Av tre syskon blev det Hans Birgersson som tog över gården – som familjen drivit i åtta generationer. Det gulfärgade boningshuset de bor i idag är byggt 1856.

– Det gick smidigt med mina syskon. Ingen av de andra ville ta över, så våra föräldrar sålde till mig medan de var i livet. Hade det gått till ett arvsskifte hade jag aldrig kunnat lösa ut mina syskon till fullt marknadsvärde, vi har ju skog också.

Hans berättar, och sneglar samtidigt då och då på telefonen. Han får meddelande i appen om något mekaniskt problem skulle uppstå i den robotiserade ladugården. Vi sitter i det lilla kontoret i ladugården och här surrar många flugor.

Robotiseringen gjorde Hans och Eva-Lotta för tre år sedan. Den kostade dem dryga 13 miljoner kronor. Något de inte ångrar.

– Vi våndades i många år, jag är ganska kort, att hänga upp mjölkmaskiner manuellt, man sitter, reser sig, tar i. Jag är sliten i kroppen, vi borde gjort det här tidigare, konstaterar Eva-Lotta Birgersson. 

– Vi skalade upp från 60 mjölkkor, vi valde mellan att lägga ner eller satsa, våra kroppar skulle inte hålla till pension om vi inte hade robotiserat.

Men nu stiger både räntor och energipriser. I kölvattnet av detta stiger priser på sådant de köper in, som kraftfoder, bekämpningsmedel, plast till ensilage-balarna och konstgödsel, en del importerat från till exempel Ukraina. Visst känner de en oro. Kommer det att gå runt? Hade de kunnat satsa annorlunda?

– Vi övervägde att låna även för att sätta upp solpaneler på ladugården när vi robotiserade, men kände att vi inte ville låna de extra 700 000 kronorna det skulle kostat, berättar Hans. 

Investeringen de gjort innebär att de måste arbeta till pension – minst. Två anställda har de, båda på halvtid, en av dem är den egna dottern. 

Den senaste tiden har de – äntligen – fått ett bättre pris på mjölken de säljer: drygt fem kronor per liter. Det går precis runt.

– Man lever på hoppet. Vi plockar ut lön efter resultat, vi måste ju ha lön för att ha en pensionsgrundande inkomst och sjukförsäkring, men den är inte hög, kan vi säga. Men… vi klarar oss bra, vi klagar inte, säger Hans Birgersson.

Det svenska lantbruket har förändrats. Och i takt med att den globala upphettningen har blivit ett faktum, den biologiska mångfalden är hotad och Rysslands invasionskrig av Ukraina har visat hur sårbar matsäkerheten är eftersom den är beroende av importvaror, har en debatt vuxit fram om just matsäkerhet. Hur självförsörjande är Sverige och hur hållbart är vårt jordbruk? 

Som första kommun i landet har Gislaved i Småland, där Södra Mo ligger, inventerat kommunens självförsörjningsgrad i syfte att förbättra den. Kommunen har med andra ord gett uppmärksamhet åt en grupp som på ett sätt gör sig påminda varje dag (när vi äter) men vars slitsamma liv sällan når det mediala eller politiska rampljuset. 

– Det är ganska bra att de sätter fokus på oss, säger Hans Birgersson.

Anledningen till att han lägger till ”ganska” kommer vi att återkomma till.

Södra Mo är en gård där 125 kor mjölkas, dygnet runt, av robotar. Korna är fria, de går in och ut efter tycke och väljer själva när de ska mjölkas. 

Fodret hystas ut av en fodermaskin som rör sig längs en skena i taket, och den som befinner sig i ladugården får trycka sig mot väggen när den passerar. Det dunkar och bullrar lite, ackompanjerat av ljudet från kossorna. Luktar inte särskilt mycket. Även massage är mekaniserat, korna kan välja att klia sig på olika delar av kroppen vid ett par stora, snurrande gula borstar, som byter vinkel beroende på var kossan vill bli kliad.

– Det är inget fel med uppbundna kor och handmjölkning, men vi tycker ju att det här har blivit mycket bättre, både för oss och djuren. Korna väljer själva att gå till mjölkning, ofta fungerar det, och om en ko inte gått till Åke eller Arvid – så heter våra två mjölkrobotar, uppkallade efter min far och min farfar – på minst tolv timmar, ser vi det – för allt dokumenteras digitalt – och hjälper dem, förklarar Hans.

Kalvarna däremot, de matas för hand i cirka två och en halv månad. Det gör dem väldigt tama. Både de vuxna korna och kalvarna är påtagligt kontaktsökande. De gosar gärna med Eva-Lotta, tycker om att slicka på hennes händer, vill ha henne kvar. Hon är lyhörd, stannar, tycker att det är en fin del av arbetsdagen att få den kontakten.

