Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: Terror är fel väg till fred

Dagens ETC.

När det är rimligt och, ja, också försvarbart, att offra oskyldiga människoliv för en högre sak– då går socialismen arm i arm med fascismen, skriver Ulf Öfverberg i en kritisk kommentar till Kajsa Ekis Ekmans ledare om Israel och Palestina.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Läs övriga inlägg i debatten: Kajsa Ekis Ekman: Maktspråket bakom rapporteringen av Palestina och slutrepliken: I huvudet på apartheids försvarare

Kajsa Ekis Ekmans världsbild är manikeisk; det är ont mot gott, förtryckare mot förtryckta, svart mot vitt. Men ofta är verkligheten mer komplex än så.

Ledaren ”Maktspråket bakom rapporteringen om Palestina” (24/10) rör sig på tre nivåer. Den första är det Kajsa Ekis Ekman säger: Israel är en terrorstat. Palestinierna är förtryckta. Israel styrs av fundamentalister. Detta hörs ofta från vänsterhåll. Inget nytt där.

Det andra nivån är det hon inte säger. Inte ett ord om att Israel faktiskt är det enda land i regionen där prideparader kan hållas därför att landet är en demokrati. Inga ord om att palestiniernas ledargarnityr är genomkorrupta. Kompakt tystnad råder också om det judehat som florerar och aktivt understöds av Fatah. Inget om Hamas nazi-inspirerade islamism eller att Hamas drivkraft är patologisk antisemitism och att de är emot all fred med Israel.

Inte heller nämner hon att palestiniernas ledare flera gånger har avvisat fredsförslag. Först i Camp David 2000. Åtta år senare avvisades dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmerts förslag, som skulle kunnat skapa en palestinsk stat till 99,3 procent efter 1967 års gränser. Och då frånser vi det historiska faktumet att palestinierna kunde haft en egen stat om de valt fred istället för krig enligt FN:s delningsplan 1947. Men varför bry sig om historia om den inte passar in i den marxistiska revolutionsretoriken?

Den tredje nivån är det som Kajsa Ekis Ekman egentligen säger: Bakom formuleringarna lurar en revolutionsromantik värdig Che Guevaras pro-Sovjetiska totalitära linje; allt för revolutionen och gärna ta med mig så många offer som möjligt: ”when I go down”. En dödskult omsatt i revolution, en drivkraft som är väl representerad hos Hamas och Hezbollah för att inte nämna IS.

Hos Kajsa Ekis Ekman finner vi inga förbehåll mot att unga palestinier, ibland mycket unga – barn, hugger ner andra barn, judiska barn, och alla som slumpvis råkar vara närmast till hands när terrorn sker. Tvärtom. I ledaren möter vi istället en oförblommerad förklaring till varför det sker: det är ”förtrycket” och ”slavägarmentaliteten”. Och inte bara en förklaring utan också en rimlighet. Knivterrorn mot oskyldiga civila blir därmed inte bara förståelig utan också rimlig.

Och det är här som anständighetens gräns överträds. När det är rimligt och, ja, också försvarbart, att offra oskyldiga människoliv för en högre sak, nämligen befrielsen och revolutionen från eller mot det påstådda israeliska förtrycket – då går socialismen arm i arm med fascismen.

Men kanske vi inte ska förvånas. Hela 1900-talet var ett långt exempel på hur kommunism och fascism/nazism skövlade den europeiska kontinenten och mer därtill. När nackskotten ljöd spelade det ingen roll för offren om förövarna hade röda eller bruna uniformer på sig.

Jag väljer dock att tro att det bland palestinierna, precis som bland israelerna, finns åtskilliga som fortfarande tror på förhandlingar som vägen till fred. Förhandlingar istället för terror. Även om Kajsa Ekis Ekman inte tycks dela den tron.