Debatt. .

2015-05-03 06:35
”Lämna mig inte ensam i rummet. Det är till och med olagligt”, skriver Sigrid Steen som har biivit bältad nästan 300 gånger.  Bild: Henrik Montgomery/TT
”Lämna mig inte ensam i rummet. Det är till och med olagligt”, skriver Sigrid Steen som har biivit bältad nästan 300 gånger.

Viktigt med värdighet vid bältesläggning

Bältesläggning är en akut tvångsåtgärd inom psykiatrin, som endast ska ges när inga andra alternativ kvarstår. Men åtgärden missbrukas och görs ofta onödigt traumatisk, skriver Sigrid Steen, som blivit bältad 274 gånger på fyra år. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Bältesläggning, eller fastspänning som det också kallas, är en metod som används inom den psykiatriska slutenvården. Den innebär att man med hjälp av remmar runt vrister, armar och midja spänner fast en patient i en speciell säng så att patienten inte kan komma loss. Denna tvångsåtgärd får enligt lag endast tas till om patienten riskerar att allvarligt skada sig själv eller någon annan. All annan behandling måste ha prövats innan bältesläggning vidtas. 

Min erfarenhet är dock att bältesläggning missbrukas, att den används betydligt oftare än nödvändigt och att den ofta sker på ett onödigt traumatiskt sätt. 

Jag har nyss fyllt 19 år och har tillbringat flera år inom slutenvården. Jag har blivit bältad sammanlagt 274 gånger. Första gången var jag 15 år. Ibland har jag blivit bältad endast för att jag gråtit. På en avdelning lät personalen bältessängen stå utanför mitt rum i flera dagar för att kunna ta till den så lätt som möjligt. 

Min erfarenhet är att det snabbt blir till en vana att bälta mig för minsta lilla sak utan att först pröva någonting annat. Detta är fel och dessutom olagligt. 

Måste man trots allt bälta någon, bör det ske på ett så skonsamt sätt som möjligt. Jag hoppas att alla som arbetar inom den psykiatriska slutenvården läser vidare. Det här är en betraktelse inifrån. Jag har sammanfattat ett antal punkter som skulle göra situationen lättare för mig och jag hoppas att ni kan ta till er mina upplevelser och det jag föreslår.

Se till att bältningen blir värdig. Svär inte åt mig, skrik inte åt mig, skratta inte åt mig, skäll inte på mig, prata inte nedlåtande över huvudet på mig och be mig inte på ett otrevligt sätt att ”skärpa mig för att inget blir bättre av att jag håller på så här”. Det är kraftig ångest som styr mig, och saker i stil med detta gör att min relation till er totalt förstörs och förtroendet för er raseras. När ni behandlar mig så vill jag inte ha någonting mer med er att göra.

Var noggrann med att ingenting gör ont och var inte mer hårdhänt än nödvändigt. Gör det ont, förvärras situationen avsevärt och bältningen blir betydligt mer skrämmande.

Var vaksam. Observera hela tiden hur jag uppför mig under bältningen och försök läsa av om jag reagerar negativt på något (smärta, obehag, något som någon säger, något som gör mig mer ledsen, rädd, arg eller något annat). Försök att rätta till det i så fall.

Berätta vad ni gör när jag blir bältad och vilka som finns i rummet. Det är inte säkert att jag hör, men kanske gör jag det. Det är obehagligt när jag inte vet vad som händer.

Lämna mig inte ensam i rummet. Det är till och med olagligt.

När jag ligger fastspänd och inte kan göra det själv, dra för allt i världen upp mina byxor efter en injektion i skinkan.

En del vill ha ett täcke eller lakan över sig för att känna sig mindre utlämnade. Personligen tycker jag inte om det, det blir alldeles för varmt och jag känner mig instängd och klaustrofobiskt fången under det. Försök att på något sätt ta reda på eller läsa av hur jag vill ha det. Fråga om det går.

