Debatt: Vad liberaler måste lära av populisternas budskap

Populism anses oftast vara ett negativt, kortvarigt och omstörtande fenomen. Detta beror delvis på att populisterna som var aktiva efter andra världskriget oftast var amatörer. Men på senare tid har ett antal auktoritära partier börjat locka donatorer, kampanjledare, advokater och politiker till sin sak. Dessa supportrar har helt ändrat spelplanen och fått deras aktiviteter att se mer professionella då de hjälpt dem få in foten i institutioner för socialisering, gett dem tillgång till internationella kontakter och utrymme att bygga geopolitiska allianser.

Liberaler, som ofta ägnar sig åt självbestraffning, har erkänt många av de politiska misstagen de tidigare begått. Ignorerade national­känslor och känslokall behandling av globaliseringens förlorare står högt upp på listan.

Men de fortsätter att pendla mellan två lika farliga strategier. Den första är att fokusera på problem som påverkar väldigt små grupper i samhället. Den andra, som ofta tas i bruk efter att den första visat sig vara katastrofal, är att bygga på antagandet att ­vanliga medborgare bara bryr sig om ­materiella förhållanden.

De skulle kunna lära sig ett och annat av sina motståndare. Till exempel lyckas populister fånga medborgarnas fantasi med hjälp av energiska debatter om framtiden: en framtid full av apokalyptiska faror. Att använda rädsla har ett dåligt rykte, men det är en legitim strategi. Om politik har något syfte så är det ju just det – att hjälpa oss undvika framtida katastrofer.

Den främsta katastrofen populister förutspår är multikulturell konflikt och förlust av den nationella identiteten. Många medborgare anser att dessa faror är verkliga och, trots att de är kritiska till den auktoritära rörelsen, ser ofta sitt lands auktoritära uppror som en motvikt till snabba sociala förändringar.

Den antipopulistiska dialogen har idag en likvärdig fara: klimatförändringen. Men även om de politiska konsekvenserna, som föds ur rädslan för en snabb förändring av klimatet, blir ännu starkare så är vi inte i närheten av att omstrukturera vår politiska sfär. Oron för klimatet motiverar de yngre ­generationerna och inte de äldre. Detta är ett problem eftersom unga, i många länder, i stor utsträckning väljer att inte rösta, och för att det finns för få av dem.

Detta medför en ytterligare ­konsekvens – att den universalistiska och kosmopolitiska ­dialogen, som välkomnas av de yngre generationerna, sannolikt kommer fortsätta äga rum i den nationella politikens utkanter ett bra tag till.

Nationella identiteter är här för att stanna, och liberaler måste påminna folk om den fundamentala kompatibiliteten mellan liberalism och patriotism.

För att nå den genomsnittlige invånaren måste liberaler förklara hur personlig säkerhet och kulturell kontinuitet kommer bevaras i framtiden. De måste också peka ut auktoritarism som orsaken till konflikt, snarare än lösningen. Det kan ligga ett dramatiskt scenario framför oss, med kulturella och interkulturella sammanstötningar, men de som möjliggör en sådan framtid är desamma som uppger att de är de som är mest oroliga för den – populister som Matteo Salvini, Marine Le Pen, Viktor Orban, Narendra Modi och Donald Trump.

En annan aspekt där liberaler kan ta lärdom av populister är självaktningens retorik. Trots att hänvisningar till nationell suveränitet kan vara egennyttiga så lyckas man genom att skydda korrupta ledare från kritik om att de upphöjer sig själva, om kränkningar av mänskliga rättigheter och för att de gör försök att inskränka pressfriheten, måla upp en bild för väljarna att man inte är någon som tar order eller viker sig för opersonliga sociala processer.

Viktor Orban underhåller till exempel myten om att Central­europa är en region som kan förnya Europas politik och fortsätta framåt utan att vänta på Bryssel. Innehållet i sådan retorik är reaktionärt, men formatet har enorm potential.

Det bästa tillvägagångssättet för liberaler är att stå fast vid sina fundamentala värderingar, såsom frihet. Att skydda friheten representerar att man förkastar den extrema högern, men även den extrema vänstern. Det stämmer att liberaler borde ta frågan om jämställdhet på större allvar än man gjort förr, men de bör också öppet säga att det är oacceptabelt att tvinga på folket radikala visioner av social ­rättvisa, samtidigt som man begränsar deras yttrandefrihet, även om detta kommer från välmenande, unga och progressiva personer. De borde fortsätta påminna oss att respekt för varandra är en dygd, men att man har rätt till att yttra sig även om man inte gör detta med respekt.