Debatt: Trösklar av ensamhet under karantäntider

Låt oss prata om olika typer av ensamhet i karantäntider.

Inom socialantropologi finns ett begrepp som kan beskriva vad många upplever just nu; liminalitet. ”Liminality” på engelska, från latinets ord för tröskel, beskriver det tillstånd av mellanrum som uppstår mellan olika livsfaser. För över hundra år sedan myntade A. van Gennep uttrycket i verket ”Les rites de Passage” som beskriver övergångs­riter utifrån tre stadier; före, övergångsperiod och efteråt. En övergångsrit innebär att ens sociala status och vardag förändras, exempel­vis resan från barndom till vuxenliv med utmärkande ceremonier som konfirmation och studentfirande.

V. Turner utvecklade dessa teorier med fokus på mitt-i-mellan-perioden, transition. Han menade att liminalitet präglas av social osäkerhet på flera plan - både fysiskt, psykiskt, emotionellt och i förhållande till ens livssituation. Det kan till och med handla om hela samhällsgrupper som lever ”in betwixt and between”, alltså i ett slags vakuum som tar sig uttryck i att de saknar tydliga markörer som yrkestitlar och andra sociala statuspositioner. 

I och med den pågående coronakrisen är stora delar av samhället i ett ”in betwixt and between”, det kommer finnas ett före och ett efter covid-19, exakt hur återstår att se. På ett individplan upplever nog många liminalitet just nu, en orolig känsla av att hänga i luften. Sociala medier svämmar över av berättelser om hur det är att plötsligt arbeta hemifrån och inte röra sig fritt i diverse sammanhang. Två veckor själv på hemmaplan kan för många vara en psykiskt påfrestande utmaning som de inte är vana vid, som rubbar ens inre självkänsla och balans.

Därför vill jag lyfta fram de som redan innan corona levde i mellanrum, de som har liminalitet som vardag, de som står på trösklarna.

En folksjukdom i skymundan är ensamhet, utifrån engelskans ”loneliness” snarare än ”being alone”, med alarmerande psykisk ohälsa som följd. I Sverige beräknas 300 000 personer vara socialt isolerade, vilket innebär att ungefär fyra procent av befolkningen bor själva och inte träffar anhöriga, vänner eller bekanta oftare än ett par gånger i månaden. Social isolering är lika skadligt för hälsan som alkoholism och att röka nästan ett paket cigaretter om dagen och kan öka risken att dö i förtid med 50 procent. I normen ryms inte ensamhet, särskilt inte ofrivillig, då det ses som en indikator på att personen i fråga har ”misslyckats” eftersom alla förväntas ha arbete och ett överflödigt socialt liv. Men det finns många skäl till att det inte är så för alla. 

Så till er som nu upplever en ny typ av ensamhet i form av karantän och hemmakontor: kan ni spara känslan ni har nu till era inre arkiv för att sedan, när det här stadiet har gått in i nästa stadie, bättre kunna förstå och öppna upp för oss andra som lever ”in betwixt and between”.

Kan lärdomarna innebära att fler kan jobba hemifrån med flexiblare schema i framtiden? Att fler möten kan ske på distans så personer med funktionsvariationer får större möjligheter att delta i både den privata och offentliga sfären? Att arbetsmarknaden bjuder in en större mångfald av personal och erfarenheter eftersom idén om hur ett kontorsarbete bör vara förändras? Att uppsjöarna av kommunikation online som nu sprider sig även kan involvera de som inte redan har etablerade nätverk? 

Tänk så fantastiskt det vore om vår gemensamma övergångsrit i form av coronakris leder till att sänka trösklarna för gemenskaper. För ur kriser kommer fågeln Fenix, eller som Turner skrev om liminalitet; att tvärtemot vad det kan verka, behöver liminalitet inte vara något negativt. Snarare kan liminalitet ses som själva grogrunden för nya möjligheter, idéer och relationer.