I åtta släktled har gården visserligen drivits av familjen Birgersson. Men det är en helt annan gård idag än när Hans farfars, farfars, farfars… far en gång startade den.

I dag arrenderar Södra Mo mark från 25 andra gårdar, där de har bete för sina kor samt odlar och skördar sitt vallfoder. Så ser de flesta av gårdarna som överlevt ut i Sverige. De har rationaliserats. På de andra fastigheterna bor före detta bönder ofta kvar i boningshuset, men ladugården ekar tom och markerna arrenderas ut.

– Går vi tillbaka bara fyra generationer hade de förutom mjölkkor en häst, odlade gräs till djuren, och var ganska självförsörjande. Men hur mycket mat kunde de förse andra med? Inte mycket alls, säger Hans Birgersson.

– Rationaliseringen innebär att vi kan producera så mycket. Kanske är vi bara 1–2 procent av befolkningen som är bönder, men vi klarar att producera mat till befolkningen. Vi frigör andras tid. Vår gård förser mer än 6 000 personer med mjölk och mejeriprodukter. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna köpa potatis, jag har inte tålamodet att odla den. Vi lägger ner så mycket tid på vår gård, för det känns viktigt att det finns mat.

Det säger Eva-Lotta Birgersson, funderar och lägger till:

– Arbetet är hårt och vi försakar semester, det tänker nog inte många på. 

Ja, arbetet startar klockan sex varje morgon. Vissa perioder, allra mest i skördetider, är dagarna långa – sju dagar i veckan. Mer än en veckas semester blir det aldrig per år. Men den veckan njuter Eva-Lotta och Hans Birgersson av desto mer.

– I vintras var vi i Idre och åkte skidor. Var det underbart? Ja, det kan jag säga att det var, säger Hans, med ett leende.

– Nästa generation – är de beredda på det här livet? Det är en jätteutmaning, tillägger Eva-Lotta.

Det är inte bara Gislaved som grubblar över matsäkerhet. Även regeringen har tagit fram en livsmedelsstrategi, som gäller till 2030. Den siktar på en ökad och hållbar livsmedelsproduktion i landet, och att mycket mer av odlingen ska vara ekologisk. Men Sandra Lambom, sakkunnig i frågor om mat och jordbruk på Greenpeace, menar att fokuset på mer ekologisk odling är ett exempel på att livsmedelsstrategin är otillräcklig.

– Förutsättningarna för ett motståndskraftigt hållbart matsystem stavas inte bränslebidrag eller rätten att bruka mark som ligger i träda. Vad som behövs, och samtidigt totalt saknas, är en ordentlig satsning på ett långsiktigt hållbart jordbruk. 

Hon önskar satsningar som till exempel en skatteväxling som gör det enklare för lantbrukare att välja rätt i vardagen, erbjuda stöd för att minimera svinn och återställa utdikade våtmarker, satsa på informationskampanjer och vidareutbildning eller omskola våra lantbrukare så att de får hjälp och stöd att gå från konventionell till regenerativ odling. 

Regenerativt jordbruk handlar om att möjliggöra systemens regenerering, förklarar hon. 

– Exempelvis bygger regenerativa metoder upp jorden snarare än att utarma den, som konventionell odling gör. Det är ett naturnära jordbruk som härmar naturens egna sätt att bekämpa parasiter, bygga matjord, skydda växter och säkerställa mångfald.

Hon menar att vi målat in oss i ett hörn av fossila och kemiska insatsvaror, som det kommer ta ett tag att fasa ut. 

– Men som jag ser det har vi inte mycket till val om vi även vill att framtida generationer ska ha tillgång till näringsrik mat i tillräckliga mängder, samt en något sånär hälsosam planet. 

Forskaren Lena Maria Nilsson vid universitetet i Umeå har riktat kritik mot den svenska livsmedelsstrategin bland annat för att den är marknadsorienterad och inriktad på att matens produktionsvärde ska öka: ”Om du köper en potatis för en krona idag och imorgon köper en likadan potatis för tio kronor, då har produktionsvärdet stigit. (…) Livsmedelsstrategin har med andra ord lyckats utan att livsmedelssäkerheten har ökat.”

Sandra Lamborn delar kritiken.

– Livsmedelsstrategin handlar fortfarande till största del om att öka tillväxten, inte om att säkra en framtidssäker livsmedelsproduktion. Hade vi menat allvar med det hade vi inte låtit nästan 70 procent av den odlingsbara arealen gå till odling av djurfoder. 

