Debatt: Sveriges ryggrad byggdes av kvinnor som min mamma

Min mamma jobbade heltid och mer därtill från 16 års ålder tills en rad av olyckliga omständigheter gjorde henne oförmögen att arbeta vid 62. Under loppet av mindre än tio år drabbades hon av stroke, cancer och en bruten överarm som aldrig riktigt återhämtade sig. Under några år av det sena 80-talet och tidiga 90-talet jobbade hon dubbla jobb. Säljare på dagarna och på nätterna körde hon tidningar.

Minns hur jag ibland vaknade när hon skulle åka så jag fick följa med, halvsovandes i baksätet på hennes bil medan hon jobbade. Där låg jag i baksätet på den röda Forden tillsammans med tidningsbuntarna. Den luktade väldigt speciellt den där bilen, som en blandning av Blå Blend, läppstift och Toy-tuggummi. Hon tog en bunt tidningar och rusade upp för nästa trappuppgång i det slitna miljonprogramsområdet Häggen i Kungsör för att sedan tända ännu en Blå Blend och dricka termos­kaffe innan nästa trappuppgång väntade. Hemma igen åt vi frukost och mamma gjorde sig i ordning för nästa jobb. Nu väntade en lång dag på förskolan för mig, och en ännu längre dag som utesäljare för min mamma. 

För att slippa arbetet som ute­säljare startade min mamma en butik i Köping som gick runt något år men när finanskrisen slog till med oerhörd kraft i början på 90-talet gick den i konkurs och min mamma var plötsligt skuldsatt upp över öronen. Min mormor och morfar som hade gått i borgen för lånet till butiken fick sälja sin sommarstuga. Men min mamma var aldrig arbetslös, det hade hon helt enkelt inte råd med. En vecka senare hade hon en anställning som dagmamma inom kommunen och vi hade plötsligt åtta till tio barn hemma i rad­huset. En ny karriär var redo och hon körde den med samma energi som hon alltid gett sina jobb. Hon hade alltid fler barn än vad som var normalt och jobbade långa dagar även här, ofta 06–17, för att få in någon extra tusenlapp i månaden, och hon var alltid högt uppskattad av både barn och föräldrar. 

Hon försörjde oss tre barn själv, och det var ingen glamorös tillvaro direkt. Minns Kronofogdens hembesök och ständiga utmätningsförsök, inget av värde fick finnas i hemmet. När vi köpte ny tv fick den stå på min mormors syster för att den inte skulle råka utmätas, och så fick den gömmas vid Kronofogdens hembesök.

Jag har nog aldrig sett en människa slita så som min mamma gjorde, i ständig motvind och med katastrofen konstant överhängande. Har nog aldrig mött en starkare kvinna, men ingen orkar hur länge som helst. Till slut brinner alla i den här situationen ut, och deras demoner hinner till slut i kapp dem. Men hon fortsatte kämpa, mot demonerna, mot alkoholen som blev en mer och mer närvarande följeslagare, mot dåliga lönelägen. 

Sedan kom alla olyckor och sjukdomar och efter en längre periods sjukskrivning blev hon utförsäkrad som det så fint kallades. Försörjningsstöd var hennes enda utväg, en utväg som hon kände kränkte hennes människovärde och något vi fick tvinga henne till.

Hon såg verkligen fram emot pensionen vid den här tiden då det skulle ge henne lite pengar igen utan att förnedra sig hos socialtjänsten. Den dagen kom och hon kunde äntligen luta sig tillbaka och skörda frukterna av närmare 45 års arbete. Trodde hon under ett par månader åtminstone, innan Kronofogden och vad som kändes som Sveriges samtliga inkasso­bolag upptäckte att hon nu hade utmätningsbar inkomst igen. Breven som krävde pengar vällde bokstavligen in och med dem vällde också depressionen in, och den tog med sig alkoholen. 

Den där lilla pensionen på 11 000 kronor var hennes dröm. Men inte ens den fick hon ha i fred efter ett helt yrkesliv. Inte ens den lilla trösten kunde samhället bjuda på för en människa som gett sitt liv till arbetet, skatten och välfärden. 

Min mamma är död nu sedan två år tillbaka och jag glad att hon slapp se privilegierade människor med låtsasjobb sitta på Twitter och påstå att folk som har garantipension inte varit med och byggt upp det här landet. Det här landets ryggrad byggdes av kvinnor som min mamma. Det är dessa kvinnor som slitit sönder både kropp och själ i jakt på en materiell standard som de aldrig nådde. Dessa kvinnor som trots ständigt slit fått se sina barn besvikna efter varje julafton eller födelsedag. Medan twittrande tyckonomer fick allt de pekade på och är så bortskämda att de till och med tror att de har förtjänat det själva. 

Det gör mig helt ärligt riktigt jävla förbannad, och en aning äcklad, att människor kan vara så fruktansvärt egoistiska att de inte kan se hur vanligt folk sliter, och till slut brinner ut, för att få ett värdigt liv. Min mamma hade sagt åt mig att släppa det om hon varit här idag. Men hon är inte här, för hon tog slut.