Karaktärsmord på ett mördat barn

I tisdags i förra veckan var jag i Uppsala för att bevaka det uppmärksammade trippelmordet som skedde på en frisörsalong i närheten av Vaksala Torg. Jag körde en livesändning i flera timmar medan polis kom och gick, tekniker tog bilder och folk stod i det tysta och undrade vad det var som hände i deras idylliska lilla stad.

Jag såg tre män som stod en bit bort och som hade varit där ett tag, så jag gick fram till dem. Det fanns volontärer från olika organisationer där för att stötta folk, men de här tre var lite annorlunda. De hade inga reflexvästar, utan såg bara oroliga ut.

Två av männen avvek, en blev kvar. Jag frågade honom om han hade varit där länge.

”Ja, tre, fyra timmar,” sa han med tom blick.

Jag frågade om han var där för att stötta folk, lite nyfiken på vad han faktiskt gjorde den kyliga kvällen.

”Jag tror att det är min son därinne.”

Jag blev stum.

I efterhand är jag lite osäker på exakt hur han uttryckte sig – jag trodde först att han hade sagt ”mina söner”, men det visade sig senare att den andra grabben som var på väg dit för att klippa sig inte hade hunnit dit när skottlossningen började.

Vad säger man till en pappa i ett sådant läge?

Jag sa till honom att jag hoppades att allt skulle gå bra för grabbarna och familjen och gick tillbaka till min kamera.

Runt klockan nio på kvällen när livesändningen var slut kom mannen – som jag numera vet heter Ismail – fram till mig.

”Har du någon mer information? Polisen säger ingenting till mig.”

Jag förklarade bäst jag kunde om hur polisen arbetar i ett sådant läge. Jag pekade på teknikerna och berättade hur de jobbar. Jag försökte förklara hur en identifiering av ett offer går till och att det kan ta lång tid beroende på situationen. Jag sa att polisen inte vill ge ett besked förrän det är hundra procent säkert att de kan stå för det. Det hjälpte föga. Ismail ville veta hur det hade gått för hans son och varför han inte svarade i telefon.

Han pratade med en kvinnlig polis. Hon sa inte så mycket mer.

Sanningen var att Ismails son Omar var död. I skrivande stund väntar familjen fortfarande på att få hem honom så att de kan begrava honom. Jag hade redan då en stark känsla att så var fallet men återigen – hur säger man något sådant till en pappa som letar efter sin son?

I söndags läste jag en intervju i Aftonbladet med Ismail och frun Anisa om sorgen efter dödsbeskedet, som familjen fick dagen därpå. En fråga och formulering fick mig att häpna:

”Enligt uppgifter till SVT misstänks trippelmordet ha kopplingar till den nätverkskriminella miljön,” stod det att läsa i Sveriges största kvällstidning.

”Det har kommit uppgifter om att er son hade kopplingar till gängkriminalitet, vad säger ni om de uppgifterna? Hade han kopplingar?”

”Han hade ingen sådan koppling, och vi misstänker inte att han var kopplad, nej. Han spelade fotboll förut och sedan slutade han och började träna på gymmet. Han hade en väldigt fin framtid och var väldigt snäll,” sa Ismail som svar på Aftonbladets fråga.

Min fråga till journalisterna på Aftonbladet och SVT är – vad är det för ”kopplingar” som ni syftar på, och hur verifierade ni dessa uppgifter innan ni ställde frågan till en sorgsen pappa och mamma i deras hem?

Det är väldigt lätt för oss journalister och för polisen att rikta anklagelser om ”kopplingar” till brottslighet mot folk som bor i vissa områden – men betyder det att den som konstateras ha sådana kopplingar är klandervärd eller på något sätt inblandad?

Jag ska ge er ett exempel. Från soffan där jag sitter och skriver den här texten kan jag se huset där en mördare växte upp. Han bodde där när mordet han numera sitter inne för skedde.

Han var min granne.

Om jag mördas imorgon, kommer journalister och polis att prata om mina ”kopplingar” till brottslighet?

Jag vet ärligt talat inte om Omar var brottsling eller inte, men i journalistisk mening gör ingen annan det i dagsläget heller.

För att kunna säga något sådant om ett mordoffer måste man både ha fått trovärdiga uppgifter och kunnat bekräfta dem innan man lägger ut dem.

Med andra ord måste man vara bergsäker innan man publicerar något sådant.

Men nu tror hela Sverige att Omar – Ismail och Anisas son – hade ”kopplingar” till gängkriminalitet, vilket för många är lika med att han får skylla sig själv för att han blev skjuten till döds i en stol i en frisörsalong i Uppsala.

Tiden lär visa hela sanningen, men då har media och Sverige gått vidare. Ingen kommer att komma tillbaka till Ismail och Anisa om det inte stämde och be om ursäkt. Omars ansikte kommer inte att stå på någon löpsedel med orden ”OSKYLDIGE OMAR MÖRDAD”.

Media och polisen går vidare, men det kan inte Omars familj – deras son är och förblir någon som hade ”kopplingar” till brottslighet, som om det i sig räcker för ett dödsstraff.

Kvar är Ismail, Anisa och Omars fem syskon, nedtyngda av ett rykte som spridits av media och polis om att deras son och broder var kriminell, när de som kände honom bäst trodde att han var en vanlig grabb som älskade fotboll och ville bli flygtekniker.

Det visar bara att vissa grupper i Sverige är utsatta och maktlösa, och tillhör man någon av dessa grupper kan man utsättas för ett karaktärsmord, även efter att man har mördats på riktigt.

Så ska det inte vara.