Debatt: Att återta makten över sin sexualitet är inte en lyxfråga – det är en mänsklig rättighet

Bakom varje statistik om hedersnormers olika former som till exempel barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning finns en kvinna som kämpar för att återta makten över sin kropp, sin lust och sin tillit.

I Varken hora eller kuvad (VHEK) möter vi unga och äldre kvinnor som blivit bortgifta som barn, eller vuxit upp under strikta könsnormer där flickors sexualitet betraktas som en familjeangelägenhet när hon är en flicka och när hon gifts bort är mannens egendom – inte en rättighet. Många bär djupa ärr, både fysiska och själsliga. De har lärt sig att kroppen är något man skäms över, att närhet är farligt och att tystnad är tryggast. 

Tystnadskulturen är enorm. 

 En ny vetenskaplig studie, publicerad i PLOS Global Public Health (Opperdoes et al., 2025), bekräftar vad vi länge sett i verkligheten. Forskarna följde ensamkommande unga kvinnor som sökt asyl i Sverige och fann att deras erfarenheter av sexualitet och relationer präglades av skam, kontroll och rädsla. En flicka berättar: 

“När jag fick min mens sa de att jag var redo att gifta mig. De sa att jag inte längre fick leka med pojkar.”

När dessa kvinnor försöker skapa trygga relationer i vuxenlivet återkommer ofta trauman och minnen av våld och övergrepp. En deltagare i studien uttryckte det:

“Trygghet är det viktigaste. Jag måste vara säker på att inget farligt händer. Annars kan jag inte vara nära någon.”

Det är just att hon lärt sig att om hon kommer nära någon kommer hon att bli av med oskulden. Vi möter många kvinnor och unga flickor i denna kamp för trygghet och respekt för den egna kroppen. Kvinnor som försöker lära känna sin egen kropp, förstå vad lust betyder när den tidigare förknippats med hot, skam och skuld, och bygga tillit till en partner efter år av kontroll och övergrepp i tidigare relationer. 

Många saknar ord för att beskriva sina upplevelser – eftersom sex och kroppslighet är så tabubelagt i hederskulturen att man knappt vågar prata om det, ens i vården.

Trots detta finns det hopp. Samma studie visar att kvinnor som får kunskap, stöd och stabilitet börjar återta sin egen röst: 

“Jag vill lära mig om min kropp, mina rättigheter och vad jag själv tycker om. Jag vill bestämma själv.”

För att denna frihet och rättighet ska bli verklighet krävs handling. Bland våra krav driver vi: 

• Trygghetsbaserad vård – med personal som förstår trauma, hederskultur och könsnormer, och där samtal om sexualitet inte möts av skam eller skuld.

• Skräddarsydd sex- och relationsundervisning – för nyanlända och kvinnor med erfarenhet av hedersförtryck, som lär ut kroppskunskap, samtycke och njutning utan skuld.

• Skyddade boenden och snabbare asylprocesser – för flickor och kvinnor som flyr barnäktenskap och könsrelaterat våld.

• Utbildning för vård och myndigheter – så att ingen kvinna tystas, misstros eller felbehandlas på grund av sitt ursprung.

Att återta makten över sin sexualitet är inte en lyxfråga – det är en del av mänskliga rättigheter. Sverige har länge talat om jämställdhet, men så länge kvinnor som tystats av hedersnormer inte vågar prata om sin kropp, sin lust eller sin rädsla, är friheten ofullständig.

Vi måste våga tala om det som är tabu. Först då kan dessa kvinnor få den trygghet, tillit och värdighet som varje människa har rätt till i vårt land.