Debatt. .

2015-11-05 03:00
Bilder: Johan Nilsson, Claudio Bresciani och Pontus Lundahl

Vi måste förändra våra vanor

Toppmötet i Paris är viktigt men ännu viktigare är att vi formulerar en hållbarhetsvision där vi börjar förändra oss själva och våra vanor, skriver Johan Landgren.

Just nu pågår två parallella experiment som var för sig är de största i människans historia men som samtidigt är siamesiska tvillingar – gränsen för hur mycket växthusgaser klimatet klarar av och hur människan ska klara av minskad tillgång till olja.

Enligt några få av världens klimatforskare kan klimatförändringarna vi nu bevittnar globalt vara förknippade med naturliga variationer och inte behöver bero på människans förbränning av fossila bränslen de senaste 200 åren. Övriga forskare menar att 2-gradersmålet är rena lotteriet med vår framtid då det kan leda till ”tipping points”, gränser som om de överträds startar en eskalering som leder till 6-graders global temperaturökning och att våra ekosystem i haven och på land kollapsar. Med andra ord slutet på den här civilisationen.

Hopp och förtvivlan riktas därför mot klimattoppmötet i Paris i december. Ska länder som USA och Kina kunna leda och enas om gemensamma åtgärder som banar väg för en omställning av världens största konsumenter av fossil energi? Går det att kraftigt minska utsläppen i västvärlden och samtidigt göra det möjligt för utvecklingsländer att hoppa över den fossila återvändsgränden?

Men vi stannar upp här. Vi kan hoppas men inte förvänta oss så mycket av politiker som med sina korta mandat nu ska skapa långsiktiga lösningar i en ödesfråga för mänskligheten. Vi kan och vi måste därför arbeta i det lilla och skapa förändringar i vår närhet i första hand.

Vad gör jag själv? Under 2014 körde jag cirka 1700 mil med min elbil. Hade jag kört samma sträcka med en bensindriven bil hade jag bidragit med cirka 4,5 ton i utsläpp av koldioxid. Men även om jag kör en elbil där energimixen idag främst kommer från vatten- och vindkraft är jag inte någon klimatängel. Tillverkningen av bilen har krävt minst lika mycket fossil energi som andra biltyper.

Jag har också rest till Kalifornien för att delta i en konferens om hållbara masskommunikationer, en flygresa på 1700 mil tur och retur som innebär att jag bidrar med 2,7 ton koldioxid till atmosfären. Maten jag köper är mest ekologisk eller närodlad om jag inte odlat den själv. Men jag trillar dit vid restaurangbesök precis som många andra. Då över hälften av maten importeras är det få restauranger som serverar närodlat. Även om jag försöker undvika det så är de flesta prylar jag köpt inte producerade i Sverige.

Värre är det med godstransporterna inom landet där över hälften transporteras med lastbil tack vare importen av billig diesel och olja. Nästan 90 procent av persontransporterna sker med bensin/dieselbilar. Trots att vi gärna vill tro att vi kommit långt med vårt klimattänk är vi inte goda föredömen. Trenden är att det till exempel säljs mer bränsleslukande suvar och utsläppen ökar.

Ännu värre är det att utsläppen inte är medräknade vid utlandsflygresor. Importen av mat och allehanda produkter bidrar också starkt till ökade utsläpp. Sveriges utsläpp är små globalt men om vi inte föregår med gott exempel kan vi inte inspirera andra länder till en omställning.

Värst är kanske vad vi kan men inte gör. Företags- och utbildningsresor kan många gånger göras på distans om vi efterfrågar det. I Sverige kan vi elektrifiera motorvägar för lastbilar, så kallade elmotorvägar. Detta skulle innebära kraftigt minskade utsläpp och minska landets oljeberoende. En triangelsträcka mellan Stockholm, Göteborg och Malmö med denna teknik skulle kosta runt en tiondel mot regeringens föreslagna snabbtåg för ungefär samma sträcka. En kombination av ökat järnvägsunderhåll och förbättrad logistik mellan lastbil och järnväg skulle få företag att våga transportera gods på räls. I städerna måste cykeln få en central plats med egna filer.

Toppmötet i Paris är viktigt men ännu viktigare är att vi formulerar en hållbarhetsvision där vi börjar förändra oss själva och våra vanor. Hur vi väljer att bo, transportera oss och vad vi äter. Då sätter vi press på politiker och företag och skapar förändring.

Johan Landgren 
Huvudförfattare till boken och bloggen Olja för Blåbär – Energi, Makt och Hållbarhet