Varför misslyckades 68-rörelsen?

Kajsa Ekis Ekman tar i sin ledare (Dagens ETC 2015-12-04) upp 68-vänsterns misslyckande, som ledde till ”att folket förlorade förmågan att organisera sig” och hon har rätt i att vi trodde att det var lätt att förändra samhället.

Vi som växte upp efter 1945 såg samhället bli bättre. Vi flyttade från kalla, dragiga lägenheter med dass på gården till ljusa med centralvärme och badrum. Vi fick chansen att gå på gymnasium och universitet, en omöjlighet för våra föräldrar. Eftersom allt blev bättre och bättre i Sverige utan vår medverkan engagerade vi oss i internationella frågor. Vi demonstrerade mot Vietnamkriget och vände opinionen på ett par år.

Men parallellt skedde en mer djupgående förändring i den kulturella hegemonin. Trots att kapitalismen hade erövrat den ekonomiska makten långt tidigare var det först under 1950- och 1960-talet som den förmådde bryta ner sociala mönster som formats av bondesamhället under århundraden och introducera kommersiell exploatering i stor skala.

Det är ingen tillfällighet att Göran Palms Indoktrineringen i Sverige var den mest lästa boken bland 68-vänstern som opponerade mot den varupräglade synen på mänskliga relationer. De genomskådade reklamens myter, föraktade statusprylar och experimenterade med nya boendeformer. De försökte helt enkelt skapa en ny livsstil, ett annorlunda mänskligare samhälle även inom vardagslivet.

Efter den stora tillströmningen till vänstern kring 1970-talet vände det. De flesta inom vänsterrörelserna anslöt sig till det auktoritära sätt att behandla kunskap på, som de tillägnat sig genom hela sin uppfostran: marxismen behandlades som en serie sanningar, färdiga att sväljas hela av konsumtionssamhällets barn. De slogs om vem som var mest renlärig leninist, i stället för att analysera det samhälle man levde i och att försöka skissa på vilket man ville ha.

Det är svårt att förstå hur man kunde strunta i att diskutera hur ett socialistiskt samhälle skulle se ut. Men följdriktigt var man svarslös när nyliberalismens stora offensiv satte in på 1980-talet.

Det fanns andra organisationer som pekade framåt under 1970-talet. Kvinnorörelsen var starkt förhånad av vänstern, som aldrig erkände dess stora landvinning att dra ut det s.k. privatlivet i det politiska ljuset och visa hur den kommersiella kulturen styrde våra innersta hemliga drömmar. Dessutom fick kvinnorörelsen igenom flera stora reformer som påverkade vardagslivet, som fri abort, dagisutbyggnad och att papporna släpptes in i förlossningsrummet.

Större delen av 70-talsvänstern missade chansen att gå samman med den växande miljörörelsen för de betraktade den som ”flummig”. Deras sekteristiska tänkande förmådde inte se att när miljörörelsen betonade mänskliga värden högre än vinstgivande produktion var det kritik direkt mot kapitalismens kärna. Miljörörelsen utarbetade också en alternativ ekonomisk plan, MALTE, för att bevisa att vi inte behövde kärnkraft.

Alla vänsterorganisationer var inte dogmatiska. Mindre grupper inspirerades på 70-talet av den engelska Lucasfabrikens förslag om hur man kunde ställa om till samhällsnyttig produktion. Och i till exempel Förbundet Kommunist fanns i början av 70-talet diskussioner om hur produktionen borde organiseras demokratiskt. Gramsci studerades och det fördes diskussioner om varför arbetarråden i Jugoslavien inte ledde till verklig arbetarmakt.

Trots att det skedde en hel del strejker i början av 70-talet kom den stora gruppen vänsteraktivister från den akademiska världen, ett faktum som man nogsamt undvek att diskutera, även om universiteten ibland kallades för akademikerfabriker. Analysen av samhället hade ersatts av leninistiskt testuggande. Utan förståelse av den egna verkligheten går det inte att formulera ett alternativ, värt att kämpa för.

Som Paul Mason skriver i förordet till sin bok Postcapitalism A Guide to Our Future: ”Det är frånvaron av ett tydligt alternativ som förklarar varför de flesta proteströrelser aldrig vinner.”