Peterson är kritisk till detta men jag ser egentligen inte problemet. Det är trots allt betydligt mindre passivt att tämja ett odjur än att räddas ur koma av en prins, vilket brukar vara den kvinnliga karaktärens huvudsakliga roll i sagornas värld.
Kvinnan som hjältens mor
Just när jag ätit upp min fish and chips dyker min vän S och hans hund upp. S är psykolog till vardags och jag tar tillfället i akt att ventilera min frustration över det komplexa ämne jag valt att avhandla. Var börjar man? Kanske är exempel ur filmens värld ändå det mest pedagogiska? Ja. Att se filmer med kvinnliga actionhjältar är något självklart för mig. ”Resident Evil", ”Wonder Woman”, Ellen Ripley (klassisk!) i ”Alien", Sarah Conor i ”Terminator 2”, och så vidare och så vidare. Men om man bortser från Jean d’Arc, är den våldsamma kvinnliga hjälten, eller den kvinnliga hjälten med traditionellt maskulina kvaliteter, antagligen ett ganska nytt fenomen.
När det gäller populärkulturens hjältinnor och superhjältar är de i så hög grad maskuliniserade att de i stort sett är utbytbara med män
Till exempel, berättar jag för S – samtidigt som jag bläddrar lite förstrött i den biografi jag burit med mig överallt de senaste veckorna: ”The Hero’s Journey” (1990) – var mytologiprofessorn Joseph Campbell, född 1904, inte alls beredd att betrakta kvinnor som hjältar, åtminstone inte helt och fullt. Han berättar hur en ung kvinna, en av hans elever vid Sarah Lawrence College, där han undervisade i 38 år, kom fram till honom och sa: ”Well, Mr. Campbell, you’ve been talking about the hero. But what about the woman?” Han svarade: ”Kvinnan är hjältens mor; hon är målet för hjältens bragder; hon är hjältens beskyddare; hon är det ena, hon är det andra. What more do you want?”
”Jag vill vara hjälten!” sa den kvinnliga eleven.
Jag förställer mig att Campbell skakade på huvudet åt detta. Han menade i alla fall att han var glad att han gick i pension samma år (1974) och kunde lägga undervisningen på hyllan. Ända sedan jag läste om den här incidenten har jag inte kunnat släppa den (och det väl också därför som jag valt att avhandla kvinnan som hjälte i mitt bidrag till den här artikelserien om kvinnor).
På sätt och vis kan jag förstå Campbell; läser man hans ”Hjälten med tusen ansikten” (1949) finner man onekligen att de klassiska hjälteberättelserna framför allt handlar om män. Av hjältens tusen ansikten är lejonparten manliga. Samtidigt framstår Campbells bemötande av den kvinnliga eleven som chockerande okänsligt, nästan reaktionärt, i alla fall om man ser det med samtidens ögon. Vi har numera inga problem med att föreställa oss kvinnor som hjältar, men frågan är, sa jag till S, om vi är beredda att erkänna att många av de kvinnliga hjältarna också är frapperande maskulina? När det gäller populärkulturens hjältinnor och superhjältar är de i så hög grad maskuliniserade att de i stort sett är utbytbara med män.
Men för att återkomma till Campbells föråldrade kvinnosyn – det är lätt att finna exempel på den i biografin. Campbell var klart konservativ. Han avskydde det sociologiska tänkandet som började spridas på campus redan under hans livstid. Han var emot samkönad undervisning. Att kvinnor börjat klä sig som män var – ja, inte bra. Han ansåg att det var synd att kvinnor börjat förlora uppskattningen ”för sina husliga liv, för sina egna husliga möjligheter, to bring up children and so forth”.
