Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: ”Sveriges agerande är oförsvarbart”

”Stoppa omflyttningarna, frys utvisningarna och ge amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i mer än ett år. Och gör det nu”, skriver debattören. På bilden Ung i Sveriges manifestation i Stockholm i höstas.
”Stoppa omflyttningarna, frys utvisningarna och ge amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i mer än ett år. Och gör det nu”, skriver debattören. På bilden Ung i Sveriges manifestation i Stockholm i höstas. Bild: Bild: Henrik Montgomery/TT

Dagens ETC.

Vi behöver fortsätta att kämpa på med alla de komplexa åtgärder som behövs för att alla barn ska få en trygg uppväxt.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Som lokalt fristående barnombud med uppgift att förverkliga barnkonventionen finns det en hel del att stå i. Även om mycket ständigt går framåt och utvecklas vad gäller barns rättigheter, till exempel när det kommer till delaktighet och fysisk hälsa, finns det fortfarande massor kvar att göra.

Både på generellt plan, för alla barns rätt att bli lyssnade på, och specifikt för att barn ska få växa upp med vuxna som har förmåga att ta hand om dem och att slippa utsättas för våld och övergrepp.

Många av dessa frågor är komplexa och kräver olika slags insatser. På en del frågor finns det inga tydliga svar hur vi ska uppnå målet med barnets rättigheter.

Just i dag finns det däremot en fråga som påverkar tiotusentals ungas psykiska ohälsa i Sverige och som faktiskt är rätt enkel att åtgärda. Det handlar om att erbjuda alla de som kom som ensamkommande unga hösten 2015 asyl.

En intressant sak med den frågan är att den också sätter fingret på själva grundförutsättningarna för barnets rättigheter. I dag undanröjer Sverige, med ytterst oprecisa och inkorrekt tillämpade metoder, själva basen för att omfattas av barnkonventionen. Genom att hävda att någon är över 18 år behöver staten inte längre ta hänsyn till att personen kanske faktiskt är ett barn. Bedömningarna hos Migrationsverket är nämligen bakvända – de försöker kolla så att vuxna inte bedöms som barn.

I barnkonventionen finns skrivningar om att göra bedömningar av ålder och mognad för att avgöra i hur hög grad ett barn ska få påverka beslut som berör barnet. Utifrån samma principer vore det rimligt att, i stället för handleds- och knätester, göra mognadsbedömningar som kan ge en fingervisning om huruvida personen skulle klara sig helt själv, utan försörjningsmöjlighet, i ett land med inbördeskrig, ständiga terrordåd. Och det dessutom efter att ha anpassat sig till en svensk livsstil med yttrandefrihet, jämlikhet och jämställdhet, vilket i sig ses som misstänkt i det land dit vi utvisar unga i dag. Det torde vara få 18-åringar som skulle bedömas klara av det.

I utredningen om barnkonventionen som lag konstaterades en hel del brister i hur svenska lagar som redan i dag anpassats efter barnkonventionen tillämpas. Ett exempel är att man ofta vänder på principen om barnets bästa. I stället för att redovisa en utredning om vad som skulle kunna vara barnets bästa (utifrån såväl behov som barnets egen inställning), så förekommer skrivningar i stil med ”beslutet bedöms inte gå emot barnets bästa”. Dessa formuleringar har återfunnits i många sammanhang och även i de ensamkommandes situation. Några exempel är när socialtjänsten avser att genomföra en tvångsförflyttning av en individ, från det sammanhang där personen känner trygghet, har skaffat sig närstående vuxna och jämnåriga, till en helt annan plats där inte ens skolgång kan säker-ställas.

Vi behöver fortsätta att kämpa på med alla de komplexa åtgärder som behövs för att alla barn ska få en trygg uppväxt, bli lyssnade på och få utvecklas till det yttersta av sin förmåga. Ett stort steg på vägen i dag skulle vara att lyssna noga på de unga som kom 2015 och på de vuxna som finns nära dem. Sedan utifrån det göra en bedömning av deras behov av stabilitet och fungerande vardag, med till exempel utbildning, som är en starkt bidragande friskfaktor för att klara av att hantera de trauman många av dem bär med sig från uppväxt och flyktväg. Slutsatsen av den utredningen av barnets bästa – för i princip alla de cirka 35 000 som berörs kan inte bli annat än amnesti.

Beslutet är enkelt. Därefter följer såklart en hel del andra konsekvenser – men många av dessa, skolplatser, boende och fritidsaktiviteter – är redan tillgodosedda av kommunerna. Däremot pågår nu försök att stöka till i dessa förberedelser genom att flytta runt på ungdomarna. Tidigare för att kommunerna som hade tilldelats huvudansvaret skulle ”ta hem” unga som aldrig varit i deras kommuner, nu även för att många blir uppskrivna till 18 år och får avslagsbesked.

Ur ett medmänskligt perspektiv är det oförsvarbart hur Sverige har behandlat dessa ungdomar, med extremt långa väntetider och i allt för många fall rättsosäker asylhantering. Ur ett samhälleligt perspektiv är det ett totalt slöseri med resurser. Om vi fortsätter på den nu inslagna vägen, kommer än fler resurser att gå åt. För psykiatrisk vård, vård för drogmissbruk och för konsekvenser av brottslighet. I stället för att vi tar chansen att utbilda en grupp som kan utgöra välbehövd arbetskraft.

Vi har fortfarande en chans att vända vårt destruktiva beteende som drabbar främst de ensamkommande, men även alla som har kommit dem nära, och alla som på lite mer avstånd betraktar ett samhälleligt haveri. Så för barnets och de mänskliga rättigheternas skull, och för ett trovärdigt, rättssäkert, demokratiskt samhälle – stoppa omflyttningarna, frys utvisningarna och ge amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i mer än ett år.

Och gör det nu.