Detta är ingen slump. Männen intresserar mig, det har de alltid gjort. Och då menar jag inte på ett banalt, killtjusande vis. Det handlar om något djupare än så. Jag vill gräva fram den manliga kärnan, knäcka den manliga koden, få fatt på något så svårfångat som mannens innersta väsen, trots att jag på ett rationellt plan är fullt medveten om att något sådant knappast existerar, särskilt inte på en generell nivå. Jag tror det handlar om att jag genom att förstå mannen inbillar mig att jag ska förstå så mycket annat. Att jag fått för mig att insikter om männen är synonyma med insikter om världen, att mannens logik är den samma som politikens, ekonomins och våldets.  

Detta gör mig inte på något sätt unik. Jag tror de flesta kvinnor delar detta intresse. Vad som utmärker vår tid är inte att kvinnor är intresserade av män utan att vi även fått för oss att vi har relevanta och sanningsenliga saker att säga om dem. I princip alla kvinnliga kulturskribenter har någon gång de senaste åren agerat språkrör för männens beteenden, problem och drömmar. Motsatsen är betydligt mer sällsynt. Män skriver inte om kvinnor. Kanske i fiktionen, men i princip aldrig på kultursidorna. Detta uppmärksammades i våras av Karin Pettersson, som i en klok text i Aftonbladet om metoo frågade sig: "Var är de, de vanliga killarna som annars diskuterar vad som helst?".

Det var en bra fråga. En så pass bra fråga att jag bestämde mig för att försöka få reda på svaret genom att leta efter manliga skribenter som ville uttala sig om kvinnor och bjuda in dem till att medverka i en artikelserie under sommaren. Det var lite genant att slänga ut förfrågningarna: 

– Hej, vill du skriva en text om kvinnor för oss i sommar?

– Ehm, vadå? Kan jag skriva vad som helst så länge det handlar om kvinnor? 

– Ja exakt. Kul grej, eller?  

De manliga skribenterna ställde sig inte direkt på kö. En äldre manlig författare och akademiledamot svarade förvisso med långa citat om kärlek från fursten från Ligne men avslutade med att hänvisa till det Pauline Brunius sa när hon erbjöds rollen som teaterchef: "Nej tack, jag vill dö en naturlig död". En annan författare i 50-årsåldern förklarade att han gärna varit med, men att han tyvärr hade "exakt noll att säga i aktuell fråga just nu". När jag läste svaret från Jan Guillou var jag nära på att ge upp:  "Nej tack. Inte för att ämnet vore ’känsligt’. Utan därför att jag just nu inte skulle kunna komma på något mer hopplöst, meningslöst och intellektuellt förnedrande än att hamna i diskussion om eller med dessa unga allvetande kvinnor". 

Tillsammans bidrog de manliga författarna som inte ville medverka med ett relativt nyanserat svar på den fråga Pettersson ställde i sin artikel. De vanliga männen som annars diskuterar vad som helst diskuterar inte kvinnor för att de är rädda för att bli kritiserade eller för att de inte har något att säga eller för att de, likt Guillou, tycker att en sådan diskussion är intellektuellt förnedrande. Eftersom jag är en djup förespråkare av det fria, gränsöverskridande samtalet var dessa nyheter minst sagt deprimerande. 

Men så kom den lilla ljusglimten i form av ett rungande ja från en manlig författare och sedan kom ett till, om än mer försiktigt. Någon ville fundera men återkom nästan direkt och sa att han ville medverka och sedan var vi igång.  Premissen är i sin enkelhet i princip historisk, ett antal manliga skribenter som med olika infallsvinklar, perspektiv och ambitioner faktiskt skriver om kvinnor (!).  Artikelseriens namn, "Det mest förbjudna", är en blinkning till dem som tackade nej men också ett försök att sätta fingret på det bisarra i att något så oskyldigt uppfattas som en sådan omöjlighet. Min förhoppning är att texterna ska väcka nya tankar, men också, och kanske framför allt: nya möjligheter för män att likt kvinnor intressera sig för och uttala sig om det andra könet.

Läs del ett i serien ”Det mest förbjudna” där män skriver om kvinnor:

Att vilja förstå kvinnor kan vara farlig mark av Jan Henrik Swahn