Debatt: Vi behöver en förändrad säkerhetspolitisk agenda

Under sista sammanträdet innan jul röstade Europaparlamentet igenom Årsrapporten om genomförandet av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. I denna är det tydligt att den säkerhetspolitiska analysen för EU idag inte handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. I stället handlar den om att bevaka nationsgränser och manar på det militära samarbetet inom EU. Med en patriarkal säkerhetspolitisk analys är detta en rimlig respons. I en allt osäkrare omvärld är det säkrast att stänga dörren och barrikadera oss bakom den med vapen i hand.

Det grundläggande problemet i detta är att det inte skapar trygghet eller säkerhet. Demokrati och mänskliga rättigheter är det enda sättet att skapa långsiktig fred och säkerhet. Det är i trygga, stabila samhällen som konflikter hanteras genom förutsägbara demokratiska processer, diskussion och dialog. Det är genom mänskliga rättigheter som vi skapar en rättvis och jämlik fördelning av makt och resurser. Det är i fungerande rättsstater som jämlikhet kan säkras. Det är också så en feministisk politik ser ut – det handlar om att sätta människan och hennes behov i centrum och att makt och resurser ska fördelas så att den enskilda människan kan leva ett liv i trygghet och frihet.

En förutsättning för trygghet och frihet är ett liv utan våld, särskilt från det våld som sker i vardagen.

I EU:s säkerhetspolitiska agenda står det inte en rad om att våldet i de nära relationerna måste prioriteras. Här är det i stället fokus på externa hot som kräver insatser kring nationsgränserna. Så här skriver kommissionen: ”Många av dagens säkerhetsproblem stammar från instabilitet i EU:s närmaste grannskap och förändrade former av radikalisering, våld och terrorism.” Därför är också fokus i agendan terrorism, organiserad brottslighet och så kallade cyberbrott, det vill säga de internethot som riktas mot staten.

Detta trots att vi genom EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, vet hur allvarligt mäns våld mot kvinnor ser ut i EU. FRA gjorde 2014 en omfattande undersökning, 42 000 intervjuer i alla 28 medlemsstater som visade att 33 procent av kvinnorna i undersökningen hade upplevt fysiskt och/eller sexuellt våld efter 15 års ålder. Ungefär hälften av kvinnorna (55 procent) har blivit utsatta för sexuella trakasserier i en eller flera former. Resultaten var hårresande, men inga nyheter för oss svenska feminister. FRA:s resultat låg i linje med de siffror som Eva Lundgren tog fram i sin undersökning Slagen dam redan 2001.

Därför är det obegripligt att den säkerhetspolitiska agendan inte prioriterar mäns våld mot kvinnor som ett av de allvarligaste hoten mot våra demokratier.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt demokratiproblem, och det underminerar kvinnors tillgång till sina mänskliga rättigheter. #Metoo har visat med all tydlighet hur utsatta kvinnor är, och hur begränsade våra liv är på grund av mäns våld. Även i Sverige måste den säkerhetspolitiska agendan radikalt ändra fokus.

Vi ser polisens resurser vid fotbollsmatcher, politiska toppmöten eller demonstrationer; då är det viktigt att hot mot demokratin stävjas och får polisiära resurser. Men när det kommer till att förebygga, utreda eller bestraffa mäns våld mot kvinnor – då saknas det plötsligt resurser. Vi har råd att flyga julgransformationer av stridsflyg varje jul, men vi har inte råd att lägga resurser på skolan för proaktiva åtgärder eller på polisen för reaktiva åtgärder.

Våldtäktsfallet i Fittja visar tydligt att den som är utsatt i samhället också är det i rättssalen. Här var polisens undermåliga resurser till förundersökningen den stora anledningen till att ingen fällande dom kunde falla, men rättsprövningen innehöll också de frågor som lägger skulden hos offret och letade efter förklaringar i hennes liv och beteende som kunde förklara varför männen valde att våldta henne.

Frågor som letar efter förklaringar till våldtäkt ska naturligtvis ställas till männen, som Katarina Wennstam, en av våra främsta förkämpar för att det är mäns våld mot kvinnor som ska upphöra, formulerade det: Varför vill du ”äga” en kvinnas kropp? Varför vill du skada och spotta på henne? Varför vill du ha sex med henne, en efter en, medan resten ser på? Vad går du igång på – ömsesidighet och frivillighet? Dessa frågor blir bara naturliga när vi arbetar proaktivt kring maskulinitet och alla människors lika värde, oavsett kön.

Lagen om samtycke blir därför är ett viktigt normativt instrument. Lagar ska visa på vad som vi som samhälle tycker är rätt, och vad som måste förändras. Vi måste börja behandla våra med människor som jämlikar, och inte bara i fråga om sex utan i alla livssituationer.

Denna rättsprincip ska genomsyra hela samhällsarbetet, och det måste sträcka sig utanför våra gränser.  Alla kvinnor globalt har rätten till sitt liv, precis som alla andra. De har rätten till sin kropp och sin hälsa. De politiska insatser som krävs för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, både de som utövas av individer och det våld som utövas av stater och institutioner, de stannar inte vid en nationsgräns.

Tvärtom. För att mäns våld ska upphöra måste vi ändra hela den säkerhetspolitiska agendan, i Sverige, i EU och den globala, till att ställa frågan: vilka insatser krävs för att varje medlem av vårt samhälle ska leva ett liv fritt från våld genom hela livet, i varje stund. Här kan Sverige ta ledningen, både att formulera en tydlig feministisk säkerhetspolitisk agenda: upphörandet av mäns våld mot kvinnor ska vara vår första prioritet.