Gislaved är inte bara först ut i landet med att inventera kommunens självförsörjningsgrad på mat, dessutom mäter de på ett eget sätt. I stället för att som staten, mäta produktionsvärde, har de tillsammans med Hushållningssällskapet och det kommunala näringslivsbolaget Enter, tagit fram en metod för att mäta självförsörjningsgrad i energi. Resultatet fick de på bordet för bara några veckor sedan: 46 procent.

– Den siffran har vi fått fram genom att mäta den mat­energi som produceras dividerat med energibehovet hos befolkningen i kommunen. Jag tycker att 46 procent är rätt bra. Men andra ord; maten i Gislaved räcker till den 19 juni… säger Tomas Gustavsson, utvecklingsledare vid kommunens avdelning för hållbar utveckling.

Kommunstyrelsens ordförande Carina Johansson (C) tillägger att frågan inte är ny för kommunen i och med sommarens inventering. Hållbarhetsfrågor har de arbetat strategiskt med under många år.

– Kommunen har länge varit restriktiva med att använda jordbruksmark till bebyggelse, vi vill hålla dem öppna. Vi har även skapat förutsättningar som gynnar lokala företag att delta i våra livsmedelsupphandlingar. Därigenom skapar vi möjligheter för de gröna näringarna i vårt geografiska närområde.

Kommunala upphandlingar ska ju vara neutrala, så hur kan ni gynna lokala matproducenter?

– Det handlar om hur vi formulerar våra mål. Vid livsmedelsupphandlingar använder vi upphandlingsmyndighetens hållbarhetskrav, vilka också sammanfaller med de svenska djurskyddsreglerna. Vi bryter även ner upphandlingen i mindre delar, vilket jag ser får en betydelse. Det öppnar exempelvis upp för att en lokal köttleverantör kan lämna anbud. Vi har också förstått att de stora leverantörerna ökat samarbetet med de lokala, vilket vi ser som positivt, säger Carina Johansson.

Planen är att arbeta vidare med att förbättra den kommunala självförsörjningsgraden framåt. En arbetsgrupp är tillsatt, där bland annat flera av kommunens lantbrukare ingår.

Men Carina Johansson är oroad över hur stort fokus hållbarhetsfrågorna kommer att får den kommande mandatperioden. Två lokala missnöjespartier, det ena startat för ett halvår sedan, fick tillsammans cirka 30 procent av rösterna i Gislaved. Centerpartiet backade. Kommunen får snart en ny ledning.

– Det blev ett plånboksval, där enkla budskap vann. Man vill ha sin dieselbil, och har tappat helhetstänket för klimatet, säger hon.

I dag finns 149 företag, inklusive lantbrukarna, i Gislaved som producerar mat. De har tillsammans 193 anställda och omsätter 236 miljoner kronor. Kommunen kan givetvis inte fullt ut styra deras verksamheter genom sina mål, men de kan, menar Ingalill Ebbesson, näringslivsutvecklare på det kommunala bolaget Enter, skapa förutsättningar. 

– Vi kan underlätta för sådant som Rekoringar. Det betyder att konsumenter och producenter på en ort går samman, råvaror och produkter säljs direkt från producent till konsument. Hur får vi rekoringarna och den lokala restaurangnäringen att mötas? Vi kan till exempel också se över besöksnäringen och lyfta fram unika övernattningsmöjligheter och en gårdsbutik, berättar hon.

Carina Johansson håller med om vikten av att kommunen lyfter fram de positiva exemplen på hållbarhet och kommunalt samarbete, men menar att den i botten största frågan handlar om mark.

– Den största frågan för oss som kommun är att skydda jordbruksmarken, bygg inte på den. Den andra är: Hur kan vi förbättra upphandlingen ytterligare?. Hur kan kommunen premiera diversifiering, hur kan vi få fler matproducenter att samarbeta, inom kommunen och med andra kommuner.

Hur Gislaved ska nå upp till regeringens mål i livsmedelsstrategin, om 30 procent ekologiska producenter, har hon inget tydligt svar på.

– Vi har inte mätt hur stor procent ekologiskt som produceras här, vi konstaterar att kommunen har både konventionella och ekologiska gårdar, vi behöver båda. Vi ser en trendens: Vi har fler konventionella. De lantbruken har har olika inriktningar, men de svenska miljöreglerna gör dem ändå inte så väldigt olika. Ekologisk mjölk har en ännu grönare profil än den konventionella, men det är bra produkter, båda.