Efteråt. Försök i en lugn situation att ta reda på vad jag upplevde som ”minst värst” – att ligga på mage eller rygg. Skriv in detta i journalen (om jag i framtiden kommer att behöva bältas igen).

Ligger jag på rygg gör det ont om armarna bänds upp och spänns fast bakåt i huvudhöjd. Spänn hellre fast dem neråt, längs med kroppen.

Sätt upp mitt hår i en tofs så att jag inte andas in det om jag skriker. Det känns som om jag ska kvävas när jag får det i halsen, vilket leder till total panik. Finns det ingen hårsnodd att få tag på, se åtminstone till att håret inte hamnar i ansiktet.

Behåll lugnet runt omkring mig. Är personalen uppvarvad och orolig smittar det av sig på mig, och jag kan omöjligt lugna ner mig.

Försök få kontakt med mig. Jag kan behöva aktiv hjälp för att lugna mig, bryta tillståndet och ”komma tillbaka”. Prata lugnt med mig och vidrör mig eventuellt genom att, till exempel, stryka mig över ryggen. Det kan hjälpa mig att inte helt försvinna in i mig själv. Var dock uppmärksam på om det blir obehagligt för mig, sluta i så fall meddetsamma. Sitt gärna på en stol bredvid, så att vi kommer i samma höjd. Har jag kraftig ångest kanske det inte går att få kontakt med mig med en gång, men avvakta i så fall en liten stund och försök på nytt. Fråga mig efteråt hur jag upplevde det, om det var bra eller dåligt, så att ni vet vad ni kan göra om det händer igen. Jag kanske bara vill vara i fred.

Avläs under bältningens gång om det går att börja lossa på till exempel mina händer när jag börjat lugna mig.

Erbjud samtal efteråt för att prata om det som hänt och där jag får ge min version av det hela, om inte med en gång så kanske senare. Vill jag inte delta i detta måste det accepteras. Det är viktigt att tänka på vem som pratar med mig. Det kan bli väldigt konstigt om det är ”förövaren” (den som har bältat) som gör det, inte minst om bältningen skett på ett dåligt sätt. Däremot kan det fungera om det är en person som jag känner mig trygg med som har varit med under bältesläggningen eller någon som har bemött mig bra och stöttat mig, då kan det fungera ändå. Ett samtal förutsätter dock att jag blir lyssnad på och inte överkörd. Förhoppningsvis är det värdefullt för både mig och personalen att samtala om vad det var som utlöste bältesläggningen, hur den hade kunnat undvikas, vad som var ”bra” och ”dåligt” i den, hur den upplevdes, hur jag vill ha det om det händer igen och, framför allt, låta mig få prata av mig. På en avdelning bestämdes det att min kontaktperson, som jag tyckte väldigt mycket om, inte skulle vara med när jag bältades – vi kunde prata med varandra efteråt och jag fick stöd och kunde prata av mig, och den personen kunde i sin tur prata med de andra när inte jag förmådde göra det. Det fungerade väldigt bra.

Skuldbelägg inte. Efter bältesläggningar har personal och läkare överöst mig med dåligt samvete och sagt att ”jag måste tänka på att personalen mår dåligt av att behöva bälta mig”. Det måste vara fruktansvärt att behöva spänna fast någon som inte vill, någon som ligger och gallskriker och kastar sig fram och tillbaka. Jag skulle inte vilja göra det. I dessa lägen är jag oftast inte vid fullt medvetande och har inte en chans att styra vad jag gör. Att ge mig dåligt samvete förändrar inte min förmåga att sansa mig utan får mig bara att må ännu sämre över bältesläggningen. Att uttrycka att man inte tycker om att ta till bältning och att skuldbelägga är däremot två helt olika saker. Att på ett konstruktivt sätt förmedla till mig att man faktiskt inte tyckte att det kändes bra att bälta mig kan vara väldigt bra att höra.

Sist, men inte minst, behandla den som ligger i bältessängen som du själv skulle vilja bli behandlad eller som du vill att ditt barn, syskon eller annan närstående skulle bli behandlad i samma situation.