Kvinnan som nått stora framgångar i sin karriär vaknar slutligen upp till andlig torrhet: död rentav. Identifikationen med manligheten betingar ett pris
Bioligisterna i giftskåpet
Det är kanske inte konstigt, menade S, att både mytologiprofessorn och hans idol, hans ”hjälte”, Carl Jung befunnit sig i giftskåpet så länge. Ja, det hade jag inte ens tänkt på. Men det var sant och kanske inte så förvånande med tanke på hur starkt biologiskt orienterade de var. De skulle aldrig ha ställt upp på antagandet att, till exempel, könet var en social konstruktion. För dem fanns en klart definierad kvinnlig psykologi (grundad på principen om Eros) och en lika tydlig manlig psykologi (tillskriven den härskande principen om Logos). Maskulina och feminina element var förvisso förenade i den mänskliga naturen, som Jung menade. Men om man levde ut det motsatta könet i sig självt levde man i sin egen bakgrund och ens verkliga individualitet skulle bli lidande. I en essä slog Jung fast: ”En man ska leva som en man och en kvinna som en kvinna.” Ett inte överdrivet opportunistiskt yttrande, får man nog säga.
En annan bok som jag kommit över, som faktiskt handlar om den kvinnliga hjälteresan och som också utgör ett slags replik på Campbells Hjälteresa är den jungianska psykoterapeuten Maureen Murdocks ”The Heroine's Journey: Woman's Quest for Wholeness” (1990). Verket är ett slags självhjälpsbok eller en guide som hon utvecklat under arbetet med sina kvinnliga patienter. Det berör egentligen inte frånvaron av exempel på kvinnliga hjältar i Campbells verk (han ansåg, som sagt, att det i stort sett inte existerade några) men att kvinnan kan vara en hjälte är däremot en självklarhet för Murdock.
Hjältinnans sårade femininitet
Hennes huvudsakliga argument är att kvinnan som omfamnat den maskulina hjälteresan, som följt den maskulina framgångsmodellen, i alltför hög grad skilts från det feminina. Kvinnan som nått stora framgångar i sin karriär vaknar slutligen upp till andlig torrhet: död rentav. Identifikationen med manligheten betingar ett pris. Kontakten med kvinnligheten har brutits, liksom kontakten med jorden, Gaia, ja, med planeten själv. För att hela sig själv måste kvinnan återkoppla med det sårade feminina (the wounded feminine) för att slutligen, på resans slutstation så att säga, integrera det maskulina och feminina i sin egen person.
Om den kvinnliga actionhjälten, som kanske i grund och botten endast är en maskerad maskulin hjälte, aldrig upplever några existentiella problem i sin exil från den feminina världen, så är det ofta annorlunda med protagonisterna i mer realistiska skildringar av kvinnliga hjälteresor. Ett bra exempel skulle vara den onekligen fascinerande huvudpersonen i filmen ”The Iron Lady” från 2011, med Meryl Streep i sin Oscarsbelönade tolkning av Margaret Thatcher. Jag känner mig närmast politiskt inkorrekt över att gilla den filmen så mycket som jag gör. Thatcher är det ultimata högerspöket, en dålig maktmänniska. Det är inte omöjligt att filmskaparna själva känt en stor ambivalens inför huvudpersonen. Man ska inte tycka om henne. Vi förväntas anta att hon är dryg och obehaglig, känslomässigt kall och hård (lite som Hellen Mirrens Elizabeth II i ”The Queen” från 2006). Men filmen griper trots allt över många av de stadier som Murdock beskriver i sitt verk. I sin strävan efter makt blev Thatcher, filmens tragiska hjälte, på vissa plan maskulinare än den manligaste av män.
Det verkade som om det rörde sig om en veritabel hippiebok när jag beskrev ”The Heroine’s Journey” för S på krogen. Men sanningen är att jag fått mycket ut av den. I sin klassiska jungianism kunde Murdock i likhet med Campbell och Jung te sig kraftigt föråldrad i sin allt annat än postmoderna särartsfeminism, men det jag i slutändan finner så sympatiskt med det jungianska tänkandet är att det på samma gång som det tar könsskillnader på yttersta allvar alltid ser integrationen av både det maskulina och feminina som den enskilda individens slutgiltiga, eller i princip högsta mål – oavsett om hon är en hjälte eller inte. Och det finns, tänker jag, något rätt så vackert i det.
Läs mer av Dagens ETC:s serie ”Det mest förbjudna”:
Del 1: Att vilja förstå kvinnor kan vara farlig mark av Jan Henrik Swahn
Krönika: Män som Guillou vågar inte skriva om kvinnor av Selma Brodrej
