Ett år av konstiga energier – må 2023 bli ointressant

Hela dagen den 1 januari 2022 stod jag med ett litet spiralblock i ena handen och en penna i andra. Kanske hade jag en lång rock och hatt på mig också. Redo att ivrigt i glödande bläck skriva ner allt som skulle komma att prägla det tvåtusentjugoandra året i vår tideräkning. Lite som ett partytrick, alla tycker att det är jättekul när man säger någonting i stil med ”minns ni ormen Sir Vääs som rymde från Skansen i oktober?” och så sätter man igång ett samtal kring julbordet om djur i fångenskap. Förresten rymde ju även ett par lappugglor från Skansen i november. De borde verkligen kolla låsen där. Eller kanske sluta med djurparksverksamhet.

Men det är inte det huvudsakliga skälet till att jag fört bok över nyhetsårets myggor och kameler. Nej, den verkliga anledningen är min fasta övertygelse att tiden har accelererat. Det känns som att den går snabbare och snabbare men inrymmer mindre och mindre personligt levnadsutrymme. För varje nyhetscykel eller företeelse som glöms kommer nästa att glömmas snabbare. Fler och fler händelser kläms in i våra medvetanden men själva vår tid ökar inte. En månad och en vecka förblir så långa de alltid varit. En dag, en timme, en minut. Vi finfördelar bara vår uppmärksamhet mer. En god vän till mig fyllde jämt för något år sedan och som svar på frågan vad han önskade sig i present svarade han ”att folk ger av sin tid för att komma och fira mig”. Vår tid och uppmärksamhet är en bristvara och det beror på att fler saker än någonsin ska klämmas in där.