Debatt: Var är politikerna och medierna när arbetare dör?

Förra veckan begravdes Julia Markström 21 år, elektriker från Kiruna. Detta efter en av de större arbetsmiljöskandalerna i modern svensk industrihistoria. Julia dödsstörtade fem meter den 27 juli i LKABs kulsinterverk i Svappavaara. Det var en permanent anlagd gångväg som brast. 

Varför har ingen ställt de ansvariga till svars? Var är mediadrevet? Var är LO och partierna detta valår? De enda som agerat är Julias arbetskamrater som genomdrev ett 12 dygn långt skyddstopp – i själva verket en arbetsmiljöstrejk – och veto för att gå tillbaka till jobbet. 

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Detta var ingen vanlig gruvolycka. Det var inte naturkrafterna som åstadkom ett svårförutsägbart ras av bergmassor, det var inte en svårkontrollerad brand, det var inte någon entreprenör som var ansvarig, trots att Julia jobbade för en sådan. Den här gången kan inte LKAB skylla på någon annan.

Men deras omedelbara reaktion var den vanliga; ”nu ska vi utreda det här så att det inte händer igen”. Underförstått så betyder detta: ”nu ska alla jobba som om ingenting har hänt och vara tysta, vinsterna ska in och vi kollar om några år om det går att peka ut någon ansvarig. Det brukar gå bra, arbetsmiljöbrott är svåra att bevisa. Inte ens när hisslinorna brast med två döda som följd häromåret så fälldes någon för arbetsmiljöbrott. Vi avvaktar så kommer vi undan med det här också”.

IF Metalls lokala huvudskyddsombud slöt upp bakom LKAB och hyllade deras arbetsmiljöarbete.

De enda som fattade vad som stod på spel var arbetskamraterna i kulsinterverket, de som själva använder gångvägarna. De stoppade arbetet för omgående inspektioner av alla fasta anläggningar. Detta skyddsstopp genomdrevs trots LKABs motstånd och var i själva verket en vild arbetsmiljöstrejk.

Under skyddsstoppet kom det fram att trappor och gångvägar var rostskadade och flera spärrades av, samtidigt som LKAB och de fackliga ombuden upprepade i media att produktionen var på väg att startas upp. Lokalradion kunde berätta att de anställda uppmanats att ”iaktta försiktighet” i trappor och på gångvägar. Cynismen i detta är svåröverträffad efter att en människa dött på riktigt några dagar tidigare, på samma ställe.

LKAB:s gruvor i Malmfälten är EU:s hemmagruvor för järnmalmspellets. Denna järnmalm försörjer stålproduktion i länder världen över, bland annat Kina som regelbundet slår ned arbetarprotester och fängslar oppositionella. Den smörjer även Sveriges relation med den arbetar- och kvinnohatande diktaturen Saudiarabien. Förra året slog LKAB produktionsrekord med 22,9 miljoner ton järnmalm och redovisade en vinst före skatt på drygt 6 millader kronor.

Av detta gick nästan hälften i utdelning till statskassan. Samtidigt har bolaget bedrivit en kostnadsjakt som de anställda fått betala i form av bland annat förlängda arbetstider och olaglig övervakning i personalrummen. Att arbetsmiljöarbetet inte har skötts är också uppenbart i ljuset av vad som hänt Julia Markström.

LKAB är inte bara en vinstmaskin som planerar att borra sig ännu djupare i berget. Det är också ett high tech-företag, statligt ägt och ordföranden heter Göran Persson, före detta socialdemokratisk statsminister. 

För att inte Julia Markströms död ska ha varit förgäves är det Svappavaara-arbetarnas beslutsamhet att stoppa produktionen, genomdriva inspektionerna och sitt veto för att gå tillbaka till jobbet, som borde bli den nya modellen för arbetsmiljöarbetet i industrin.