Liselotte och hennes make Vagn Abel, som är pensionerad lärare, har bott i sitt hus i Sörby sedan 1995. De köpte granngården, som då var en mjölkgård, år 2001 och har sedan dess byggt upp platsen till vad de kallar en hållbar hub med välmående i centrum. 

Ladugården med plats för 36 mjölkkor har byggts om till ett retreatcenter för yoga och meditation och utanför knuten till centret har de anlagt en terapi-trädgård. Komplett med en rogivande damm som döljer den gamla gödselplattan. Solceller och solfångare pryder hustaken och paret Abel är andelsägare i ett vindkraftverk. 

Många kurser och retreats har under åren hållits på gården och Liselotte har tagit emot patienter för trädgårdsterapi genom region Halland.

Nu vill paret Abel dock trappa ner och utöka bygemenskapen med nya grannar. Därur växte ett Leader-projekt fram i samarbete med Falkenbergs kommuns landsbygdsutvecklare Karin Torstensson.

– Vagn och jag är båda över sjuttio år och kände att vi behöver ett generationsskifte på gården. Det börjar bli för mycket för oss att sköta om och vi vill att byggnaderna med sina förutsättningar ska komma till nytta, förklarar Liselotte Abel.

Hur gör man då för att skapa en boendegemenskap på landet som är hållbar både ur miljö- och mänskligt perspektiv? Frågan har undersökts under ett års tid genom Leader-projektet ”Ett annat sätt att leva”. Projektet har innehållit tio seminarier med inbjudna föreläsare om allt ifrån samägande av fastigheter och hur en bygger med stolpverk till byggande av gemensamma värdegrunder och konflikthantering genom non-violent communication. Seminarierna har både hållits på plats och digitalt.

– En av de grundläggande sakerna som framkommit för att en bygemenskap ska hålla är att ha roligt tillsammans. Det går inte att bara jobba jämt, precis som i en parrelation är det viktigt att få ha fest också, säger Liselotte Abel.

Det behöver inte vara storslaget utan kan räcka med att fika ihop, poängterar hon, när vi bjuds in i den röda hallandslängan som är mittpunkt i gården. Där väntar en lunch med läckerheter från den egna odlingen. Ingredienserna till spenatpajen och grönkålssalladen plockade Liselott på morgonen. Trots att det är mitt i februari finns fortfarande gröna blad att hämta i det växthus som är en av grunderna för bygemenskapen.

Redan för tio år sedan påbörjades en bygemenskap i mindre skala då Anna och Pär Andersson köpte grannhuset i byn. De båda familjerna delade samma intressen kring en hållbar livsstil och startade då föreningen Sörby sambruk. Odling var ett av de stora gemensamma intressena och familjerna köpte ett växthus och odlingsredskap tillsammans. Sedan dess är både familjernas hushåll och retreatcentrets restaurang självhushållande på grönsaker, alltifrån tomater till auberginer. Och växthuset ger avkastning även denna grådisiga senvinterdag där vi ska prata hållbar livsstil i gemenskap runt lunchbordet.

– Åh hemgjord surkål! Jag har gravidcravings på surkål, säger Karin Torstensson med något lystet i blicken när vi slår oss ner till bords.

– Här får man alltid god mat, konstaterar Gunilla Olsson med ett leende. 

Hon är en av de trognaste seminariebesökarna, som varit med under hela projektet och kanske även är på väg att flytta in i byn. Gunilla är väl insatt i förutsättningarna, nu återstår mest att få familjens tonåringar med på flyttplanerna från stad till land.

– Jag är uppväxt på landet och tycker att det känns väldigt attraktivt med gemenskapen i det här projektet. Det ger möjligheter att till exempel kunna ha djur tillsammans, då blir man inte så låst som om man ska sköta allt själv, säger hon.

På gården finns redan nu två hästar, höns, katter och hundar. Tidigare om åren fanns här även en flock får, något som Vagn Abel tycker skulle vara roligt att återinföra på gården, om rätt granne flyttar in och vill dela på arbetet.

– Det är trevliga djur som håller landskapet öppet. Men det blev för mycket att sköta mot slutet. Vi hade 20 tackor så varje vår blev det runt 40 lamm som vi sedan slaktade på ett slakteri i närheten. På det sättet blev vi både självförsöjande på kött och kunde sälja det som blev över.

