidning. Men det tar emot, eftersom han vid 65 års ålder och ett helt yrkesliv bakom sig hade hoppats på att kunna varva ner.

– Jag blir lugn av att jag har betalt arbete en dag i veckan. Men mitt rättsmedvetande störs på djupet av det faktum att jag, efter ett helt arbetsliv, måste fortsätta jobba för att klara mig ekonomiskt – trots att jag är pensionär. Det är något där som inte stämmer. 

Han understryker att han faktiskt har jobbat och betalat in skatt som alla andra, under ett helt inkomstliv. 

– Det är som att jag straffas två gånger. Dels för att jag har arbetat inom kultur och fått lågt betalt, och för det andra att jag inte ens får pensionstillägget.

I Björn Gustavssons fall lyckades på sätt och vis pensionsreformen med en av sina ambitioner – att få folk att jobba längre. Men det är som synes långt ifrån något som uppskattas av alla som tvingas välja det, och det är heller inget som har något stöd hos allmänheten – i en opinionsundersökning från 2017 tyckte 56 procent att höjd pensionsålder var en dålig idé, mot 31 procent som var för. 

Lägger skammen hos politiker

Björn Gustavsson känner ingen skam eller stigma i att berätta om sin ekonomiska situation, något som han tror annars kan hålla tillbaka andra från att säga ifrån. 

– För mig är det tvärtom, egentligen. Jag känner en upprördhet som har sin grund i att jag tycker att det socialförsäkringssystem som socialdemokratin har byggt upp, har havererat totalt! Välfärdsstaten har gått omkull, och det är inte jag som ska känna skam, utan våra svenska politiker och myndigheter! Det är där skadan har skett och jag har inget ansvar för det. Tvärtom, systemet har ansvar för medborgarna, men de som framför allt ska skyddas, de sämst ställda, får det också sämst.

I boken ”Juvelen i Kronan” beskriver historikern Urban Lundberg hur bytet av pensionssystem (det gamla ATP hade tidigare beskrivits just som juvelen i kronan i det socialdemokratiska folkhemsbygget) och hur man kan analysera den utifrån en teoretisk modell som kallas den nya välfärdsforskningen, som studerar hur det är möjligt att göra nedskärningar och försämringar i välfärden. 

Det svåraste för politiker är att skära ner i breda välfärdssystem som även medelklassen drar nytta av, konstaterar han. Men det är där de stora pengarna finns, och i ett lands pensionssystem. 

Han räknar upp vad han kallar ”machiaveliska” strategier som användes för att få igenom reformen:

• Kompensera de grupper som troligast protesterar: den generation som stod närmast pensionen fick övergångsregler, och för övriga kändes det avlägset.

• Fördunkla beslutens innebörd: konstruktionen av systemet var så komplicerad att bara ett fåtal personer förstod vad det faktiska resultatet skulle bli.

• Undvikande av debatt: pensionsuppgörelsen förhandlades fram bakom slutna dörrar mellan S och de borgerliga partierna och kritiker hade svårt att komma till tals.

Vem finner det rimligt?

Upprördheten över de låga pensionerna jäser i Sverige. Vänsterpartiet lägger i detta nu sitt fokus här, i förhandlingar med Socialdemokraterna. Oppositionspartierna M, KD och SD har just enats om att sänka skatten för pensionärer, i sin gemensamma budgetmotion. 

Vem tycker egentligen att det är rimligt att Lisa Andersson tvekar om hon har råd med en ny hörapparat, att Annemi Skerfving får be sin son betala sängen, att Ilyas Kahn avstår från nya glasögon och att Björn Gustavsson ska tvingas leva på barnmat? •