Samtidigt pekas det konventionella jordbruket ut som ett miljöproblem.

– 80 procent av det svenska jordbruket – det konventionella – är direkt skadligt för den biologiska mångfalden. Jordbruk är tillsammans med avskogning de största drivkrafterna bakom massdöd av insekter och förlorad biologisk mångfald, förklarar Sandra Lamborn på Greenpeace.

Vad önskar du för förändring?

– Jag önskar att svenska regeringen och riksdagen slutar se jordbruket som en industri och börjar se det som en förutsättning för liv. Jordbruket är idag ett av de främsta problemen bakom våra största miljöproblem, men det har potential att bli en av de viktigaste lösningarna till samma problem. Vi behöver vara modiga och långsiktiga nog att ställa om vårt jordbruk till att bli regenerativt, svarar Sandra Lamborn. 

Både Hans och Eva-Lotta uppskattar att andra lantbrukare arbetar annorlunda i kommunen, här finns ett antal både mindre och större ekogårdar, några som har egen gårdsbutik.

– Vi köper det mesta av vårt griskött från en gårdsbutik utanför Värnamo. Det är fantastiskt! förklarar Eva-Lotta.

Hans lägger till:

– Men jag frågar mig, om alla smågårdarna skulle lägga ner, hur mycket matproduktion skulle då gå förlorad? Min gissning är att det är högst ett par procent. Lantbruk som driver en gårdsbutik är väldigt bra, men sanningen är att det inte är de gårdarna som förser befolkningen med mat.

Att kommunen nu inventerar självförsörjningsgraden och bjuder in lantbrukare för att ytterligare höja den framåt ser de båda positivt på. Samtidigt ser Hans Birgersson en kommun som en för liten enhet när det gäller matsäkerhet.

– Här i Gislaved odlas ingen brödspannmål, det görs bättre på slätterna i Skåne. Vi har heller inte mycket av höns och gris. Mjölk och nötkött är det vi har mest av här. Ska man driva det lönsamt kommer inte Gislaved att kunna breddas särskilt mycket, vi har inte bra förutsättningar för grönsaker, det är mest på hobbynivå. Men mjölken, där är vi mer än 100 procent självförsörjande.

Miljö och hållbarhet tycker de är viktiga frågor och de ser hur även de konventionella gårdarna förändrar metoder, som till exempel att släppa upp kanterna av åkrarna till blommor för att gynna den biologiska mångfalden. Deras betesdjur håller landskapet öppet. Och det känns meningsfullt för de två lantbrukarna.

– Vi jobbar med livet självt. Vi ser sol, regn, det är påtagligt att vi jobbar med djur och liv. Man får förmånen att göra det, säger Hans Birgersson.

De hoppas båda på att människor i allmänhet ska få upp ögonen för betydelsen av mat och ett svenskt lantbruk. Eva-Lotta Birgersson känner en stolthet över att vara en kugge i det maskineri som föder befolkningen. Men de produkter som produceras i Sverige är konkurrensutsatta och många andra länder har svagare miljö- och djurskyddsregler. Det behöver konsumenterna förstå, säger hon:

– Väljer vi inte svenskt när det inte är kris kommer det inte att finnas svensk mat när det är kris.

Sandra Lamborn menar att Sverige framöver behöver högre satta mål, än den livsmedelsstrategi som gäller idag.

– Vi har stor potential att öka andelen areal som odlas på ett mer naturnära sätt. Att 60 procent av vår jordbruksmark kan fortsätta att brukas med metoder som förstör jorden, utarmar den biologiska mångfalden och påfrestar klimatet är inte vad jag kallar ambitiöst. Utöver det behöver vi gå längre än att prata ”ekologiskt”. Vi behöver ställa om till en matproduktion som genererar snarare än utarmar naturen. Vi behöver tänka långsiktigt, bygga matjord och se till att alla djur i livsmedelsystemet är integrerade i jordbruket, så att näringscykler sluts och systemet effektiviseras.

Hans Birgersson ser positivt på Sandra Lamborns miljöengagemang och uppskattar att hon uttalar att jordbruket är en del av lösningen framåt. Men han reser frågor:

– Hon pratar framför allt om lösningar på miljöproblemen. Men lantbruket måste kunna producera stora volymer mat – om alla ska få mat – kanske Greenpeace glömmer det.

Och kanske finns svaret på den frågan i vad 70 procent av det svenska lantbruket producerar: djurfoder. 

– Sverige har inga som helst problem att skapa mat så det räcker och blir över till den svenska befolkningen, om vi bara satsar på att producera mat för människor snarare än foder för djur, säger Sandra Lamborn. •