Debatt: Granska viltvården – innan fler arter försvinner

På tre år har 3,9 miljoner vilda djur skjutits i Sverige. Samtidigt varnar forskare för att vi förlorar biologisk mångfald i rasande takt. Nästan fem tusen svenska arter är rödlistade. På 20 år har rödlistade däggdjur och fåglar ökat från 90 till 135 arter – 50 procents ökning. Men i skuggan av klimat- och artkrisen pågår något vi sällan pratar om: den legitima utrotningen.

Bakom kulisserna styrs viltpolitiken av särintressen. Svenska Jägareförbundet, med drygt 140 000 medlemmar, får statliga medel för att informera om jakt – och har samtidigt plats i flera beslutsorgan som ska agera objektivt. I länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer har jägare upp till 85 procent av rösterna, trots att de i teorin bara ska ha sex procent.

Det är också därför licensjakt på rödlistade djur återkommer varje år, trots att Sverige bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv. Det krävs särskilda skäl för att få jaga fridlysta arter. Men här räcker det ofta med “allmän oro”, “förvaltningsmål” eller “regional acceptans”.

Nästa år blir vikaren – Östersjöns minsta sälart – rödlistad. Trots det ska 200 individer skjutas i så kallad skyddsjakt. Motiveringen är att skydda fisket, men forskare menar att det inte handlar om sälen. Skulden flyttas från människans rovfiske till djur som knappt får finnas kvar.

Vikaren är redan hårt trängd av klimatförändringar och miljögifter. Ändå har Naturvårdsverket, där jägare också är överrepresenterade, beslutat om jakten. Det kallas förvaltning. Men det är förskjutning – av ansvar, skuld och fokus.

Rovdjuren är särskilt utsatta. Lodjur, varg och björn skjuts årligen i jakt som beskrivs som “nödvändig”, trots att populationerna knappt når upp till genetisk miniminivå. Älg och hjort behandlas som skogsindustriellt spill – så till vida att älgen kommer att rödlistas från och med nästa år. Och gässen skjuts för fullt, trots att 21 procent av de undersökta individerna bär på gamla blyhagel.

Detta kallas balans, men är i själva verket ett selektivt urval. Djur som stör människan får skjutas. Djur som gynnar jaktindustrin skyddas. Djur som ekosystemen behöver mest – toppredatorer, nyckelarter – betraktas som problem.

Och det är inte bara naturen som förlorar. Det är demokratin.

När jaktlobbyn både skjuter och skriver lagtexterna urholkas förtroendet för myndigheterna. När Naturvårdsverket använder begrepp som “hållbar jakt” utan att definiera hållbarhet, öppnar vi för godtycke. När skogsbolag, jägare och länsstyrelser samverkar om förvaltning – utan plats för ekologi, etik eller framtidsperspektiv – blir naturen en arena för makt snarare än omsorg.

Samtidigt görs väldigt lite för att informera allmänheten om detta. I skolorna lär barn sig att vi ska “värna den biologiska mångfalden”. Men hur ofta får de veta att vi i praktiken bedriver storskalig avlivning av just den mångfald som återstår?

Det är dags att erkänna att svensk viltförvaltning inte längre handlar om vård. Den handlar om avkastning, dominans och stilla godkända utdöenden. En verklig viltvård måste börja med frågan: Vad behöver naturen – inte vad vi vill skjuta ur den.

Vi kan inte fortsätta kalla detta för hållbarhet.

Vi behöver en oberoende granskning av viltförvaltningen – och ett systemskifte där vetenskap, etik och ekologisk helhet får styra. Inte patroner, politik och särintressen.