Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Vi måste agera inför hotet om kärnvapenkrig

Bild: Peter Klaunzer/TT

Dagens ETC.

Risken är uppenbar att en insats av kärnvapen i Ukraina eskalerar till ett totalt kärnvapenkrig. Det är hög tid att mobilisera freds­demonstrationer mot kriget, våldet och militarismen, skriver Bror Perjus.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Det finns ingen militär seger att vinna i Ukraina. Det finns inga militära segrar! Det finns bara militära nederlag. Varje krig är ett nederlag för hela mänskligheten. Ingenting förstör livets villkor på vår planet som krig. Och ett kärnvapenkrig utgör slutet på allt.

Den ryske presidenten Vladimir Putin hotade med kärnvapen redan i inledningen av den stora invasionen i Ukraina. Den amerikanske presidenten Joe Biden har direkt vädjat till Putin om att inte sätta in kärnvapen. Putin upprepade sitt förtäckta kärnvapenhot, det är ingen ”bluff”.

Det är oerhört skrämmande.

Bidens vädjan kan tyda på att den amerikanska underrättelsetjänsten varnat honom för en ökad risk för kärnvapenattack. Orsakerna är i så fall uppenbara. Invasionen går allt sämre. Kritiken mot Putins krigspolitik växer inom landet och hans maktställning kan vara hotad.

Den ryska diktaturen förfogar över en av världens största krigsmaskiner och flera kärnvapen än någon annan enskild stat. Biden och Nato har en ännu större krigsmaskin och ännu flera kärnvapen. Till det skrämmande perspektivet hör en stark, primitiv, våldsfixerad politisk opposition i USA. Den leds av en expresident som redan har försökt sig på en statskupp och frågat landets militära ledning: ”När vi nu har kärnvapen, varför kan vi inte använda dem?”

Risken är uppenbar att en insats av kärnvapen i Ukraina eskalerar till ett totalt kärnvapenkrig. Särskilt om det ensidiga våldets och militarismens logik – som hittills — får styra hela händelseförloppet. Fredsrörelsen och alla andra folkrörelser har hittills varit obegripligt passiva i förhållande till kriget i Ukraina. Det är hög tid att mobilisera massiva freds­demonstrationer mot kriget, våldet och militarismen.

Det finns alternativ till militarismen, avskräckningens och ­spänningens politik.

Under 1970-talet etablerade Västtysklands socialdemokratiska regeringschef Willy Brandt, Österrikes Bruno Kreisky och Sveriges Olof Palme den så kallade avspännings­politiken för dialog med super­makten Sovjetunionen.

Olof Palme valdes år 1980 av FN:s Generalförsamling att leda den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor. Uppdraget var att formulera en ny global säkerhetspolitik. I kommissionen ingick bland andra Georgij Arbatov, inflytelserik rådgivare i Kreml, och förre amerikanske utrikesministern Cyrus Vance.

Under 80-talet demonstrerade sedan miljontals människor i världens demokratiska länder mot kärnvapenrustningarna. Vi var över en miljon som tågade i en demonstration från FN:s hög­kvarter på Manhattan i New York till det gigantiska massmöte i Central Park som arrangerades till stöd för Olof Palme som den 23 juni 1982 presenterade sin rapport med titeln ”Gemensam säkerhet” för världens regeringschefer i FN:s Generalförsamling.

Olof Palme mördades den 28 ­februari 1986. Då hade han ­precis bokat in två statsbesök i april för möte med Michail Gorba­tjov i Moskva och Ronald Reagan i Washington, för att söka stöd för FN-rapportens principer hos de båda supermakternas presidenter.

Mordet på Olof Palme hindrade inte Sovjets president Gorbatjov och USA:s president Reagan från att i oktober samma år träffas i Reykjavik för samtal om det växande kärnvapenhotet.

Där citerade Gorbatjov ­rapporten som slog fast att ”i kärn­vapnens tid kan inget land ensamt garantera sin säkerhet”. Presidenternas samtal ledde med tiden till förhandlingar och ett minskat antal kärnvapen i världen från cirka 70 000 till idag cirka 13 000 – fortfarande tillräckligt för att utplåna alla förutsättningar för liv på vår planet.

Idag är det viktigt att komma ihåg att avspänningspolitiken, FN-rapporten och fredsrörelsens demonstrationer skapade förutsättningarna för att Gorbatjovs vågade försök med en demokratisering av Sovjetunionen, symboliserat av de berömda begreppen glasnost och perestrojka.

Men i augusti 1991 tvingades han avgå som Sovjetunionens president efter ett försök till statskupp, som i sin tur ledde till upplösningen av hela sovjet­väldet. Det öppnade för den våg av demokratiseringar som under 90-talet svepte bort diktaturer i Latinamerika, södra Afrika och Östeuropa.

