Debatt. .

2018-08-08 06:00
För personer som inte har möjlighet att betala för privata psykoterapeuter och psykiater finns alldeles för få alternativ inom psykiatrisk vård – för de flesta erbjuds endast tabletter, skriver debattören.  Bild: Magnus Liam Karlsson/TT
För personer som inte har möjlighet att betala för privata psykoterapeuter och psykiater finns alldeles för få alternativ inom psykiatrisk vård – för de flesta erbjuds endast tabletter, skriver debattören.
Puffetikett
Dagens ETC

Tabletternas monopol i psykiatrin måste brytas

Första arbetsdagen efter semestern och redan tre telefonsamtal från förtvivlade föräldrar. ”Varför finns ingen annan hjälp för min son än medicinering”, undrar en pappa.

”Senaste gången han var inlagd hängde tungan utanför munnen, svalget svullnade upp och han kunde inte äta”, säger en mamma när hon beskriver sin och familjens kamp för att sonen ska få hjälp som inte primärt innefattar tung medicin. Den tredje föräldern säger att snart ger både dottern och familjen upp trots att hon nyss fyllt tjugo år. ”Det tycks inte finnas något annat än medicinering att erbjuda och den gör henne sämre”.

Det dessa tre förtvivlade anhöriga berättar om hör jag alltför ofta, och medan jag lyssnar, letar jag i papper och i minne efter någon organisation eller person att hänvisa till, men vet att de är få. Förfärande få. Vanmakten som föräldrar, syskon, barn och inte minst den det gäller uttrycker är dessvärre ytterst befogad. Det finns nära nog inga tillgängliga alternativ till psykiatrins monopol, i synnerhet inte om pengar och kontakter saknas.

Att vara fattig och lida själslig nöd är en av de mest utsatta situationer som en människa kan råka ut för, och att dessutom vara hänvisad till en psykiatri som på många sätt har kraschat är en verklighet för många såväl unga som vuxna i Sverige av idag.

”The Medical Model is out dated” står det att läsa i den FN-rapport om Mänskliga rättigheter som publicerades i Geneve för nära nog exakt ett år sedan. Utredningen slår fast att ”det behövs en smärre revolution inom den psykiatriska vården för att ändra årtionden av underlåtelser, övergrepp och våld”.  Utredaren Dainus Pûras uppmanar länder och stater att röra sig från den traditionella psykiatriska vården och uppmuntra till nödvändiga alternativ.

Vi är många som undrar när vi ska se konkreta förändringar inom psykiatrin i Sverige. Vem eller vilka instanser, myndigheter och politiska partier har modet och viljan att gå före och visa väg till den förändring som behöver ske?

Jag påminner mig Olof Palmes berömda tal från 1964 då han uppmanar till att lösa upp den deterministiska syn som råder … ”Tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och värderingar som grund och tag bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratin blir grå och trist. Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda”.

Svensk psykiatri saknar en ideologisk viljeriktning och en känslomässig övertygelse. Det saknas också en delaktighet från alla de människor som önskar alternativ, såväl bland patienter som personal. Människor vars röster och värdefulla erfarenheter inte tas tillvara. Sedan decennier tillbaka råder inom befintligt system en strävan att jämställa mentala och sociala problem med problem av somatisk och biologisk karaktär, med konsekvensen att likarartade förklaringsmodeller och lösningar tillämpas, trots att psykiatriska diagnoser är symptombeskrivningar som inte går att påvisa vare sig via blodprover eller röntgenliknade undersökningar.

I FN-rapporten konstateras att myten om ”kemisk obalans i hjärnan” kom att betraktas som ett faktum efter att ett läkemedelsbolag myntade begreppet i syfte att lansera ett av sina preparat. Denna myt har emellertid aldrig gått att vidimera och ledande psykiater inom The American Psychiatric Association, APA, bekräftar sedan några år tillbaka att man inom forskning länge vetat att ”kemisk obalans i hjärnan” är en myt som det inte finns evidens för, men att detta inte nått vare sig patienter eller en bred allmänhet.

Internationell forskning och erfarenhetsbaserad praxis visar på relationens och sammanhangets absoluta betydelse när människors tillvaro står på spel och de egna krafterna inte räcker till. I många länder växer en allt starkare rörelse bestående av människor med egen erfarenhet från psykiatrin som ställer krav på en humanare och mer jämställd vård. Många vittnar om den alltför ensidiga fokuseringen på psykofarmaka och bristen på bemötande, inkluderande och delat ansvar.

Dagligdags förmedlas via media hur människors psykiska ohälsa ökar, inte minst bland barn och unga. Detta sker trots de senaste decenniernas närmast lavinartade ökning av psykiatriska diagnoser och medicin. Det är ytterst märkligt att ett system som inte fungerar alltjämt har nära nog monopol. Det är ytterst märkligt att så få alternativ finns. Åtminstone för alla de som inte har möjlighet att betala privata psykoterapeuter och psykiater. Vad beror detta på? Hur kommer det sig att det är nära nog omöjligt att få finansiellt stöd och uppmärksamhet för alternativa verksamheter: som betonar relation, delaktighet, kontinuitet, samarbete och inte minst den sociala faktorns påverkan?

Genom ett nära samröre med internationella universitet och kliniska verksamheter tydliggörs gång efter annan det sorgliga faktum att Sverige ligger långt ner på listan över länder som satsar på det FN-rapporten efterlyser: alternativa metoder och verksamheter där väsentlig erfarenhet tas tillvara, både från de som kallas patienter och från professionella hjälpare. Frågan kvarstår: Hur kommer det sig att det psykiatriska monopolet består trots dess allvarliga brister och avsaknad av visioner?

Carina Håkansson 
Fil Dr i psykologi, lektor och leg. psykoterapeut Medgrundare av The International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal