Debatt: SD ska ha tack för att Sverige kan få en vettig energipolitik

Socialdemokraternas försök att få till stånd en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken stupade på att Sverigedemokraterna inte ville ha bort energifrågan från valrörelsen 2026. I detta har SD gjort landet en tjänst – vi har nu möjlighet att efter valet istället bilda majoritet för en verklighetsförankrad energipolitik, och skapa förutsättningar för en snabb elektrifiering av transport- och industrisektor. Något Tidöregeringens energipolitik faktiskt med kirurgisk precision motverkar.

Att få till stånd långsiktiga spelregler för energisektorn är i grunden nödvändigt. Den breda energiuppgörelsen 2016 var därför mycket välkomnad av branschen och ledde i praktiken till några år av snabb utbyggnad av förnybar elproduktion. Sverige befästes med det som en stor nettoexportör av el, med EU:s lägsta elpriser och ett av de mest stabila energisystemen. Detta har bidragit till att trycka bort fossil elproduktion på kontinenten, men också gett förutsättningar för den elektrifiering som är nödvändig i Sverige för att få bort fossil energi från industri- och transportsektor.

Nästan alla ansökningar om havsbaserad vindkraft har fått tummen ner av regeringen.

Men Ebba Busch (KD) ville göra energipolitiken till en politisk stridsfråga, och såg till att Kristdemokraterna lämnade energiöverenskommelsen. Efter regeringsskiftet 2022 har nyinvesteringarna i förnybar elproduktion i princip stannat av helt, och nästan alla ansökningar om havsbaserad vindkraft har fått tummen ner av regeringen. 

Regeringens politik är att hellre ha statligt finansierad ny kärnkraft i framtiden än privat finansierad utbyggd elproduktion här och nu. Detta trots att industrin är tydlig med att ökad elproduktion i framtiden inte är det som skapar förutsättningar för de nödvändiga investeringar som behöver göras nu för att elektrifiera industriprocesser. 

Resultatet blir att sådana investeringar skjuts på en oviss framtid, att beroendet av fossil energi kvarstår och att koldioxidutsläppen därmed inte minskar i den takt som är nödvändigt om vi ska klara klimatmålen. Den politiska visionen om ny kärnkraft har därmed blivit ett klimatpolitiskt sänke, istället för att vara en pusselbit för att stärka klimatpolitiken.

Energiministerns argumentation har varit att Sverige har för stor andel förnybar elproduktion, och att den förnybara elproduktionen därför måste kombineras med utbyggd kärnkraft. Detta trots att hon i detta motbevisas av både bransch och forskning. Den så kallade ”väderberoende” elproduktionen – sol- och vindkraft – kan med fördel kombineras med energilagring. Vatten kan pumpas upp blåsiga vinterdagar när vindkraften går för fullt för att utnyttjas dagar det blåser mindre. Batterier kan laddas och vätgas produceras när när solcellerna levererar mer el än vad som behövs under sommaren. 

Att nå 100 procent förnybar energi är inte ett tekniskt problem. Det är inte ens ett ekonomiskt bekymmer. Det är enbart politiken som står i vägen. När beskedet är att ny kärnkraft under många decennier ska få kraftiga subventioner snedvrider det konkurrensen och minskar intresset för privata investerare att bygga ut förnybar elproduktion. Men även befintlig elproduktion drabbas när marknadskrafterna slås ur spel. Ironiskt nog kan den befintliga kärnkraften vara den som först konkurreras ut om ny kärnkraft kommer på plats med det subventionssystem som regeringen tagit fram.

Ett långt bättre alternativ än att garantera en fast statlig subvention till ett dyrt produktionsslag vore att baka in elproducentens bidrag till kraftsystemet i elpriset. Då skapas ett helt teknikneutralt energisystem där inga fossilfria alternativ stängs ute. Frågan om ja eller nej till ny kärnkraft är då överspelad. Låt därför valrörelsen handla om hur vi snabbast möjligt kan fasa bort all fossil energi – det vill säga inte nöja oss med 100 procent förnybar elproduktion, men också få upp tempot i omställningen av transport- och industrisektor.