Johan Jenny Ehrenberg: Jag smiter inte från mitt klimatansvar

Först tänkte jag att svaret på Nina Wormbs reaktion mot min ledarartikel i Dagens ETC skulle vara en tummen upp, eftersom jag tror vi tycker och tänker samma sak.

Båda konstaterar att klimathotet skapas och drivs framåt av stora företag, fega politiker och en ekonomi som inte klarar jobbet att minska utsläppen eftersom den inte tar ansvar. Det vill säga de som styr denna ekonomi bryr sig inte.

Sedan är vi både överens om att de är de enskilda människornas agerande som är den kraft som faktiskt minskar utsläppen, hur vi med tillsammansmakt och ändrade privata investeringar faktiskt är bärare av allt det goda som sker i klimatkampen.

Men vid omläsning inser jag att det nog finns en motsättning ändå –och den handlar om hur klimatrörelsen kan prata klimathot och förändring.

Antingen har man en argumentation där människors vardag ska försämras, friheten begränsas, energianvändningen minskas och tillväxten för den enskilda bromsas.

En argumentation där de som har en bra vardag är skyldiga eftersom betydligt fler har en sämre vardag. 

Eller också har man en argumentation om hur enkelt det är att lösa klimathotet genom att tillsammans göra rätt saker, byta trafik, äta ren mat, gemensamt finansiera omställning och stödja de tekniker som gör klimatnytta.

Historiskt är jag övertygad om att den enda politik som fungerar är den som berättar hur mycket bättre vi ska ha det, hur mycket rättvisare och jämlikare världen kan bli. Hur mycket bättre våra liv kan bli när vi bekämpar klimatkrisen.

Jag koncentrerar mig exempelvis hellre på att stödja och skydda de 300 000 hushåll som monterat egna solceller, än att lägga skulden på de som ännu inte gjort det.

Jag tror helt enkelt skuldargumentet är kontraproduktivt.

Människor väljer inte klimatren ekologisk sallad för att de skäms över vad de ätit förut.

De köper den om den är godare och om den inte är dyrare.

De bygger hellre villor som är energieffektiva och klimatpositiva om de får möjligheten och det är ekonomiskt överkomligt, än usla gipsvillor med energislöseri och gifitiga plastämnen.

Men de flesta gör det bara om det goda alternativet är lika billigt/dyrt som det dåliga.

Eftersom ojämlikheten skapat ojämlika förutsättningar för att göra rätt.

Nina Wormbs kallar mig nyliberal vilket i mina ögon är väldigt märkligt.

För mig är nyliberalismens svar på klimatfrågan nämligen att skicka ansvaret till individerna. De frikänner företagsägarna från ansvar och säger att det är folks fel att skit köps och smutsig energi används.

Som om klasskillnaderna inte fanns och som om företagen erbjöd oss alla ett uppdukat bord av positiva lösningar.

Men så ser ju inte världen ut.

Nyliberalismen som idé smiter därmed ifrån allt klimatansvar.

Jag gör tvärtom. Och hoppas förstås Nina Wormbs gör samma sak.