Debatt: Var är ilskan när förortens barn mördas?

Jag minns när jag träffade Eva Färjsjö för första gången. Jag var då ordförande för Skärholmens stadsdelsnämnd och minns att jag reagerade av att se hennes ansikte, det var inte många som kom på stadsdelsnämndsmötena som man inte kände igen. Hon begärde ordet, och frågade om vi kände till skjutningen som skett bara ett par gator ner? Vi nickade. ”Det var min son Oliver som mördades där,” sa hon.

Eva är en av många mammor jag träffat de senaste åren vars barn mördats. Det borde inte vara en återkommande företeelse, att barn och unga mördas i Sverige, ändå så fortsätter det att hända, och ändå förändras det inte.

Vi som bor i förorten reagerar varje gång ett barn mördas, men väntar fortfarande på nån form av nationell ilska. För visst är det inte normalt att unga mördas? Och visst ska det vara så att alla barn är lika mycket värda?

Det dödliga vapenvåldet ökar och fängelserna är fyllda. Hårdare straff är något många partier förespråkar. Som att det skulle lösa situationen. Trots att studier visar att hårdare straff inte stoppar rekryteringen, brottsligheten eller antalet brottsoffer så envisas de flesta politiska partierna i att presentera det som lösning. Lösningarna ska vara enkla att förmedla, populistiska. Men den här frågan är inte enkel, den är komplex, den kräver långsiktiga lösningar, lösningar som inte kan förklaras i en tweet.

För några dagar sedan ringde en lokalaktivist och bad om hjälp, två ungdomar har just lämnat ungdomsvården och vill återuppta sina studier. Den ena hade hunnit göra klart första året i gymnasiet, den andra skulle börja gymnasiet. Men de kom ut i fel tid, just nu kan de inte erbjudas platser för gymnasiestudier. Inte i det de vill plugga. Det här är ett av många problem som unga stöter på när de försöker vända på sina förutsättningar.

Skärholmen är en av de stads­delar i Stockholm där medelinkomsten är lägst, många har osäkra anställningar, så många som 20 procent av barnen når inte gymnasiebehörighet, många har sämre hälsa, trångboddhet är hög. Så vad är det vi behöver egentligen? Vad kan vi som samhälle erbjuda ungdomar så att de väljer en annan framtid än gängkriminalitet?

Kan vi som samhälle erbjuda dom en trygg ekonomi? Att föräldrar har säkra anställningar med god lön? Och ett hem där barn och unga har möjlighet att plugga i fred? Kan vi erbjuda tillgång till meningsfulla aktiviteter som unga har råd med? Kan vi stötta här och nu när barn och unga hamnar i kris?

De enkla lösningarna hjälper inte. Och hur mycket högerpartierna och regeringen än skjuter ifrån sig ansvaret så behöver vi mer resurser till skola, socialtjänsten, vård, jobb och boende. Problemet är då att resurserna måste omfördelas. Vi måste beskatta de rika mer, och dra ­tillbaka ineffektiva pengaslukande rut-bidrag till exempel. De måste våga utmana sina intresse­grupper. Annars går inte det här ihop.

Nu öppnar riksdagen återigen, under sommaren har fler unga mördats, fler föräldrar och vänner i sorg. Det här måste leda till ett nationellt brett arbete, det är brådskande. Vänsterpartiets övertygelse är att en stark, gemensamt finansierad och jämlik välfärd med en väl fungerande skola, fritidsverksamhet, vård, socialtjänst, låg arbetslöshet, billiga bra hyresbostäder och ett starkt socialt försäkringssystem är det bästa sättet att motverka klassamhället och att förebygga kriminalitet.