Debatt. .

2017-12-29 04:00
”Jag är arg för att det internationella samfundet har misslyckats med att hitta en permanent lösning på rohingyernas lidande,”  skriver dagens debattör. Bild: Dar Yasin/AP/TT
”Jag är arg för att det internationella samfundet har misslyckats med att hitta en permanent lösning på rohingyernas lidande,” skriver dagens debattör.

Svik inte rohingyerna igen

”Många kvinnor, djupt traumatiserade av sina upplevelser, säger att de hellre begår självmord än återvänder under tvång.”

En av Oxfams mest erfarna vatteningenjörer, Zulfiquar Ali Haider, mötte nyligen en sextioårig man som bor i ett av rohingyernas flyktingläger i Bangladesh. Oväntat nog kände mannen igen Haider. Han var nämligen den som räddat mannens liv för 20 år sedan, genom sitt arbete för flyktingars tillgång till rent vatten.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det var en vemodig återförening. För tredje gången på 40 år tvingas rohingyer nu fly efter att ha blivit attackerade och drivna från sina hem. Hjälparbetare som Haider placeras återigen ut i fält.

Det internationella samfundet bevittnar ännu en gång hur de kollektivt misslyckats med att hitta en hållbar lösning på det decennier långa förtrycket av rohingyer i deras eget land.

Jag får en känsla av déjà vu: situationen återupplivar gamla minnen av folkmordet i Rwanda som utspelade sig hemma i mitt Östafrika 1994.

Fler än 620 000 flyktingar har anlänt till Bangladesh de senaste månaderna - det är den snabbast växande flyktingkrisen i världen i dag och man har inte sett något liknande sedan just utvandringen från Rwanda. I en tid av otäck intolerans gentemot flyktingar har Bangladesh på ett fantastiskt sätt hållit sina gränser öppna för att erbjuda säkra flyktvägar.

En kris av denna skala kan lätt överbelasta regeringars kapacitet att tillhandahålla hjälp, inte minst i ett fattigt land där en av fyra personer lever i fattigdom och som har ett år av förödande översvämningar bakom sig. Både Bangladesh och hjälporganisationer kämpar för att kunna hjälpa det enorma antal människor som är i behov av stöd.

Förhållandena i de överbefolkade lägren är bedrövliga och flyktingar, framför allt kvinnor och barn, riskerar att bli utnyttjade och att drabbas av sjukdomar. Vattnet är förorenat, latrinerna överfulla och det rapporteras om hur sårbara människor utsätts för trafficking och övergrepp.

Det internationella samfundet måste omedelbart fylla finansieringsunderskottet på 280 miljoner dollar som saknas för att kunna distribuera mat, vatten och andra väsentligheter, samt hålla människor säkra. Man måste arbeta med Bangladeshs regering för att utveckla en mer långsiktig plan för att stötta både flyktingarna och lokala samhällen i området.

Nödhjälp fungerar alltid bara som ett plåster. För att få slut på rohingyernas lidande är det nödvändigt att hantera det våld och den diskriminering som gjort att hundratusentals människor tvingats fly för sina liv.

Det finns allt fler bevis på att brott mot mänskligheten begåtts genom massakrer, systematiska våldtäkter och nedbrännande av rohingyers byar. Brott för vilka inga ännu blivit straffade. FN har beskrivit situationen som ett ”skolexempel på etnisk rensning”.

Rohingyer förnekas medborgarskap och grundläggande mänskliga rättigheter så som frihet att resa och arbeta – något Amnesty kallat ”statsunderstödd apartheid”.

Rohingyerna är världens största grupp av människor som är statslösa. Oxfam har intervjuat flyktingar i Bangladesh som har flytt från Burma tre gånger sedan sjuttiotalet. Trots svåra och osäkra förhållanden i flyktinglägren säger rohingyerna att de inte vill återvända förrän deras säkerhet och lika rättigheter kan garanteras.

Många kvinnor, djupt traumatiserade av sina upplevelser, säger att de hellre begår självmord än återvänder under tvång.

– Om vi tvingas återvända tänder vi eld på oss själva, säger Sanjida Sajjad.

– Regeringen har lovat Bangladesh att rohingyer ska få leva i fred så många gånger. Efter allt som hänt kan vi inte tro dem, säger sextioåriga Younis Kadir.

Jag är arg för att det internationella samfundet har misslyckats med att hitta en permanent lösning på rohingyernas lidande. Jag skäms också för att vi inom den humanitära sektorn har gjort oss delaktiga genom att inte tala tillräckligt högt om situationen.

Internationella politiska ledare misslyckas fortfarande med att sätta allas mänskliga rättigheter – speciellt rohingyernas – i centrum för sina diplomatiska ansträngningar.

I augusti manade en kommission ledd av Kofi Annan regeringen att reformera lagarna som förhindrar rohingyer att bli fullvärdiga medborgare. Kommissionen krävde åtgärder för att ta itu med de bakomliggande orsakerna till den kroniska underutveckling, fattigdom och landlöshet alla människor i Rakhineprovinsen drabbas av. Man krävde integration, inte segregering.

Rapporten stöddes av Aung Sang Suu Kyi, Burmas demokratiska ledare. Den måste implementeras. Demokrati i Burma kan inte uppnås när det sker diskriminering och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vilken typ av demokrati blomstrar där sådant här våld pågår?

I dag står vi inför en ny rohingyakris, den här gången av en aldrig tidigare skådad skala. Genom stark diplomatisk press måste våra internationella ledare säkerställa att samma mönster inte upprepas igen. Rohingyers, och alla människor i Burmas rättigheter måste beskyddas. Rättvisa måste skipas för de grymheter som begåtts mot dem.

Rohingyska flyktingars begäran är tydlig: lika rättigheter för alla. Som fullständiga medborgare. Deras rop måste nu besvaras. 

Winnie Byanyima 
Exekutiv chef för Oxfam International