Debatt: Vi skriver till er ur förtvivlan över Gaza

Osama var 31 år gammal, en enkel man från Khan Younis, med drömmar i ögonen trots allt. Han levde sitt liv i flyktinglägrens gränder tillsammans med sin familj på sex personer. Han lagade mat åt dem, fyllde huset med skratt ibland, satt andra gånger tyst och stirrade i väggen, grubblandes över framtiden.

I flera år arbetade Osama hårt. Som byggarbetare slet han i solen, drömde om dagen då han skulle hålla nyckeln till sitt eget hem i ena handen och sin frus hand i den andra. Efter många år av möda byggde han ett enkelt hus – en enda våning av cementblock, utan utsmyckning eller moderna fönster, men det var ett hem, en dröm som gått i uppfyllelse. Han köpte ringarna, satte datum för förlovningen och började förbereda sig för ett nytt liv. Men det som ingen kunde förutse kom som en storm: kriget.

En mörk natt började bombningarna. Det var första gången han hörde missiler så nära. Han flydde med sin familj till ett inre rum, sedan till en skola, och sedan... fanns det ingen säker plats kvar. På ett ögonblick rasade hans hus. Drömmen blev till ruiner.

Allt förändrades. Osama blev en flykting. Han sov på skolgolv, under presenningar, under bar himmel. Det fanns inget att äta förutom gamla konserver – om ens det. Ibland delade han ett enda bröd med sina syskon, ibland fanns bara vatten – eller inte ens det. Varje dag vaknade han till ljudet av flygplan, en mors skrik efter sitt barn eller rop på hjälp från en granne som fått sitt hus raserat. Det fanns inte längre tid för glädje, inte ens för sorg. Rädslan blev luften, hungern vattnet och döden kröp närmare än någonsin. 

Osama drömde inte längre. Han började skriva ner namn på sina familjemedlemmar på en liten lapp han lade i fickan, så att de kunde identifieras ifall de skulle dö. ”Vi lever inte, vi väntar på döden”, sa han tyst medan han stirrade mot en horisont av bara rök.

Och härifrån, från ruinerna, från tälten som varken skyddar mot kyla eller hetta, här från tragedins själva hjärta, vädjar vi till världens fria människor. Vi vädjar till Sverige – folk och regering – ni som förstår mänsklighetens och rättvisans mening: låt inte våra röster dö ut. Sätt press, höj rösten, stoppa denna brutala aggression. Ni är våra röster när vi tystas, vårt hopp när alla dörrar stängs. Detta är inte bara ett krig – det är en medveten svälttaktik, ett långsamt folkmord, en tvångsfördrivning. Vi krossas under en skoningslös krigsmaskin. Vi begär bara rätten att leva. Att vara trygga. Att få drömma som andra människor. 

Jag, Osama, och alla vi som är kvar, väntar bara på en handling av heder, en hand som sträcker sig från det mänskliga samvetet – innan vi blir ännu ett nummer i nyhetsrapporterna. 

Med förtvivlan. Med det aldrig döende hoppet.