De två hästarna på gården skulle också må bra av att få lite mer motion, så en hästintresserad granne vore också välkommen, resonerar han.

– Jag har fött upp fjordingen själv, tidigare hade vi tre fjordingar som jag körde turer, stockar och ved med. Men nu är hästarna mest sällskap. De har också bidragit med sin närvaro inom terapiverksamheten på gården.

Det sprakar trivsamt i den stora kakelugnen medan vi tar för oss. Vid bordet sitter även bybon Johanna Hakkert som tillsammans med sin man flyttade in i ett av husen i Sörby i somras. För tre månader sedan föddes parets dotter. 

– Det var egentligen rena turen att vi hamnade just här. Jag vill att mina barn ska växa upp på landet i en generationsöverskridande gemenskap. Och det överstiger förväntningarna. Vi har redan haft mer kontakt med våra grannar här än vi hade under de år vi bodde i Göteborg, säger Johanna Hakkert.

Gunilla Olsson driver ett mobilt hunddagis. Att bo på landet med stora ytor kan även ge en möjlighet att öppna ett hunddagis med egna lokaler på gården, funderar hon. 

– Jag är inte bunden till staden genom mitt jobb. Vagn och Liselott har jobbat fram ett koncept på ett mer hållbart sätt att leva med en stor del av självhushållning och gemenskap. I en lägenhet bor man isolerat, på landet är man mer beroende av sina grannar så det känns bra att kunna lära känna dem som redan bor här lite först.

Liselott och Vagn hamnade själv i en generationsöverskridande gemenskap när de flyttade till Sörby och är nu redo att vara den äldre generationen.

– Våra barn växte upp med äldre grannar som var välkomnande och blev ett slags farfar och farmor-figurer för dem. Det har varit väldigt fint, säger Liselotte.

Det finns många fördelar med att ha en åldersmix i en bygemenskap, poängterar hon.

– De som är unga och entusiastiska har mycket kraft, men kan också vara väldigt flyktiga. Barnfamiljer har inte så mycket tid men vill ha stabilitet. Pensionärer har mycket tid, men kanske inte samma ork. Att bygga en gemenskap såhär utifrån att man har samma värderingar och vill ha ett långvarigt engagemang istället för att bara välja människor i samma ålder som man redan känner, är kanske svårare att få till, men blir nog stabilare i slutänden. 

Tanken med bygemenskapen är inte heller att alla ska bo tillsammans och äta alla måltider ihop som i ett kollektiv. Alla har sin egen bostad, men kan samäga vissa saker och dela på arbetet med till exempel odlingar och djurskötsel.

– Fördelarna med sambruk är att man inte behöver äga allting själv. Att odla och bygga tillsammans är också mycket roligare och arbetet går snabbare, säger Vagn Abel.

Han är uppvuxen i Köpenhamn men drömde redan som barn om ett liv på landet.

– Den första bok jag fick var ”Barnen i Bullerbyn”. Då var jag sju år och bestämde mig för att så ska jag bo, säger han leende.

En av de grundläggande saker som undersökts genom projektet är hur ägandet av fastigheter ska kunna gå till. Det har visat sig vara svårt att få jordförvärvstillstånd som en förening eller grupp och vara många som äger en jordbruksfastighet tillsammans, som i en bostadsrättsförening. Privatägande är dock möjligt för tre personer. Drömmen för Liselott och Vagn är nu istället att ett par familjer ska vilja köpa gården tillsammans och helst driva någon verksamhet där. Själva ska de bygga ett mindre hus på en avstyckad tomt som ligger granne med den hallandslänga vi sitter i. 

– Den här gården som har åtta hektar mark rymmer gott och väl tre familjer. Det vore också roligt om det vi byggt upp med en hållbar livsstil fördes vidare, säger Liselotte Abel.

Ett hundratal personer har deltagit på seminarierna för ”Ett annat sätt att leva” digitalt, och många har även varit med i intressegruppen på plats och visat intresse för att flytta in. När det gäller att verkligen göra ett åtagande har de dock fallit ifrån, vilket stämmer med de kunskaper som lyfts genom seminarierna; få av initiativen med bygemenskaper kommer längre än till idéstadiet. 

– Det krävs ett stort engagemang och många verkar vilja drömma, ”kanske längre fram”, det passar inte just nu, säger Liselotte.

Det krävs också en hel del arbetsvilja.

