Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: ”Ta strid mot utsattheten – inte människorna”

"Det går inte att tala om överrepresentation inom brottsstatistiken utan att tala om segregation och socioekonomisk eller psykosocial marginalisering. Om vad utanförskap gör", skriver debattören Heléne Lewinsky om polisen Peter Springares utspel.
"Det går inte att tala om överrepresentation inom brottsstatistiken utan att tala om segregation och socioekonomisk eller psykosocial marginalisering. Om vad utanförskap gör", skriver debattören Heléne Lewinsky om polisen Peter Springares utspel. Bild: Bild: Privat, Petter Koubek/TT

Dagens ETC.

Den retorik och de fakta Peter Springare använder sig av säger egentligen bara just det: Vi har ett samhällsproblem som berör oss alla när vi tillåter vissa människor att ha det sämre än andra.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Nej, jag är ingen Springare. Tvärtom. Kanske rentav lite långsam på bollen ibland. Jag gillar helheter. Att se saker ur flera perspektiv. Och jag tror inte på att peka ut enskilda grupper av människor som bärare av något slags kriminellt kulturarv. Det är nämligen inte sant. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen. Människorna har glömt bort den enkla sanningen, säger räven till Lille Prinsen i Antoine De Saint-Exupérys klassiska barnbok. 

Under mina snart 20 år som yrkesverksam socionom och journalist har jag stångat mig blodig mot samhällsordningar som ser människor som grupper snarare än individer. System som förtingligar. Ibland har jag kämpat mot impulsen att ständigt höja rösten och påminna om rävens ord. Vara tyst utanför mitt samtalsrum, utanför mina artiklar. Jag lyckas sällan. 

Jag har haft förmånen att få se unga personer som varit riktigt illa ute bli ansvarsfulla vuxna med fungerande relationer och familjer. Jag ser dagligen människor ta sig ur de djupaste sorger och trauman. Jag har haft samtal på skoställ på fritidsgårdar. På vardagsrumsgolv. Vid köksbord hemma hos familjer. I dyra stolar på innerstadsmottagningen. Kort sagt: där det har behövts och där möjlighet har getts. För så är det: möjligheterna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Rumsligt såväl som socioekonomiskt och känslomässigt. Det vi har gemensamt är att vi alla är människor. Vi längtar sammanhang. Samvaro. Vi blir till i relation med andra. Från födelse till dödsögonblick.   

Forskningen som visar att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken är inte ny. Det är inte heller forskningen som visar att människor som lever i utsatthet är överrepresenterade vad gäller brott. Och den ytterligare forskning, som visar att personer med invandrarbakgrund i större grad lever i utsatthet, säger fortfarande inte någonting om deras brottsbenägenhet. Ingenting. Att människor som känner utanförskap söker sig till sammanhang där de känner tillhörighet, även om det är destruktivt, är inte på något sätt märkligt. Snarare högst mänskligt. 

Så åter till min huvudprofession. Samtalen. Till alla människor jag har sett gå vidare. Hitta nytt. Må gott. Inte någonsin – inte en enda gång på snart 20 år – har ursprunget varit avgörande. Däremot känslan av sammanhang. Stödet från andra. Att ha viktiga närstående. Att få kosta i kärlek, tid och pengar. Att få vara någons människa. Att känna att en har samma möjligheter som andra i det här landet.  

Vi som redan har en självklar plats här har också ett ansvar. Vill vi få en lägre brottsstatistik är det utsattheten vi behöver ta strid mot. Inte människorna. 

Den retorik och de fakta Peter Springare använder sig av säger egentligen bara just det: Vi har ett samhällsproblem som berör oss alla när vi tillåter vissa människor att ha det sämre än andra. Vi är en del av den statistik som skapas, vi med.  

Det går inte att göra välfärden till något som är separat från integration, allas lika värde och medmänsklighet. Det går inte att tala om överrepresentation inom brottsstatistiken utan att tala om segregation och socioekonomisk eller psykosocial marginalisering. Om vad utanförskap gör. Om hur befängt det är att sätta en prislapp på mellanmänskliga värden och behov.  

Låt oss istället tala om behovet av sammanhang. Vi behöver tala om vad vi kan göra för att inkludera alla. Precis alla. Vara varandras människor.   

De enkla sanningarna, som räven säger till Lille Prinsen. Hur länge kan vi fortsätta blunda för dem? 

00:00 / 00:00