Sjukdomen covid-19 och den kris som pandemin bär med sig har drabbat samhällets alla områden, och vi vet att personer som utsätts för sexuellt våld redan innan krisen var en mycket utsatt grupp. Rapporten ”Det går inte att berätta för någon på riktigt” visar på en försämring av utsattas psykiska mående och en minskning av tillgång till stöd under pandemin. Storasyster föreslår därför en utredning av hur tillgången till stöd för personer som utsatts för sexuellt våld har tillgodosetts under pandemin.

Sedan 2012 har Storasyster stöttat personer som utsatts för olika typer av sexuella övergrepp. I vår nya rapport ”Det går inte att berätta för någon på riktigt” vill vi uppmärksamma vår målgrupps situation under pandemin. Rapporten bygger på en enkätstudie med 165 svarande, majoriteten kvinnor och tjejer.

Runt 50 procent av respondenterna uppgav att symtom som stress, ångest, oro, fysiska reaktioner, nedstämdhet/depression och sömnproblem hade ökat eller förvärrats under denna tidsperiod. Var tredje respondent hade stöd sedan tidigare och beskrev att covid-19-pandemin hade påverkat tillgången till det etablerade stödet. Förändringarna kunde handla om avbokade besök på grund av misstänkta covid-19 symtom eller att stödet gått över till video- eller telefonsamtal. Drygt hälften av respondenterna hade inte sökt stöd under de senaste fyra veckorna och denna grupp anser vi kan ha behov av att fångas upp om stödbehovet kvarstår när pandemin avtar.

Utsatthet för våld förvärras under samhällskriser och tillgången till stöd har för många i vår målgrupp begränsats under denna period. Det finns tydliga indikationer på att efterfrågan på stöd kommer att öka efter pandemin och vi ser därför att samhället måste ha beredskap för att ta hand om utsatta och deras behov av vård och stöd.

Vi anser därför att det är centralt att:

• Regeringen tillsätter en utredning av hur tillgången till stöd för personer som utsatts för sexuellt våld har tillgodosetts under pandemin. Storasyster ser behovet av en beredskapsplan inför framtida liknande samhällskriser gällande hur stödarbetet för personer som utsätts för sexuellt våld kan tillgodoses under och efter en pandemi.

• Inkludera ett könsmaktsperspektiv i de åtgärder som vidtas under covid-19-pandemin och i dess efterverkningar. Mäns och killars våld mot kvinnor och tjejer är ett hot mot demokratin, och är ett jämställdhets- och säkerhetspolitiskt problem oavsett om samhället befinner sig i en kris.

• Stärka tillgängligheten till vård och stöd i icke-akuta skeenden. Tillgänglighet till stöd och vård varierar beroende på var i landet man bor, vilket framkom i Sveriges Kommuner och Regioners kartläggning om vården vid sexuellt våld. Resurssätt de verksamheter som möter utsatta, särskilt i krisens efterverkningar. Kvinno- och tjejjourer kommer årligen i kontakt med tusentals utsatta och det är därför av stor vikt att dessa verksamheter har en stabil finansiering för att kunna möta utsattas ökade stödbehov.

• Lärare, fritidspedagoger och elevhälsoteam särskilt uppmärksammar barn och ungdomars mående när skolorna öppnar efter sommarlovet. De bör också agera i de fall där barn och ungdomar inte återvänder tillbaka till skolan efter sommarlovet. För många unga har hemmet varit en plats för studier under våren, och för en del unga har den även varit en plats för ökad våldsutsatthet. Skolan har ett ansvar att barn inte ska fara illa i samband med skolarbete. Skolan behöver därför vara extra lyhörd kring barns mående och ta ansvar för att erbjuda stöd till barn och unga som utsatts för våld.

• Utreda och tydliggöra arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön rörande anställda som arbetar hemifrån och som blir utsatta för våld och övergrepp i hemmet. Arbetsgivare behöver ha en förståelse för och kunskap om att någon av deras medarbetare kan vara utsatta/ha utsatts, både innan och under covid-19. Därför behöver arbetsgivare ha en öppenhet för att kunna erbjuda stöd genom att hänvisa den utsatta till adekvat vård eller behandling.