Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag fört bok över nyhetsårets myggor och kameler. Nej, den verkliga anledningen är min fasta övertygelse att tiden har accelererat. Det känns som att den går snabbare och snabbare men inrymmer mindre och mindre personligt levnadsutrymme. För varje nyhetscykel eller företeelse som glöms kommer nästa att glömmas snabbare. Fler och fler händelser kläms in i våra medvetanden men själva vår tid ökar inte. En månad och en vecka förblir så långa de alltid varit. En dag, en timme, en minut. Vi finfördelar bara vår uppmärksamhet mer. En god vän till mig fyllde jämt för något år sedan och som svar på frågan vad han önskade sig i present svarade han ”att folk ger av sin tid för att komma och fira mig”. Vår tid och uppmärksamhet är en bristvara och det beror på att fler saker än någonsin ska klämmas in där.

Är allt vi uppmärksammar värt vårt tidsguld då? Det kan kvantfysikerna få träta om. Men om vi ändå ska hålla på och prata om så oerhört många olika grejer hela tiden kan det väl åtminstone vara värt att inte bara stuva undan allt i långtidsminnets skrubbar snabbare än någon hinner säga ”gilla och dela”. Eller kanske snabbare än någon hinner säga ”gå inte ner dit, det är jättekonstiga energier där”. De bevingade orden yttrades av en dam den 22 januari under den så kallade Frihetsrörelsens stora demonstration mot coronapass på Sergels torg i Stockholm. Frihetsrörelsen var en brokig skara stollar som under pandemin inte visste vad de skulle göra av all den tid som frigjordes då de inte längre kunde gå på stadens gator som vanliga människor (i och med restriktionerna). Det är lätt att skratta åt dem men det där med jättekonstiga energier, det visade sig vara ganska illavarslande.

På sätt och vis får man ge dem rätt om corona, för i februari beslutade många regeringar, inklusive den svenska, att corona inte längre var så farligt och man avblåste hela grejen. Nu blev det fritt fram för alla att slicka på lyktstolpar igen och i ett kort ögonblick, en liten lucka i tiden, så kände folket hopp. Det talades om ett nytt ”glada 20-tal”, världen stod öppen, det var bara att gå ut och plocka blommorna.

Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina och startade ett år av armod i hela Europa. Allting dåligt som hände resten av året efter det kunde på något sätt spåras tillbaka till kriget. Förutom det uppenbara, en folkrättsvidrig invasion av Ukraina, blev en plågsam konsekvens att alla kristidstokiga radhuspappor fick elda under sin prepping-ångest. I mars gick MSB ut med info som kan vara bra att ha i ett land som inte sett krig på nära håll på omkring 200 år. En liten formulering bland många var att husdjur inte får tas med i skyddsrum. På 200 år har Sverige inte kommit så nära (inbördes) krig som i mars 2022, då hundägare och prepperpappor nästan slog ihjäl varandra kring frågan om husdjur i skyddsrum. Jag hade personligen ingen stark åsikt i frågan utöver att det verkar outhärdligt att vara inlåst med den bekväma medelklass som har det så enkelt i livet att de i hemlighet längtar lite efter en katastrof. Att få åka till ÖoB och handla ficklampa och vevradio. Så de får känna att någonting betyder något. Nej då tar jag hellre mina chanser med hundarna i skogen.

Apropå medelklassångest, är det någon som minns Nyamko Sabuni? Liberalernas före detta partiledare som avgick i april. Hon blev utskämd framför hela svenska folket när Dagens ETC-journalisten Max Karlsson letade fram några videoklipp där Sabuni öppet proklamerar att hon i händelse av krig flyr till Norge. Max Karlsson är en kompetent och skarp researcher, men Liberalerna gjorde nästan jobbet för enkelt för honom. Klippen låg uppe på deras officiella YouTube-kanal. Sabuni flydde fältet lagom tills det blev dags för den dåvarande regeringens enskilt största svek mot svenska folket.

I maj, mellan hägg och syrén, lämnade Magdalena Andersson in Sveriges ansökan om att gå med i självmordspakten Nato. Vi kommer aldrig att glömma det. Särskilt inte svensk-kurderna som hon till synes villigt gav till Erdogan som offergåvor.

Sedan blev det obönhörligen en för varm sommar, en förnimmelse om vad som komma skall när klimatförändringarna gjort sitt med oss. En extra het dag i slutet av juni samlades ett 30-tal badsugna personer på en brygga i rikemansförorten Täby i norra Stockholm. Bryggan i fråga hade byggts olovligt av privatpersoner, som i praktiken alltså ockuperat allmän mark. Det fanns också uteplatser, staket, ja till och med en helikopterplatta. Täbyborna hade försett sig själva med generösa bitar allmän egendom. Det löst sammansatta nätverket som kallade sig ”Folkets bad” satte sig på Roslagsbanan och tillbringade en härlig dag på en av stans vackraste sandstränder medan de besuttna Täbyborna barrikaderade sig i lyxvillorna och skrämt tittade ut genom fönstren bakom gardinerna.

