Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Total tystnad kring Sveriges Nato-insats i Libyen

Flygspaningsbild över centrala delarna av Tripoli i Libyen, den 23 augusti 2011. Bilden kommer från ett svenskt flygförband som ingick i den NATO-ledda insatsen. Sverige deltog med spaningsplan och personal mellan mars och oktober 2011.
Flygspaningsbild över centrala delarna av Tripoli i Libyen, den 23 augusti 2011. Bilden kommer från ett svenskt flygförband som ingick i den NATO-ledda insatsen. Sverige deltog med spaningsplan och personal mellan mars och oktober 2011. Bild: Foto: FL02/Försvarsmakten/HO.

Dagens ETC.

Tio år efter att Nato med Sveriges hjälp störtade Muammar Khadaffi är Libyen i fullständigt kaos. Men Försvarsmakten tycker fortfarande att insatsen var lyckad. Var själva syftet med Sveriges hjälp att hamna i Nato:s finrum, undrar professor Pär Salander.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Under den arabiska våren 2011 deltog Sverige i den Natoledda interventionen i Libyen. Både med JAS-spaningsplan men även i psykologiska påverkansoperationer. Natos generalsekreterare Fogh Rasmussen utvärderade insatsen som ”en succé”. Och sa att ett ”nytt Libyen” fått frihet, mänskliga rättigheter, demokrati. Försvarsmakten sammanfattade att man ”levererat ett mycket bra resultat”. Sedan: tystnad. Vad hände egentligen?

Vid tiden för interventionen var Libyen å ena sidan en hård militärdiktatur, men å andra sidan en av kontinentens rikaste länder vad gäller olja-, gas- och grundvattenreserver. Muammar Khadaffi var en ledande förespråkare för pan-afrikanism och en nagel i ögat för västs intressen i regionen.

I början av 2011 övergick demonstrationer mot förtrycket och spänningen mellan olika folkgrupper i öppna stridigheter. Enkelt uttryckt stod den mer arabiska och muslimska östra delen mot den mer afrikanska Khadaffi-lojala västra delen. Frankrike, Storbritannien och USA drev igenom en FN-resolution som gav mandat för upprättandet av en flygförbudszon utifrån det humanitära ”ansvaret att skydda” civila. Upprorsmännen påstod att Khadaffi urskillningslöst dödat civila, att regimen flög in mängder av afrikanska legoknektar och att Benghazi i östra Libyen stod inför ett blodbad.

I dag vet vi att dessa påståenden inte stämde. Det fanns ingen täckning för att Khadaffi urskillningslöst dödat civila och enligt bland annat FN:s människorättsråd fanns heller inte grund för att han anlitat mängder av legoknektar. Efter några dagars beskjutning hade Nato-alliansen skapat flygförbudszonen. Men man fortsatte att bomba i sju månader och tillsammans med rebeller genomförde man ett regimskifte genom att mörda Khadaffi. Detta syfte fanns högst sannolikt med redan från början. USA, Storbritannien och Frankrike hade alla tidigare iscensatt attentat mot honom. Interventionen blev nu ett brott mot FN-mandatet, FN-stadgan, Genévekonventionen.

Vi vet också att Nato:s agerande öppnade upp en dammlucka för förföljelser av afrikanska gästarbetare som falskeligen utmålades som lego­knektar. Human Rights Investigation talade om etnisk rensning och folkmord av svarta i Tawergha. FN:s människorättsråd beskrev det som en spökstad. Afrikanska Unionen protesterade för döva öron.

The Guardian sammanfattar: ”Nato har inte skyddat civila utan ökat antalet dödsoffer”. Uppskattningsvis var det 30000 döda. Sirte, Khadaffis hemstad, beskrevs som det sönderbombade Grozny. FN:s människorättsråd har rest frågan om inte Nato borde ställas inför domstolen i Haag

Libyen är idag ett sönderslaget land med två stridande regeringar och okontrollerade milisgrupper med inslag av radikal islamism. Kaos utnyttjas av andra länder och FN räknar med att där i dag finns 20 000 utländska soldater. Horace Campbell, professor i afro-amerikanska studier i New York, utvärderar insatsen som ”ett katastrofalt misslyckande”.

Försvarsmakten talade däremot om ”ett mycket bra resultat”. En av Jas-piloterna har stolt berättat att man spanade på bombmål åt Nato så skickligt att man ”hamnade i finrummet” (P1, 26/1 2020). Kanske är det just detta Försvarsmakten menar? Alltså att relationen till Nato fördjupades. Det har passerat tio år och det är svårt att inte ta regeringens tystnad som uttryck för att man instämmer i ”ett mycket bra resultat”. Det är i så fall ett politiskt och moraliskt haveri: operationen var lyckad men patienten dog.

Pär Salander, professor emeritus, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

00:00 / 00:00