Debatt: Ungdomsförbunden måste ta ansvar för republikfrågan

Republikfrågan har starkt stöd bland unga väljare. Flera opinionsundersökningar visar att den yngre generationen inte uppfattar monarkin som förenlig med ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Trots detta saknas republikfrågan i den politiska vardagen. De stora ungdomsförbunden som redan har tagit ställning för republik – alltså SSU, Ung vänster, Grön ungdom, Luf och Cuf – ännu inte gjort frågan till en aktiv del av sin politik. Detta är ett svek mot både medlemmarna och den demokratiska princip de säger sig försvara.

Att vara för republik i ett idéprogram räcker inte, politisk övertygelse måste också leda till politiskt agerande. Så länge frågan göms undan i interna dokument och aldrig förs ut i offentligheten lämnas fältet fritt för de konservativa krafter som vill bevara status quo. Republikmotståndet upprätthålls inte av folklig kärlek till kungahuset, utan av tystnad från dem som borde stå upp för något annat.

Att stå upp för republik handlar inte om symbolpolitik, utan om att välja demokrati framför arvsmakt.

Monarkin bygger på arv, inte förtjänst, och skapar ett undantag från grundläggande demokratiska värderingar. Kungafamiljen åtnjuter privilegier som ingen annan grupp i samhället utan att ställas till svars genom allmänna val. Detta är inte förenligt med en rättsstat där alla ska vara lika inför lagen och ha samma möjligheter.

Det är ungdomsförbunden som i praktiken representerar framtidens politik och har därför ett särskilt ansvar att driva på förändring, särskilt i frågor där de har en tydlig ideologisk linje. Om de inte lyfter republikfrågan i sitt opinionsarbete, inom sina moderpartier eller i samhället i stort bidrar de till att frågan marginaliseras, vilket också har skett när både Liberalerna och Centerpartiet inte är för republik. Att stå upp för republik handlar inte om symbolpolitik, utan om att välja demokrati framför arvsmakt.

SSU, Ung vänster, Grön ungdom, Luf och Cuf behöver därför omedelbart börja integrera republikfrågan i sin kommunikation, sin politik och sina kampanjer. Den som säger sig stå för jämlikhet och demokrati kan inte samtidigt vara tyst när monarkin tillåts stå över båda.