– Ska man bo på landet behöver man vara ganska händig, säger Vagn leende och lyfter händerna som renoverat de största delarna av gården.

Johanna Hackert,  som har en koppling till Holland, menar att det också kan handla om en viss rädsla för att släppa in andra människor i sitt liv.

– Att bo såhär kräver en viss öppenhet. Det passar inte det ”slutna svenska” sättet att leva där var och en ska klara sig själv. Man måste vilja dela med sig och hjälpas åt, använda varandras olika kompetenser.

Gunilla Olsson tillägger:

– Jag tror att man behöver vara flexibel, tolerant och nyfiken.

Genom åren med Sörby sambruk har paret Abel också upptäckt hur svårt det kan vara att få bygglov på landet.

– Vi ville förtäta byn till den bygemenskap den en gång var, genom att återbygga de hus som en gång rivits, men vi fick inte bygglov eftersom det klassas som kulturmark, berättar Vagn.

För att kunna bygga fler bostäder på gården får de istället gå en annan väg. Ekonomibyggnaden som numera används bland annat som traktorgarage och ansluter till kursgården kan inredas till sex lägenheter. Även där krävs ett bygglov, men det är lättare att få.

Kommunens landsbygdsutvecklare Karin Torstensson bekräftar att byggande på landsbygden missgynnas av regelverken.

– Det finns ett motstånd i lagstiftningen, man är fast i stadens principer och utgår från dess perspektiv när man ska skapa tillväxt. Att behöva göra en detaljplaneprocess för mindre byggnationer faller till exempel på att det är så dyrt. 

Men att gynna en hållbar livsstil på landet kan vara strategiskt för kommunerna, framhåller hon. I Sörbys fall går det dessutom hand i hand med Falkenbergs kommuns klimat­intiativ, som samlar det lokala näringslivet och organisationer för att ställa om och minska klimatpåverkan.

”Ett annat sätt att leva” har även skapat synergier i kommunen, berättar Karin Torstensson.

– Ett tag hade vi fyra olika initiativ på olika platser, som ville skapa gemenskap på olika sätt. Från samodling till slutna öar i ekobyar. När de här ansökningarna kom in blev det tydligt att kommunen var tvungen att göra något, för organisationen var inte redo att hantera de här privata initiativen. Det vanligaste är ju att en exploatör kommer med lite större förfrågningar. Nu har vi två projekt, det här och Okome Ekoby som är det lokala byalaget som gått ihop för att förstärka orten genom att bygga på en befintlig plats där det finns en detaljplan redan idag.

– Vi tipsade Okome om arkitekten vi haft kontakt med, så han har blivit lite av vår hjälp här i ett större område, inflikar Liselotte Abel.

Erfarenheterna har lett vidare till att Falkenbergs kommun tagit ett större perspektiv och även undersöker om det går att göra en slags ”ekobyplan”, med kommunal mark. Dit skulle exempelvis byalag kunna få en markanvisning för att bygga upp ekobyar och hållbara bygemenskaper.

– Kommunen är ofta positiv till det här. Inte bara för landsbygdsutvecklingen utan för omställningsperspektivet. I vissa fall går det ändå inte igenom på grund av regelverken som har ett urbant perspektiv. Jag, i min roll, tror att vi har alla möjligheter att gå före, men regelverket är inte alltid en dans på rosor, säger Karin Torstensson med ett skratt. 

Trenden som började under coronapandemin med att fler flyttar från staden till landet än tvärtom, har också inneburit många nya sätt att arbeta hemifrån. Johanna Hakkert som är fysioterapeut och yogalärare, har tankar om att efter sin föräldraledighet kunna använda sina kompetenser på något sätt i Sörby. Hon uppmanar också de som har en längtan till livet på landet att våga ta steget.

– I staden lever man för karriär och jobb, på landet finns det mer liv och man hjälper varandra. Det är livskvalitet för mig.

Liselotte Abel anser att många som vill leva enklare bromsas av att de sitter fast i ett marknadsekonomiskt system.

– Jag tror att alla vill leva sant och ärligt, nära naturen, men ekonomin sätter spelreglerna, inte människorna själva. Det är inte enkelt att gå ur systemet om man till exempel har stora lån, men man kan ta små steg genom att bo billigare och göra mer själv. Skapa mening genom att odla mer av sin egen mat och jobba mindre.