Debatt: Dufvenius bjuder in andra kvinnor att bli ”pluskvinnor”

För en tid sedan såg jag ett par dansa och sjunga på TV. Jag kände igen den ena av dem. Den andra, mannen, visste jag inte vem det var och jag förstod inte numret. Det andades vansinne. Vad var det jag såg?

Nu har jag förstått att det var Christopher Wollters komma ut-dans som sändes. Komma ut som i att "beeing Mr Nice-bad-boy". En stor stund för skådespelaren.

Den fullskaliga operationen fick sin final i ett annat program, ”Skavlan & Sverige”, där skådespelarparets bok ”Välkomna till vårt äktenskap” presenterades. I boken berättas det om Wollters industriella otrohet av sin fru som pågått under tio år, om hennes förståeliga utbrott och ångest, och hur hon sedan förlåtit sin make.

Som forskare om kön, makt och våld är det omöjligt att inte reagera. Här sker en förflyttning som är både är intressant och oroande, och som har varit i loopen under några år med tradwife-trenden som fond.

Vi såg starten i Anna Björklunds konservativa könspragmatism, bland annat med boken ”Kvinnomanualen”: Jag vill vara hemma länge med barn, alltså är jag det. Jag syr mina kläder och vänder mig mot konsumtionssamhällets krav. Jag befriar mig genom att avstå pension, en del av samhällets förljugna krav på ”jämställdhet” där kvinnan är förloraren.

Nu har Julia Dufvenius presenterat nästa modiga val: Jag stannar.

Stanna. Trots tio års konstant otrohet.

Tio år av mindfuck med förlorade småbarnsår och ett omintetgörande av den egna kontakten mellan intuition och erkännande.

Att stanna är det, historiskt sett, absolut vanligaste för kvinnor i stora delar av världen. Inte som ett val, utan som ett villkor för själva livet. I andra delar av världen skapas berättelser som gör att stanna är det normala, trots existensen av val. Vi hör den berättelsen nu. 

Framför våra ögon skapas nu pluskvinnan, hon som har en positiv laddning i det könskulturella rummet. Hon som stannar för att hon är superstark – eftersom styrka hos kvinnor är nyckeln i vårt jämställda land.

Och styrka, har vi nu fått se, görs genom acceptansen av mannens våldsamma gränslösheter, som makan och maken reder och röker ut. Med hela sin kompetens och sitt mod har Dufvenius stått upp för sin rätt. Han har böjt sig. Varde jämställdhet.

Nu har en bok getts ut, och andra kvinnor bjuds in att följa efter. Kvinnor ska lära att se sig som starka genom acceptansen av våld. Våld som i att han under tio års tid underminerade en ung kvinna, en mamma, en partner, underminerade hennes förstånd och tro på sina sinnen. Tio år av mindfuck med förlorade småbarnsår och ett omintetgörande av den egna kontakten mellan intuition och erkännande.

Att mannen lyckas vända det till sympatier och plats i tevesoffan är sannerligen ett tecken i vår galna tid.

Paret gör gemensamt objekt av de kvinnor som varit involverade i Wollters könsumgängen.

Men vad hade hänt om paret inte fått skriva sin bok? Om Julia Dufvenius, likt de miljontals kvinnor runt om i världen som lever med sina mäns otroheter, hade behövt leva utan medial cleansing av det mörker han påfört deras allians, inklusive familjens liv? 

För frågan pockar – vad vill paret med sin bok? Behövdes ett offentligt nedgörande av de 80 kvinnor som varit nära Wollter och vars berättelser knappast ingår i den resa som paret nu vill visa upp för andra? Kvinnor som omsorgsfullt och betydelsebärande förklaras vara helt oviktiga. Null. 

Är detta den sista anhalten i resan för att kunna bli upprättad som fru? Jag tänker osökt på den kanske sannaste repliken som fälldes i DN Kulturs intervju: 

– Ska jag ge upp nu, när vi har chansen att få det bra? Ska någon annan få det här, så fan heller!  

Repliken ekar rakt in i det universum av valmöjligheter som står män till buds. Där står striden alltid mellan kvinnorna. Är inte det också undertexten i detta projekt? Att paret gör gemensamt objekt av de kvinnor som varit involverade i Wollters könsumgängen. Bara så får de frid.

Kulturellt och politiskt ser vi den förstående och starka hustrun lösgöra sig ur dimmorna för att bilda skola. Men kanske kommer någon av de andra kvinnorna om en tid att träda fram och ger sin bild. Kanske ger sig någon rent av till känna som megära? 

Jag väntar i alla fall på den större bilden av vad tio års runtknullande i ett patriarkat faktiskt gör med människor: kvinnor, mammor och familjer.