Vi vill se mindre mekanisk stadsplanering i Göteborg

När nya uttryck för människans eviga skapande växer fram i Frihamnens nedlagda bananlager och Kvibergs regementen är Göteborg i rörelse. I den pågående stadsutvecklingens namn tenderar flera av stadens mest levande element att byggas bort. Intressanta kollektiva processer byts ut mot ett fåtals stelbenta detaljplaner. Göteborg ska vara en levande stad i dess praktik, inte bara i kommunens planeringsdokument och mäklarbyråernas reklamblad.

Ända sedan de första städernas framväxt har kulturliv av olika karaktär de facto varit varje stads unika egenvärde. När du besöker en ny stad är det knappast den kommersiella stadskärnan du kommer ihåg, eftersom den i regel ser ut som varsomhelst annars. Trots de transnationella kedjornas monopol över det centrala stadsrummet är det de små guldkornen minnet etsar sig fast vid. Senast i Florens var det inte guldsmederna på bron Ponte Vecchio som gjorde djupast intryck, ännu mindre splitternya irländska pubar eller någon motsvarighet till Radisson Blu hotell. Snarare vardagslivet i innerstadens utkant. De katolska skolklasserna, barerna, lekplatserna, teatrarna: den stadskultur som varje vecka successivt formas av de som bor och arbetar där. De strukturella faktorerna bakom ett dynamiskt stadsliv är enkla. Ett kanske uttjatat, men alltjämt rättvist exempel är det moderna Berlin. Den resande ungdomens mecka, är i grunden en konsekvens av en stadsbild efter murens fall bestående av centralt outnyttjad mark, låga hyror och en öppensinnad och modern syn på kultur.

I Sverige tenderar stadsplaneringen att vara mekanisk: det planeras i detalj vilken typ av verksamhet som ska ligga på ett bestämt ställe. Något säger oss att de mest meningsskapande inslagen i stadslivet snarare växt fram organiskt där de inte förväntades. De tomma bananlagren i Frihamnen har de senaste åren fyllts av kulturföreningar som arrangerar technofester. I gamla regementsbyggnader i Kviberg har en marknad med fem tusen besökare i veckan tagit form. I Lindholmens ödsliga utkanter har Truckstop Alaska drivit uppskattad verksamhet. I stadsutvecklingens namn byggs dessa levande element bort. Vi ser en situation där politiken ger med den ena handen men tar med den andra. Visserligen är det vildvuxna projektet ”Saltet på Ringön” ett par kilometer bort ett riktigt bra politiskt initiativ. Förhoppningsvis genererar det på sikt en öppning där modellen tillämpas bredare. För utanför Ringön ser vi en terräng där Göteborgs kulturella potential hindras att blomstra i kapitalismens och nyliberalismens marknadshyror och ojämlika konkurrens, men inte heller ur kommunens målstyrande kruka.

Man ska vara försiktig med att vara besatt av det befintliga. Kanske är just de nämnda förändringarna nödvändiga när de vägs mot andra intressen, inte minst i Frihamnens fall. Men vad händer med den stad där meningsfulla verksamheter som växt fram organiskt och gör staden levande gång på gång likt regnskog skövlas bort av en mekanisk planering?

Vi står inför ett vägval. Än så länge står de kulturella pelarna upp, men i framtiden kan vi inte ta dem för givet. Detta då politiker och byggherrar trots goda ambitioner går i symbios med en kultur och småföretagsdödande kapitalistisk ångvält: den koncentration av kapital som endast möjliggör för ett fåtal att forma stadsrummet. Tillåts detta fortgå kommer vårt stadsliv på sikt likna en amerikansk håla bestående av Espresso house, Mc Donalds och en och annan lyxbutik. Vi tror inte att det handlar om politikers onda vilja utan om en kollektiv vilsenhet. Vi bakom Katharsis har bestämt oss för att vara en motvikt i denna utveckling och på ett konstruktivt sätt formulera en annan väg. Det är både eftersträvansvärt och realistiskt att varje individ i Göteborg får möjligheten att med sitt unika penseldrag ge avtryck på vår gemensamma canvas. Det hade varit demokrati i en av sina yttersta former och den som vågar pröva detta kommer inte att misslyckas!