Debatt: Tänk om tallarna får stå kvar

Mitt i semestern upptäckte några upprörda öbor att 55 välvuxna tallar (av 130) i parken vid Bratten på Styrsö, eller skogen Arbores, var nymärkta för fällning. En intensiv mailväxling uppstod med styrelsen för Sällskapet Arbores, som är en stiftelse, som bildades 1886 för att plantera skog på den då nästan kala ön och som numera förvaltar parken. Styrelsen försvarar hårdnackat, att man vill tillmötesgå några fastighetsägare söder om parken, vilka önskar fälla dessa träd. Man är tacksam för att medlemmar vill finansiera avverkning i Skogen. Man vill ersätta tallarna med ek, som man anser är ursprungsträdet på ön och som är ”trevligare”. Upprepade, elaka rykten på ön vill dock förmedla, att det är utsikten, som man är ute efter med fällningen av tallarna.

Med anledning av detta har jag som boende granne med skogen i mångas intresse gjort en enkel, snabb ”utredning” för att klargöra både otydligheter och felaktigheter, som framkommit i debatten.

Skogen på endast några hektar är en blandskog, där cirka 2/3 av ytan är ren lövskog med bok, asp, ask, björk, ek, lönn, al, alm, körsbär, rönn, oxel, vildapel, och 1/3 är tallskog med inslag av lövskog. Med etablerad metodik har jag åldersbestämt främst tallarna. Två mäktiga svarttallar kan bedömas ha en ålder, som stämmer med Sällskapet Arbores stiftande 1886, alltså 130 år gamla.

De övriga cirka 130 vanliga tallarna är de flesta från den stora planteringen 1906–1907, då man med hjälp av skolklasser från Göteborg satte 76 500 plantor, mest tall och gran, men även ek, björk, ask, lönn och rönn. I särskilda planteringar som i alléer förekom även alm, lind, och oxel.

Syftet med planteringarna var att göra ön grön igen. Bilder från tiden för Sällskapets bildande 1886 visar att ön i stort sett var kal.

När landet höjde sig ur havet efter istiden var björk och tall de första träden, som efter tundran vandrade in från Danmark, då sammankopplat med den svenska landmassan. Långt senare, när klimatet förbättrades omkring 8.500 år f. Kr., började hassel, ek, lind, alm, ask blanda sig in i skogsbeståndet. Man anser att de större öarna var väl bevuxna med blandskog, när människan blev bofast.

Men skogen konsumerades till hus, skeppsbyggnad och bränsle, bland annat till trankokerierna.

En anledning till att flertalet träd, som planterades, blev barrträd var att man år 1890 påbörjade det som senare kom att bli det legendariska Kustsanatoriet på Skäret. Barnläkaren Peter Silfverskiöld (1854–1940), överläkaren på Kustsanatoriet, kom att tillsammans med Sällskapet Arbores stiftare, bankmannen Gustav Årre (1849–1924), engagera sig hårt i arbetet med planteringarna på ön. Silfverskiöld var ordförande i Sällskapet 1899–1909, således under perioden med de omfattande planteringarna.

Kopplingen till tuberkulos är intressant och tydlig. Barrträdens läkande inverkan på sjukdomen hade noterats tidigt, och sanatorier över landet placerades gärna i barrskogsområden, helst vid kusten. Redan 1892 kom i den vetenskapliga tidskriften Lancet den första rapporten, som visade att ozonet, O3, som bildas särskilt rikligt av just barrträd, hade en gynnsam inverkan på tuberkulos-infekterade lungor. Sol och frisk luft bidrog. Kirurgiska ingrepp i lungorna användes för att motverka spridning. Rationell behandling av folksjukdomen kom först i mitten av 1900-talet.

Silfverskiölds entusiasm för plantering av barrskog var alltså även ett led i hans professionella verksamhet som chef för Styrsö Kustsjukhus, där man vårdade tuberkulospatienter.

Jag har haft hjälp av två skogsutbildade sakkunniga på kort besök. Rent allmänt är tallbeståndet mycket friskt och utan tecken på röta. För att vara vanlig tall och endast 110 år är träden välvuxna och stora jämfört med ordinär tallskog, troligen på grund av gynnsamma växtbetingelser med mycket ljus. Lite stormskador i några av trädens kronor inverkar inte menligt på livskraften. Tallar i produktiv odling står normalt tätare än i denna skog. Ingen omfattande gallring av tallskogen är därför nödvändig.

Man synade även lövträden, som dominerar i Skogen, och ansåg dem bristfälligt underhållna. Ett lövträd som ek eller bok har i vuxet och skogsvårdat tillstånd oftast en betydande lövkrona för sin optimala tillväxt. De enskilda träden bör därför ha en större yta omkring sig än tall. Området åt nordost mot Josefsons fastighet och Arboresstugan saknar nästan alla egentliga kronor, många ser ut som smala vispar som tränger sig upp mot varandra. De borde ha gallrats ordentligt i ett tidigt skede.

Man bör även uppmärksamma livscykeln. Fäller man skog för att plantera nytt tar det två-tre generationer människa innan man får tillbaka fullvuxen skog.

Skogsmyndigheter med flera kan inte förhindra att en ägare fäller sin skog om hen vill, förutsatt att inget annat gäller.

Emellertid föreligger inte denna frihet i detta aktuella fall, eftersom Stiftelsens stadgar och intentioner samt bakgrundshistoria starkt talar emot en sådan aktion.

Sällskapets syfte och målsättning framgår tydligt både av historien återgiven i arkiven och gällande hemsida med stadgar och allmänna formuleringar.

”Förutom vård och skötsel av vårt gröna arv har föreningen vidgat engagemanget till att även förvalta arvet av traditioner och trivsel på ön, till glädje och nytta för såväl bofasta som sommargäster.”

”Två gånger varje år, vår och höst, samlas vi kring Sällskapet Arbores ursprungliga tanke och syfte, nämligen att vårda och värna om skogsbeståndet på vår ö.”

Skogen är ju en blandskog, som är grön även vintertid. Härmed skapas en bred skogskänsla året om.  När människan blev bofast här var det blandskog hon först bodde i. Men ursprungsträden på ön var björk och tall. Marken åt sydost med bergigt underlag, där många av tallarna står, lämpar sig sämre för välvuxen lövskog.

Att fälla de märkta cirka 55 tallarna har ingen skogsvårdsmässig motivering och går emot Stiftelsens ursprungliga intentioner och historia. I generationer har Sällskapet upprätthållit sin pietetsfulla tradition. Det måste vara medlemmarnas uppgift att värna om detta.

Promenaderna för många genom Skogen till och från färjan blir även en skönhetsupplevelse. Dessa välvuxna, ovanligt vackra tallar visar upp sig mäktigt i olika dagrar och skulle säkert ha lyckliggjort Silfverskiöld och Årre, om dessa pionjärer hade fått möjlighet att vandra runt så här 100 år senare!

Karl Anders Karlsson, professor emeritus, Tidigare institutionschef vid Sahlgrenska Akademin