Mänskligheten var då på väg mot demokrati och nedrustning. Det visar att det inte är omöjligt. Men motkrafterna är starka.

Redan 1961 varnade USA:s ­avgående president Ike Eisenhower för det militärindustriella komplexet, som han upplevt från insidan både som general och som USAs president. Idag är det militärindustriella komplexet globaliserat.

David Rothkopf, vice handels­minister i USA-presidenten Bill Clintons regering, har också upplevt det militärindustriella komplexet från insidan. I sin bok ”Superclass” (Leopard förlag 2008) skriver att en ny global maktelit, en superklass vars kärna styr världen och vapenhandeln och att globala spänningar är den motor som driver efterfrågan på deras produkter.

Idag förenar denna globala superklass sina intressen med exkommunistiska diktaturer och högerextrema politiska ledare i demokratiska länder. De behärskar både oljeindustrin och vapen­handeln som utgör drivkraften bakom krig, förstörelse av miljö och klimat och skenande energipriser.

Även Ryssland behärskas av den globala superkapitalismen. Landet har flera superrika räknat i förhållande till antalet medborgare än något annat land i världen. De ryska superkapitalisterna kallas för oligarker bara för att dölja att de tillhör samma globala superklass som nyttjar skatteparadis och glider omkring i lyxfartyg på världshaven.

Den ömsesidiga förståelsen mellan Vladimir Putin, Donald Trump, Viktor Orbán, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson är uppenbar. Kreml har redan förklarat sin tillfredsställelse över de blåbrunas valseger i Sverige (Bert Sundström, SVT Rapport 13/9).

Även Kinas styrande elit hör dit. Idag uppges Kina ha flera dollarmiljardärer i absoluta tal än USA. I en insiktsfull ledare i Dagens ETC kallar Laila Vianden Kina för ”en hyperkapitalistisk diktatur”.

Den förenade, globala superklassen är beroende av inrikes våld och militära konflikter mellan nationer för att kontrollera den politiska makten, öka avkastningen på sitt kapital och hålla nere skatter bestämda i demokratisk ordning. De upplever politisk avspänning, gemensam säkerhet, fred, nedrustning, kamp för klimat, miljö, demokrati och jämlikhet som ett kommersiellt eller till och med existentiellt hot.

Med anfallet på Ukraina har Putin gjort den globala superklassen en ovärderlig tjänst och återgivit det globaliserade militärindustriella komplexet initiativet. Demokratin pressas nu åter tillbaka globalt. Vapenindustrins vinster växer exponentiellt. Generalernas prestige ökar. Militär paraderar dagligen i alla medier som experter på krig. Ingen frågar efter fredsrörelsens experter på fred och nedrustning. Våldet och det auktoritära tänkandet tar över på marken, på haven, i luften och i de globala, digitala mediernas ”trollfabriker”.

Men för mänskligheten som helhet kan ingenting vara mera skadligt än krig.

Krig hotar, skadar och förstör värre än något annat mänsklighetens livsvillkor. Krig dödar människor och djur, förstör den biologiska mångfalden, ökar överhettningen av klimatet, brutaliserar och heroiserar våldet, ökar produktionen av vapen, skadar ekonomin, hotar demokratin, stärker den globala superklassens makt, ökar fattigdom, svält, sjukdomar och pandemier mer än något annat.

Därför, till alla demokratirörelser, fackföreningar, rörelser för mänskliga fri- och rättigheter, fredsrörelser, yrkesgrupper mot kärnvapen, miljö- och klimatrörelser, biståndsrörelser, rörelser för jämlikhet, jämställdhet mellan alla kön och alla minoritetsfolk:

Gå samman!

Gå samman nu i en massiv rörelse mot det anfallskrig som i detta nu bedrivs av en diktatur mot en spirande demokrati i Ukraina. Det här är tillfället då mänsklighetens färdriktning åter kan och måste ändras.

Det är inte omöjligt.

Budskapet från strejkande och miljoner demonstranter på gator och torg för demokrati, jämlikhet, fred, avspänning och nedrustning sipprade en gång in genom järnridån och bidrog till att under­minera sovjetväldet och skapa en global våg av demokratiseringar.

Så, tappa inte fokus.

Första prioritet är att stoppa kriget mot Ukraina och förhindra kärnvapenkrig. Med nya, massiva aktioner kan och måste vi stödja, inspirera och förmå det ryska folk­et att revoltera mot sin diktatur och åter väcka en förhoppning om ändrad färdriktning för demokrati, global politisk avspänning och gemensam säkerhet.

Men nästa steg måste vara att förena alla vitala folkrörelser i en kamp för demokratins globalisering mot det maktfullkomliga globala militärindustriella komplexet. Politiska partier är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för demokrati. Avgörande är de folkrörelser, den aktivism som bygger och stärker demokratiska politiska partier.