Debatt: Våld mot kvinnor som fredagsunderhållning

Vart går gränsen mellan underhållning, eller sexuell böjelse, och att skydda en maktgalen person?

På sociala medier trendar två dokumentärer just nu: den om artisten R Kelly och hans övergrepp och manipulation av kvinnor, och den om seriemördaren Ted Bundy. Som brukligt när saker trendar så innebär det att folk pratar om de här två serierna, över en kopp kaffe i lunchrummet eller över en öl, spelar egentligen ingen roll. När jag möts av trailern av båda, när jag får höra sammanfattningarna av dessa dokumentärer så fylls jag av en iskall kyla, och en förundran. Varför ska jag titta på två män som manipulerar och våldför sig på kvinnor? Vad finns det för lärorikt med detta? Varför intresserar sig folk så för den här typen av dokumentärer?

Att en dokumentär om R Kellys våld blir stor har sina skäl såklart. Människor har idoliserat honom. Men är det något kölvattnet av #metoo har lärt oss så är det just att alla människor – oavsett hur idoliserade de är – verkar vara benägna till samma slags brott som R Kelly. Han är inte ett undantag, han är ett exempel.

Jag har inte sett serierna. Jag vägrar, av en enda anledning: jag är kvinna, och att se på den här typen av dokumentärer är att återigen utsätta mig för ett övergrepp. Ett övergrepp på mig, på alla kvinnor, som är större än individer.

Min väninna hade en pojkvän som kontrollerade henne. Han manipulerade henne till att tycka att hon var ful, tjock, oattraktiv, korkad. De flyttade ihop och inga av hennes vänner fick komma på besök hos dem. Han sa åt henne hur hon skulle klä sig. Hon fick inte visa känslor utan gick till gymmet för att gråta ifred. Han bestämde vilka vänner hon fick behålla – de han gillade såklart. Han skötte hennes ekonomi, höll koll på alla hennes sociala medier-kanaler. Hon trodde det var vad hon behövde, att hon inte förtjänade något bättre.

En kvinnlig bekant berättade för sin dåvarande partner om att hon en gång blivit våldtagen. Då sa han att hennes historia gjort honom äcklad, och han vägrade ha sex med henne efter det för att hon var ”besudlad”. Ännu en bekant blev klockad av sin pojkvän. Han ringde henne om hon var fem minuter sen hem och anklagade henne för otrohet. Han tvingade henne att ringa upp alla sina manliga vänner och säga upp kontakten, och han slängde alla hennes urringade kläder.

Vad vi kvinnor hade gemensamt var att vi var rädda för att vara ensamma, men också för att såra våra män. Vi var rädda för att göra dem arga. Ingen av oss blev slagna, för det syns, men vi blev bestraffade, förolämpade, verbalt misshandlade. Vi blev nedbrutna, och totalt undergivna våra partners som utövade sin fulla makt över oss. Så fort någon av våra vänner oroligt påpekade att något var fel så gick man i försvarsläge. Det var aldrig männens fel. Det var vi kvinnor med dåligt självförtroende, som blivit ”räddade”. Tills vi till slut behövde bli räddade från våra män.

R Kelly och Ted Bundy är två extrema versioner av våld mot kvinnor, kan man tycka. Eller är de verkligen det när jag och många andra kan vittna om vad våra manliga partners har utsatt oss för? Samtliga av dessa män som jag känner till har varit svenska vanliga snubbar, oftast väl omtyckta, oftast väldigt charmiga och smarta. Jag kan inte låta bli att undra om dessa snubbar sitter och tittar på dokumentären nu och tar anteckningar.

Samtidigt sitter andra och ser på dessa program och blir mer eller mindre underhållna. Frossar över andra människors ångest och livsöden, över hur människans psyke fungerar, hur en psykopat kan manipulera andra. Förmodligen finns det någon sensmoral att lära sig här, en läxa eller reflektioner för publiken att ta till sig. Men vad jag saknar i detta är självinsikten, självkritiken, som behövs om man ska titta på den här typen av dokumentär. Vad gör vi åt våra egna män, i vår egna bekantskapskrets, i vår släkt, i våra relationer?

Jag har försökt driva samtal den senaste tiden med män om deras personliga upplevelser av våldtäkt. Alla blir obekväma och defensiva, vill oftast byta samtalsämne. Intressant nog är det samma män som sedan kan nämna dessa dokumentärer, som ett ”fenomen” som något ”intressant”. Jag kan alltså inte låta bli att fundera över detta: om det är så att när det kommer till sexuellt våld, eller kvinnovåld, kan man mycket hellre prata om det som något någon annan gjort – men så fort man pratar om personliga erfarenheter, och vad man själv kan göra, så tar modet och orden slut?

Eller är det kanske en bakvänd närhetsprincip som sker här, alltså att det är lättare att peka på vad någon annan gör för fel, istället för att fundera på vad man själv har för ansvar?

Vad har populärkulturen för ansvar här som släpper filmer, böcker, dokumentärserier om mäns våld mot kvinnor? Det kommer att komma en spelfilm om Ted Bundy. R Kelly blev skyddad i flera år, jag vet att folk börjat prata om Michael Jackson igen, och så har vi hela #metoo-härvan där stora kändisar som Johnny Depp skyddas.

Allt medan bilden av kvinnan som svag och undergiven, och mannen som manipulativ, aggressiv och känslokall upprepas och förstärks. Allt medan offren tvingas återuppleva sitt trauma via Netflix, SVT play, löpsedlar, sociala medier.