Debatt: Palestinarörelsen ska inte anpassa sig till ängslig medelklass

”Intifada, intifada!” Ropen ekar över Odenplan. Trummorna dånar, flaggorna piskar i vinden. En man vrålar så att rösten spricker, hans ansikte förvridet av uppgivenhet och frustration.

Bredvid mig står en bekant som jag lyckades dra med mig, hennes första demonstration någonsin. All heder åt henne för att hon ens följde med. Men lagom till att slagorden skär genom luften har hon redan sökt skydd på kaféet på andra sidan gatan, som om orden själva knuffade henne dit.

Kvar står jag. Och de andra: de vita svenskarna som jag krokat arm med sedan jag som 19-åring lyfte upp det där första biblioteksexemplaret av ”Kapitalet”  (förresten, en sådan tragedi att motståndet mot detta århundrades värsta brott mot mänskligheten blivit en fråga om höger och vänster). Och längst fram: alla med invandrarbakgrund. Med sina trummor, sina oslipade tal, sin vrede och sin sorg.

Några förbipasserande skrattar åt dem. En del himlar med ögonen åt den så kallade kryckmannen, som med en Palestinaflagga i varje hand rusar runt och hamnar i bråk med allt och alla.  Till och med Jan Guillou, som alltid varit en lojal Palestinavän, gud välsigne hans röst, har beklagat sig över bristen på disciplin i rörelsen:

”Man kan beklaga att Palestinarörelsen ännu inte uppnått den gamla FNL-rörelsens disciplinära ordning för att hålla idiotier av det slaget borta.” 

Någon annan klagar på en grön flagga som skymtats någonstans i folkhavet. Falska anklagelser om antisemitism haglar tätt, inte minst från vänsterhåll. 

Många stämmer in i kritiken: demonstrationerna borde ”städas upp”, talarna väljas med omsorg, annars vågar inte ”vanliga svenskar” – de med inflytande och makt – dyka upp.

Men vad är det för nonsens? Att personer, som aldrig blivit fördrivna från sina hem eller sett dem jämnas i marken, som aldrig bevittnat sitt hemland pulveriseras framför sina ögon, som aldrig förlorat familjemedlemmar till bomber och till svält, ska tala om för palestinier i diaspora hur deras känslor och politiska sympatier får lov att uttryckas? 

Vem bryr sig om en grön flagga i en demonstration med 10 000 personer?

En solidaritet som kräver att rörelsen paketerar sitt motstånd i en form aptitlig för svensk medelklass, är inte sann solidaritet. 

Israel bedriver ett förintelsekrig i Gaza. Bebisar ligger döda på gatan, fångade i kikarsikten hos de grymma IDF-soldaterna. Barn ligger på hustak, sprängda itu. Vattenreningsverk sprängs och ambulanspersonal avrättas framför våra ögon. Hela Gazas befolkning svälts och Sveriges regering vägrar envist ge pengar till UNWRA, rädda att förarga rasisterna dom sålt sin själar till. 

Vem bryr sig om en grön flagga i en demonstration med 10 000 personer, i ljuset av det helvete som just nu utspelar sig i Gaza? 

Den första stora folkrörelsen som till hundra procent organiseras av svartskallar.

Lördagsdemonstrationen på Odenplan är den enda demonstrationen som finns, och det är den första stora folkrörelsen som till hundra procent organiseras av svartskallar. Palestinier, syrier, libaneser, vars liv på många sätt präglats av krig och flykt. Människor som inte har lyxen att väga sina ord för att passa salongsradikalerna.

Har vi svenskar blivit så ängsliga att vi låter vår rädsla gå föra vår medmänsklighet? Vad är värst, att ett folk utplånas inför våra ögon, eller att man råkar göra någon obekväm?

Palestinademonstrationerna ska inte städas upp. De ska fortsätta som de är: råa, ofiltrerade, oslipade. Det är en styrka, inte en svaghet. De som driver dem gör det ideellt, ofta med risk för sitt eget anseende och trygghet. Efter snart två års direktsänd slakt har opinionen äntligen vänt, och det är nu vi har möjlighet att KBT:a bort den svenska ängsligheten. 

För Palestina, för demokratin!

Och förresten: intifada betyder motstånd. Punkt. Inte självmordsbombare. Inte terrorism. Bara det mest grundläggande i varje demokrati: att resa sig när man trycks ner.