I juli var det så varmt att ingen orkade hitta på någonting. Med temperaturer en bra bit över 30 grader på sina håll i landet så riskerade man bokstavligt talat hälsan om man blev för arg. Det gällde att hålla blodtrycket stabilt och undvika okynnes-scrollande på Facebook.

En morgon i augusti stod jag och väntade på tunnelbanan, som var skapligt försenad. Ungefär tio minuter efter utsatt tid rullar det in ett tåg till perrongen, klätt från räls till tak i SD-propaganda. Sverigedemokraterna hade öst kulor över SL och en av de värsta trafiklandstingsråden i mannaminne, moderaten Kristoffer Tamsons, slickade girigt i sig allt. Inte nog med att jag tillsammans med de andra Vladimir:arna och Estragon:erna tvingades stå och vänta på ett tåg som kanske eller kanske inte skulle komma. När det väl kom var det ingen vanlig tunnelbana, utan repatrierings-expressen. Det sista jag skrev i mitt spiralblock i augusti var sittandes på detta förnedringståg: Kajsa Ekis Ekman blir chefredaktör för tidningen Arbetaren.

September. SD blir Sveriges näst största parti och Kajsa Ekis Ekman blir uppsagd från Arbetaren. Världens då levande äldsta människa (typ) drottning Elizabeth II av Storbritannien avlider, men mer dramatiskt är den unga kurdiska kvinnan Jina Mahsa Aminis död i händerna på den iranska polisen i Teheran. Hon misshandlades till döds för brottet att hennes slöja var för löst knuten. Hennes död utlöste en feministisk revolution mot regimen i Iran. Trots polisens urskillningslösa slakt av demonstranter, många av dem barn, har protesterna fortsatt att rasa sedan dess. Det är för sent att backa nu. Jag såg glansen i min egen mammas ögon när hon följde utvecklingarna på Irans gator noga från sin lägenhet i Sollentuna. Kanske faller regimen. Kanske får hon se solen gå upp över Zagrosbergen igen för första gången på snart 40 år.

Årets sista kvartal, eller Q4 som det heter på business-­språk, dominerades av overklighetskänslor. Ulf Kristerssons regeringsbildning gick igenom på Sverigedemokraternas fascistiska mandat. Den nya kulturministern Parisa Liljestrand talade sig TED-talk varm om en svensk kulturkanon som ”en enande kraft” men när hon blev tillfrågad kände hon inte till Sveriges just nu mest berömda och prisade regissör Ruben Östlund. Detta har blivit tongivande för regeringen Kristersson. Ett gäng borgare som blivit ministrar för saker de varken vet någonting om eller verkar bry sig om. Samtidigt på GP:s ledarsida argumenterade Kajsa ”Jimmie moments” Dovstad för att det är ovärdigt att erbjuda äldre gratis vård. Hon skriver ”Att ta bort gratis-vården är inte att slänga äldre under bussen – det är att [...] förvänta sig samma sak av dem som av andra”. Ja, varför inte. Varför gör inte alla i samhället allting, oavsett ålder. Varför går inte medelålders mellanchefer på förskolan? Varför har vi ens ett samhälle.

Och det bara fortsatte. I november visade Kronofogden en lägenhet i Kortedala med en död man i. Han låg under sängen och tros ha dött 2019. ÖB Micael Bydén proklamerade att han inte vill ”stänga dörren för kärnvapen i Sverige”. Världens rikaste nörd Elon Musk tröttnade på att bli mobbad för sin tråkighet på Twitter så han köpte hela skiten, fast besluten om att sänka skutan till havets botten genom att avskeda hela personalstyrkan, som han tycker är för ”woke” (för brydd om typ mänskliga rättigheter och sånt).

Med facit i hand hade jag nog hellre sett att 2022 dominerades av diskussioner om huruvida man får förlöjliga moderna mjukispappor som anordnar ”pappa-retreat” där man samlas och pratar känslor, kramas och dricker ”kakao” (varm choklad på nyspråk) – pappor only.

I skrivande stund har landets kultursidor gjort sig upptagna av detta SVT-spektakel. Som om Ukraina och Iran och kärnvapen inte längre är något att bry sig om. Som om kulturkriget tuffar på som vanligt och man kan uppta sina dagar med att positionera sig kring huruvida det var rätt eller fel av Will Smith att lappa till Chris Rock på Oscarsgalan (27 mars 2022).

Det blev ett år med ”jättekonstiga energier”. Jag inser att radhuspreppersen har rätt. Man blir desillusionerad av alla pseudodebatter som mest syftar till att befästa den egna identiteten – för eller emot någonting meningslöst. Men ändå. Det är ett tecken på gott välstånd att kunna göra det. Att kunna ägna sig åt på det stora taget harmlöst navelskåderi istället för att undra om man kommer att överleva morgondagen. Ett talesätt som på mitten av 1900-talet populariserades som en kinesisk förbannelse, men som senare har visat sig vara lika kinesiskt som chop suey (det vill säga inte kinesiskt alls) lyder: må du leva i intressanta tider. Efter ett år som detta förstår man varför det sägs som en fördömelse.

Må 2023 bli vårt minst intressanta år hittills.