Debatt: Vem tjänar på ubåtshysterin?

Det så kallade värdlandsavtalet, som den borgerliga regeringen gjorde upp om med Nato strax före valet 2014 (för att ställa den förutsett kommande socialdemokratiska regeringen inför fullbordat faktum?), kommer att göra alla uttalanden om svensk alliansfrihet till absurda skämt i samma kategori som Israels argumentation runt Ship to Gaza: ”Det finns ingen blockad, det är förbjudet att bryta den och den som gör det blir arresterad”, fritt efter israeliska liberala tidningen Haaretz. För Hultqvists del blir det väl: ”Sverige är en alliansfri stat med Nato-trupper till lands, till sjöss och i luften.” Och av allt att döma dessutom Natokrigare med straffrättslig immunitet à la USA i Irak och Afghanistan.

Ett ytterligare oroande fenomen i debatten är emellertid hur snabbt det har gått att få fyr på den sedan 1990-talet falnade rysskräcken och en ny kalla kriget-stämning i Sverige. Det är misstänkta ”ryska” ubåtar inne i Stockholms skärgård ena dagen, nästa dag utkommenderat jaktflyg mot ryska patrullerande bombplan i internationellt luftrum över Östersjön. Nu senast kokar borgarpressen vidare på ubåtssoppan med hjälp av en rostig spik, en sjunken tsarrysk ubåt från 1916.

Men vem har intresse av att hålla den här grytan kokande? Eller mera krasst uttryckt: Vem tjänar pengar på krigshysterin? Svaret på den frågan är lika enkelt som simpelt: Vapentillverkare av alla kategorier, och självfallet också den borgerliga pressen med de fyra stora Stockholmstidningarna DN, SvD, Expressen och Aftonbladet i täten. Men också etermedia, public service och TV4. Så likriktad som krigshysterin är i våra medier ligger det nära till hands att misstänka att Ledningsregementets psyops-förband i Enköping har stått för stora delar av det redaktionella materialet.

I Sverige är en stor del av den avancerade tillverkningsindustrin liksom forskningen inriktad mot militära behov. Gå in på Svenska freds- och skiljedomsföreningens hemsida och vidare till länken www.svenskafreds.se/vapenexport/karta. Där kan du se vart svenska vapen exporteras och – naturligtvis – var de också används.

Tänk om svenska media kunde besvära sig med att göra lite grävande journalistik runt frågor som: Vilka aktieinnehav och andra intressen har svenska riksdagspolitiker, regeringsmedlemmar och övriga partiers företrädare i krigsindustrin? Hur ser personrelationerna ut mellan politiker, media, vapentillverkare och vapenindustrins lobbyister? Vilka kopplingar och vilket ägande finns det mellan svensk och utländsk krigsmaterielindustri? Och så vidare.

Men sådana artiklar eller program lär vi knappast få se. ”En svensk tiger” gäller även media.